Test: CRAFT PR Tajts

Denna veckan är det ett par CRAFT PR Tajts som testas, utvärderas och presenterar på våra bloggar. Det är ett par svarta långa tajts med lite blå inslag tillsammans med reflexer. Förutom den svarta basen på många plagg så är denna ljusblå färg ofta återkommande på killarnas plagg.

Jag är egentligen ingen tajtskille så min erfarenhet av tajts är inte så stor. Det viktigaste är att de sitter bra och inte kliar, vilket inte är ovanligt med tajts. En annan viktig detalj tycker jag är att jag inte fryser i dem. Det finns olika modeller av tajts och de är olika varma. För min egen del så kan nog inte tajtsen bli för varma. Det är ju också ofta så att det kanske är lite kallt i början av löprundan, men man bli ganska snabbt varm.

Jag tycker de är ganska snygga och för mig som ovan tajtsanvändare känner jag mig ganska bekväm och faktiskt ganska sportig i dem. Det finns en liten ficka med dragkedja på höger sida där en byxficka brukar vara och det är ganska bra. Den är inte stor, men nycklar, pengar och till och med mobiltelefonen får plats i fickan. Längst ner på benen är där också klassiska dragkedjor för att lättare kunna ta av och på tajtsen. Dessa dragkedjor kunde gott vara lite längre tycker jag.

Om jag blir en tajtskille på träningsrundorna i sommar får vi se, men det kommer i alla fall bli mer tajts än tidigare. Jag ger tajtsen betyget och 4 och hoppas att jag står fast vid det i slutet av sommaren.

Mina muskulösa ben i CRAFT PR Tajts

De andra bloggarna som också testar CRAFT-kläder är:
Träningsglädje
Upp och hoppa
River springer
Karin Tri
Spark i baken

Springer jag? Hur mår vaden?

Jag vet inte om det är någon därute som undrar om jag fortfarande springer. Det har ju varit lite tunt med inlägg om vad jag tränat på sista tiden och det är för att jag rehabiliterar mig. Jag tycker inte det är någon idé med ett inlägg som säger att idag springer jag inte. Det skulle bli lite enformigt. Sen händer det att jag tränar utan att skriva om det på bloggen, alla pass platsar inte på bloggen.

Det är alltså så att min lilla vad bråkar med mig ännu. Men med naprapaters och massörers hjälp hoppas jag att jag ska ska vara igång med löpningen snart igen. Det är inte i muskelfästet rakt bak på vaden som det sitter utan snarare upp på sidan i det som tydligen heter Soleus (tänk vad man lär sig när man har ont). Men det verkar som att problemet kanske kommer från ryggen och sätesmuskulaturen. Och vad anledningen är vet jag inte, men vi kan väl säga så här, jag är ingen stjärna på att stretcha. Men jag hoppas det blir lite bättre med det, det kan inte bli sämre.

Jag tror det är ganska ofta så att när vi har ont någonstans så kanske problemet egentligen inte sitter där smärtan är, utan någon annanstans. För att ta reda på om det är så räcker det inte alltid med att gå till en massör, utan då tycker jag kanske att en naprapat är bättre på att se vad som kan vara orsaken till problemet och smärtan. Massage vill jag gärna också ha, men då hellre en skön massage på ett lyxigt SPA! :-)

Slå en olympisk mästare!

Jag hoppas ni kollade på Sverige Springer igår kväll. Där visade vi att bloggjoggarna är att räkna med även om det inte gick så fort just då. Men ibland är inte det viktigaste att springa fort. Springa fort ska vi istället göra på Göteborgsvarvet och precis som Stefan Holm sa i gårdagens program är det många som vill slå en olympisk mästare. Jag tänker ta chansen att slå olympiamästaren Stefan Holm i Göteborgsvarvet. Tar du också chansen?

Bloggjoggare i Sverige Springer ikväll

Bloggjoggare har på kort tid blivit ett begrepp inom löpningen, i alla fall för oss som bloggar eller läser bloggar. Och i takt med att vi blir fler som bloggar, som ger tips till varandra, som träffas och tränar tillsammans, så har nu också media fått upp ögonen för oss. Tidigare har vi varit med i Svenska Dagbladet och Runners World och ikväll är det dags för ett litet reportage i Sverige Springer som sänds på TV4 Sport klockan 21.30. Så missa inte när vi gör bort oss framför kameran!
Bild från TV4

Träningsexpert Anders Szalkai & Programledare Andreas Odén

Träningsläger med Springtime Travel

Hur många känner till att Springtime Travel arrangerar träningsresor till Portugal och Thailand? Hur många har tänkt att det skulle vara kul att prova på, men det har aldrig blivit av? I år passade det mig bra och jag tog möjligheten och åkte till Monte Gordo i Portugal 2 veckor i mars. Nu när jag har varit hemma i drygt en månad har jag samlat mina tankar kring vad jag egentligen tycker om det och tänkte berätta om det här.

Jag visste inte speciellt mycket om det innan. Jag hade hört talas om att det skulle finnas möjlighet till mycket träning, att omgivningarna var fina och att maten skulle vara tråkig. Min första vecka var bloggarna Petra, Milla och Miranda också där och snabbt knöts det nya kontakter med andra bloggläsare.

Det kändes lite konstigt att åka iväg själv, men jag var inte direkt orolig för att jag skulle känna mig ensam under de två veckorna. Jag såg fram emot sol och värme och ville träna på bra inför säsongen. Det började inte speciellt bra, på kvällen när vi kom fram till hotellet spöregnade det passar inte mig direkt. Men det skulle inte hända mer den kvällen mer än att sova och dagen efter så regnade det faktiskt inte längre, men det var inte varmt.

Det märktes att man var på charter när konferensrummet fylldes med människor efter morgonjogg och frukost med klämchecka ledare som gjorde sitt bästa framme på scen så tankarna gick till Lasse Åbergs sällskapsresan. Men det är egentligen inget fel på det, bara man vet om vad man ger sig in på, för det är en viss skillnad mot att luffa runt med ryggsäck. Varje vecka har de ett eller flera teman på veckan och det är en bra indikation på vilken vecka man bör välja. Gillar du dans, välj en dansvecka, gillar du inte dans, välj inte en dansvecka. Den första veckan var ett utav temana Ultravecka, vilket innebär att många ultralöpare hade valt att åka just denna veckan. Ultrakungen Rune och hans kompanjon Kent guidade oss genom en vecka med många långa och långsamma träningspass ute på landsvägarna runt Monte Gordo. Det framgick ganska snabbt att de här ultralöparna har en ganska skön familjär stämning som man vill vara med i, men än så länge står jag och tittar in genom fönstret. Veckan rullade på ganska snabbt, vi tränade en hel del och på en del kvällar var det ofta någon som höll ett föredrag. De här föredragen var ibland bra och ibland kul. Frågan är om man vill ha föredrag som ger den tränande publiken något eller om man vill ställa upp en elitkille som bara pratar om sin egen karriär? Men det var bra att föredragen fanns, för det fanns inte så mycket i övrigt att göra i Monte Gordo, för utom att hänga på Nox. Nox är ett skönt fikaställe/internetcafé/nattklubb där vi från Springtime är speciellt välkomna och där varje veckas avslutningsfest äger rum.

Petra, Milla och Miranda åkte hem efter en vecka, men jag och några fler stannade en eller flera veckor till. Priset tog nog ändå elitlöparen Kristoffer Österlund och hans kompisar som var där och tränade själva i 5 veckor. Team Stockholm Marathon (TSM) är ett numera känt fenomen där folk som ska springa Stockholm Marathon kan gå med och där det arrangeras gemensamma träningar i framförallt Stockholm tror jag. Denna min andra vecka i Portugal var ett tema TSM-vecka vilket innebär att det skulle bli mer löpning fokuserat mot marathon och framförallt skulle det tränas i olika grupper med avseende på vilka sluttider man siktade på i Stockholm Marathon. Anders Szalkais nu välkända träningsprogram skulle följas. Några av ledarna i TSM var också på plats, bland annat Anders Szalkai själv (som också höll ett bra föredrag en kväll där han inte bara pratade om sin egen karriär utan även gav publiken något). Denna andra veckan tränade jag mycket med löpare som siktade på en tid mellan 3.00 och 3.30 i Stockholm Marathon. Det var allt från långpass, intervallpass och löpskolning, men jag var faktiskt också med på ett par pass inomhus med styrketräning och rörlighet. Ofta var det också Anders själv som "tog hand om oss", vilket naturligtvis var kul och sporrade lite extra. Vi blev en ganska tajt liten grupp och jag lärde känna en del nya löpare vilket alltid är kul. Det var också denna veckan som TV produktionen för Sverige Springer var på plats. Sverige Springer är ju ett program som sänds i TV4 Sport varje tisdag vid 21.30-tiden. Det var också här TV produktionen fick upp ögonen för bloggjoggare och jag fick en bra kontakt med produktionsbolaget som vi jobbade vidare på när vi kom hem. Resultatet kan ni se i kvällens avsnitt på TV4 Sport 21.30.

Till sist ska jag ge mina egna positiva och negativa reflektioner på mitt träningsläger.
Springtime lyckas väldigt bra med sitt koncept. Det är en väldig blandning killar och tjejer i alla åldrar som åker med, en del åker i grupp och en del åker ensamma. Många kommer också tillbaka ett annat år. Det finns ett stort utbud av träning, framförallt löpning, stavgång, styrketräning, gympa och yoga. Ledarnas kvalitet varierar, men det är bra att många av ledarna är där en kortare period och kanske orkar ge lite mer när de inte är där så länge. Jag är nöjd med träningen och det är lätt att knyta nya kontakter som man har med sig hem. På så sätt känner jag att med nya löparkompisar runt om i Sverige ger träningslägret något mer än bara träningen på plats.Det finns också de delar som jag är mindre nöjd med. Maten på hotellet pratar många om och det stämmer, den är inte speciellt kul. Frukosten är bra, men lunch och middag bjuder på ungefär samma buffé varje dag. Eftersom jag hörde talas om detta problem även från tidigare år, är det lite synd att Springtime inte lyckats ändra på detta till det bättre. Hotellet sägs vara fyrstjärnigt, men jag undrar hur det gick till eller vilket år det gällde. För det är ingen jättestandard även om de har faciliteter som ett gym och en pool med kallvatten. Monte Gordo som liten turistby ger jag inte heller så bra betyg. Även om det inte var högsäsong när vi var där så hade jag nog inte varit speciellt nöjd om jag åkt dit på en solsemester. Omgivningarna med otrafikerade vägar och en okej strandskog att springa i var bra, men stranden var väl sådär. Visst, det var en strand och havet var där, men räcker det? Nja, då har vi bättre stränder hemma.

Men totalt sett är jag ändå nöjd med min resa. Det var ju ändå en träningsresa där träningen och träningskompisarna är viktigast. Jag skulle ju inte till ett lyxhotell med bra mat och fin sandstrand. Så jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka, men det är A och O att temat den tiden jag är där passar mig.

Lite bilder från Portugal:

Skor måste man ha, tyvärr ett dyrt intresse!

Morgonjogg på stranden

En vanlig syn efter en morgonjogg

Mitt numera klassiska hopp!

Styrketräning framför TV´n

Ibland hör jag talas om hur en del är ganska duktiga på att göra lite små gymnastiska styrkeövningar inomhus, kanske efter passet eller kanske framför TV´n. Övningen jag framförallt tänker på nu när jag själv sitter lite rastlös i soffan är tåhävningar. När man gör tåhävningar ska man inte bara upp på tårna och ner igen utan gärna tänka på att träna både på vägen upp och på vägen ner och det gör man nog bäst genom att hålla emot lite på vägen ner. Det heter något finare, men det kommer jag inte på just nu.

Vad har ni fler för tips på övningar man med fördel kan göra hemma framför TV´n som inte kräver för mycket uppvärmning?

London Marathon

Imorgon är det London Marathon. Om ni inte är på plats och ska springa maran eller titta på den live rekommenderar jag att ni tittar på den på Eurosport. Det börjar redan klockan 10.00 så ställ klockan så ni inte försover er. Det ska jag göra!

2009 var inte mitt år

Jag har de senaste åren inte sprungit så mycket lopp. Det har oftast blivit Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon och ibland nåt mer. Och nu har det blivit klart vilken startgrupp jag får stå i på varvet och maran och det är tydligt att 2009 inte var mitt år. Jag var för dålig helt enkelt. Jag står i startled 1B resp C och det är ett startled sämre i båda loppen än vad jag gjort de senaste åren. Så i år hoppas jag att jag springer lite bättre så jag får komma tillbaka till 1A och B nästa år.

Men spelar det egentligen någon roll? Nja, kanske inte jättemycket men man vet aldrig. På varvet hade det ju varit roligare att få starta samtidigt som eliten men för sluttiden och trängseln spelar det nog ingen roll. På maran är det nog lite värre. Det är så mycket folk i startgrupp C och många går upp och sätter sig i startfållan väldigt lång tid innan startskottet. Om jag inte gör detsamma riskerar jag att hamna ganska långt bak i startgrupp C när starten går och det vill jag inte göra. Jag vill ju helst komma iväg och springa med de som springer på ungefär de tiderna jag har tänkt mig och de står nog inte långt bak i startgrupp C. Så även om tidtagningen börjar när jag springer över startlinjen vill jag inte börja maran med att behöva rusa ikapp de som håller min planerade fart för att jag stod för långt efter dem i starten. Inte helt lätt det här!

Lite utdrag från Runners World

Jaha, så har det då kommit ut ett nytt nummer av Runners World. Löpartidningen som jag gissar kallar sig nummer ett på löpning i Sverige och visst är det kanske så. Jag prenumererar på den och det är inte alltid för att jag tycker att den är så otroligt bra, utan för att det tyvärr inte finns någon bättre i Sverige. Ibland kan den blixtra till och det senaste numret hade en del bra delar, och då är det inte bara för att jag jag är med, men visst är det också kul. ;-)

Runners World nr 4

Jag har inte lusläst den (för det gör jag aldrig) men jag tänkte plocka upp några saker i tidningen.

Vi börjar naturligtvis med uppvärmingen, eller warmups som de så klämkäckt kallar det, sidan 15. Där står det "Vill du springa fortare, måste du också springa fort på träning." Det låter ju naturligt och bra, men nuförtiden tycker jag det ofta pratas mycket om att vi inte ska springa så fort, att varken intervallerna eller långpassen behöver gå så fort som en del av oss kanske är vana vid. Så var gränsen går tycker jag fortfarande är en bra fråga.

På sidan 16 ser vi att ultralöpningen växer och får allt högre status och att det från och med 2011 kommer att ha ett officiellt svenskt mästerskap på 100 kilometer. Eftersom jag gillar det här med ultralöpning och deras familjära stämning välkomnar jag denna popularitet. Och även om en viss Jonas Buud blir svår att slå för de flesta av oss, kan jag tänka mig att vara med på ett ultralopp som detta. Hur bra hinner man bli på 100km på ett år?

Sen har vi på samma sida, sidan 16, en årsbästalista för marathon och halvmarathon för 2010. Jag vet inte var de får dessa uppgifter från, för det är inte första gången som media missar min kompis Johannas resultat, hon gjorde tidigare 1.17.54 på halvmaran och slår sig med det in på listan. Men de kollar kanske bara på lopp i Sverige eller löpare de redan känner till.

Sen kan jag inte låta bli och nämna något om artikeln om Anders Szalkai som börjar på sidan 40. Anders som säkert är lika känd för sina träningsprogram på internet som för sin löparkarriär. Visst var det okej läsning, men vi som hade förmånen att lyssna på Anders föredrag på träningslägret i Monte Gordo i Portugal och kanske dessutom träna med honom kände igen det mesta av värde sen tidigare. Men i allt "skitsnack" lite överallt om vem som är löpare eller vad man bör ha gjort för resultat för att få kalla sig löpare tycker jag Anders har ett mycket bra motto, nämligen "Alla kan träna alla typer av löppass". Jag skulle själv kunna ha ett motto i stil med "Alla som springer är löpare".

Våra motton tar oss direkt in på nästa inslag och rubrik i Runners World, nämligen "Alla kan springa - bara olika fort", som står på sidan 53. Det är Petra som bloggar på Svenska Dagbladet som har skrivit en artikel om hennes vecka i Monte Gordo i Portugal. Den veckan hade bland annat Ultravecka som tema vilket gjorde att flera långa och långsamma pass genomfördes. Jag har ganska bra koll på veckan eftersom detta var den första av mina två veckor i Portugal och den som är uppmärksam hittar mig också i både text och bild i Petras artikel.

Petra, jag och Miranda på Rune Larssons 5 mil

Nästa artikel eller snarare test jag tänkte säga något om är skotesten. Denna gamla återkommande test i alla möjliga tidningar som jag egentligen har tröttnat på. Jag hittar sällan de skor jag är intresserade av och löparskor är väldigt individuellt. Men, jag ska inte klaga på det för jag är också väldigt intresserad av löparskor även om test som dessa inte passar mig. Jag brukar till exempel inte kalla en sko som vägen 310 gram (Adidas Adizero Tempo 4) för lättviktssko, men jag hoppas att den är bra ändå, för generellt sett gillar jag Adizerofamiljen.

Sen måste jag ju också ta med Rune Larssons egen spalt på sidan 90. Även denna artikel känner jag igen från Runes föredrag och berättelser i Monte Gordo. Jag tror minsanna att det var under den veckan vi var där som han passerade 22000 registrerade mil sen 1 januari 1973. Även om artikeln i sig är ganska läsvärd, så gick tankarna tillbaka till träningslägret i Portugal där vi fick möjlighet att höra live från Rune och som alltid, det är bättre live.

Till sist tar jag upp den klassiska rubriken "Jag är löpare" på sidan 96 där det den här gången är dags för rapparen Petter. Petter springer för att vara bättre rustad för resten av sitt liv med jobb, skidåkning och familj. Återigen blir det tydligt att det inte är några speciella krav som ställs på oss för att vi ska få kalla oss för löpare och det gillar jag. Petter hängde ganska mycket i DJ båsen i Åre när jag jobbade säsong där och nu åker han nog mycket skidor eftersom hans fru gör det. Det är bara springa på så man hänger med bättre i backen alltså.

Cykling och massage

De senaste dagarna har benen mest använts till gå runt på stränderna norr och söder om Halmstad. Kolla gärna in på Träningsglädje för fina bilder, här och här. Men idag har jag varit på gymmet och cyklat och snart ska det bli lite massage också. Vi skulle kunna kalla det för fredagslyx.

Idag är det en vecka sen vi skulle åkt till USA och det är fortfarande lite deppigt och tomt att vi inte kom iväg. Det slog mig idag igen när jag var på gymmet och i förrgår träffade jag på min PT på gymmet som bara skakade på huvudet. Vi får se framöver om det är meningen att jag ska springa eller inte.

Test: CRAFT Zip Pullover

Nu i vår börjar samma gäng på en ny omgång tester av kläder fått från CRAFT som vi presenterar på våra bloggar. Först ut i vår är en långärmad tröja som i mitt fall lite tyvärr är svart. Det är alldeles för ofta svart och nu när det är vår skulle jag hellre använda lite ljusare kläder.

Det är en skön pullover med en liten dragkedja ner på bröstet. Den väldigt stretchig och bra på det sättet så den blir ganska anpassad efter kroppsformen. Den är förhållandevis varm med en skön ordentligt lagom hög krage. På mig passar den hur bra som helst.

Nu har vi vår och ganska fint väder, men det är fortfarande ganska kallt ute. Så vad ska man använda för kläder? Är det höst/vinter kollektion eller den nyare kollektionen för vår/sommar? Kan kännas som ett lyxproblem och då blir det väl som så att man tar sina favoriter, som för mig kan vara en gammal trotjänare från hur lång tid tillbaka som helst. En del utav CRAFT´s kläder är också så sköna att jag gärna går omkring i dem hemma på kvällarna och denna nya långärmade tröjan är absolut en sån tröja.


De andra bloggarna som också testar CRAFT-kläder är:
Träningsglädje
Upp och hoppa
River springer
Karin Tri
Spark i baken

Hoppelihopp

Idag hade vi bra väder stora delar av dagen (förutom störtskuren vid lunch) och vi åkte lite söderut längs stranden för Sara ville springa på nya ställen. Vi tog oss till kustremsan Mellbystrand och Skummeslöv (om nu någon känner till dessa ortsnamn) och Sara tog en sväng om på en slinga i underbar strandskog. Själv agerade jag lite alltiallo. Jag gick motsatt håll, jag var lite fotograf och lite chaufför. Men även om jag inte tränade fick jag med mina smått kända hopp på stranden.

Man kanske skulle blivit höjdhoppare?

Leisure hopp på en vilodag!

Revanschlust

I media pratas det fortfarande mycket om askmoln och inställda flyg och om de stackars resenärerna som har problem att komma hem. Och visst är det synd om dem, men jag hade inte haft nåt emot att stanna lite längre i tex Thailand. Och de fick ju i alla fall sin resa. Jag tycker inte det pratas lika mycket om oss stackare som inte kom iväg alls för den där vulkanens skull. Men jag är inte bitter, eller jo, jag är fortfarande bitter. Men jag börjar också blicka lite framåt.

Även om jag inte gjorde ett dåligt lopp, så känns det ändå som att jag börjar få lite revanschlust. Men det är ju inte så att jag ska springa mot vulkanen, för den kan ju inte springa alls. Innan såg jag bara tiden som fram till Boston Marathon och Sara planerade också för New York. Loppen som kommer i maj, juni och senare tyckte jag låg så långt fram i tiden att jag inte behövde bry mig. Och ofta har det ju varit så att jag precis börjat träna för säsongen för loppen i maj och juni. Men nu börjar jag se dessa loppen lite mer, de kommer ju trots allt snart, inom en ganska snar framtid. Det är ju "bara" 1-2 månader kvar. Så sakta men säkert börjar jag hitta en liten motivation för dessa lopp också och jag hoppas att motivationen ökar ännu mer närmsta tiden.

Vad gör ni när ni känner att ni har problem med motivationen trots att det lopp eller andra utmaningar närmar sig?

Det var ju bara en dröm

Tyvärr var de tidigare inläggen bara en dröm. Hur jag skulle sprungit Boston Marathon med ett perfekt upplägg på en tid som skulle uppfylla mina mål. Men, jag får väl drömma och för en del blir ju faktiskt drömmar verklighet.

Och även om det inte blev något Boston Marathon för mig i år så finns det andra maror i år där jag kan testa formen och försöka sätta pers. Och träningen till detta ska jag sätta igång med så fort jag känner att motivationen är tillbaka efter den uteblivna resan.

I mål på runt 2,54

Efter ett ganska jämnt och bra lopp skulle jag komma i mål i Boston på runt 2,54. Det hade varit rimligt om jag hade öppnat på 1,25-1,26 och sen inte tappade för mycket. 2,54 hade varit en bra tid för mig, dels under 3 timmar, dels pers och dels skulle det räcka till att kvala in till New York Marathon i november på tid.

Men nu blev det inte så men planen för hur jag skulle sprungit loppet finns kvar. Och lite beroende på hur det går fram till nästa marathon så kanske jag siktar på något liknande upplägg och resultat nästa gång, med skillnaden att det är kört att kvala in till New York Marathon i november.

Halvmaran på 1,25-1,26

Tanken var att öppna första milen i Boston på runt 40,30 där det böljar lite nerför första kilometerna. Det borde jag kunnat göra utan att göra av med för mycket energi. Sen skulle jag rulla vidare och försöka passera halvmaran på runt 1,25-1,26. Då skulle jag ligga bra till för att dels göra under 3 timmar och dels sätta pers, dvs under 2,57. Man måste ju ha en plan i alla fall. :-)

Nu går starten

Klockan är 10.00 i Boston Marathon och startskottet går för det 114 marathonloppet. Där ligger ungdomen Stockholm Marathon i lä, nästan 100 år yngre. Starten är uppdelad i 2 vågor som de kallar det, den första startar 10.00 och den andra 10.30. Jag skulle startat i den första vågen klockan 10.00 och förhoppningsvis skulle det innebära att jag skulle varit i mål innan klockan 13.00.

Nu är jag ju inte i Boston, utan i Stockholm, jag kom inte längre än så och snart går tåget hem till Halmstad igen. Men om ett år är det Boston Marathon för 115 gången i ordningen och då gör vi ett nytt försök. Skam den som ger sig. Förhoppningsvis klarar jag kvaltiden så att jag inte faller på det, det vore fånigt.

Nytt marathon på B

Som alla vet så sket ju sig Boston Marathon som går imorgon. redan för någon vecka sen anmälde jag mig till en annan mara i the big five, Berlin Marathon. Men nu när det går så dåligt är det kanske lika bra att fortsätta anmäla sig till fler maror. Den jag hittat nu (eller snarare Sara) är Båstad Marathon som går den 3 juli. Den börjar också på B och låter det inte Båstad lite som Boston? Och till Båstad behöver jag inget ömtåligt stackars flygplan, dit kan jag cykla hemifrån om det skulle behövas.

Båstad Marathon ingår inte direkt i marathonloppens big five, det är snarare första gången de arrangerar loppet så det kan bli spännande att se hur det är. Starten går klockan 12.00 så det kan bli varmt om det är bra väder. Men det kan ju också bli lagom att springa rakt in på after beach efter målgång innan kvällen fortsätter på Peppes om man känner för det. Vi får se.

Men för er som inte kände till Båstad Marathon och vill kombinera ett lopp med semester på västkusten är detta ett tips!

Hur laddar jag om?

Jag måste erkänna att det är lite tungt nu. Jag har nog aldrig planerat för, tänkt på och tränat till något annat lopp än detta Boston Marathon som nu inte blev av för min del. Jag anmälde mig i god tid och var glad när jag kvalade in till Boston Marathon. Jag har tränat bra under vintern, vilket jag aldrig brukar göra. Jag åkte till och med på träningsläger i 2 veckor till Portugal med Boston Marathon i tankarna. Allt är väl inte förgäves, men just nu känns det som sagt lite tungt. Hur ska jag komma tillbaka och ladda om?

Jag tänker som så att sket det sig i år försöker jag nästa år igen, Boston Marathon 2010 får kanske bli Boston Marathon 2011. Jag måste väl klara kvaltiden igen, men det borde jag fixa. Men nu när jag haft detta fokus känns det ganska långt kvar till Stockholm Marathon och tyvärr smäller det inte lika högt som Boston Marathon. Och sprungit runt i Stockholm har jag gjort så många gånger redan, så även om det är kul känns det inte som nyhetens behag och innebär inte samma resa som en utlandsmara gör.

Så hjälp mig, hur ska jag göra för att orka ladda om?

Hur ska jag bli laddad igen?

Nu skulle vi varit på väg

Vår resa till Boston och Boston Marathon blir inte vad den skulle bli och vad jag hade tänkt mig när jag ansökte om att få springa i höstas. När jag sen också fick reda på att jag kvalade in och fick en startplats, ja då började det hela kännas på riktigt. Men det var ju fortfarande ett halvår eller nåt sånt kvar till loppet. Att sen Island av all jävla ställen som finns skulle ställa till det så här, det räknade jag inte.med. Det är inte mycket med Island nuförtiden!

Så istället för att vara på planet över, kolla i löpartidningar, käka, dricka, resa mig upp och skaka lite på benen, så sitter jag nu hemma i soffan i telefonkö till ett flygbolag i Europa för att få reda på när vi kanske kommer iväg. Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Nu krävs ett mirakel, denna pissiga dag

Torsdagen den 15 april är gillar jag inte. Ledsen om ni fyller år just denna dag. Jag påbörjade min långa resa till Boston genom att gå upp tidigt i Halmstad och åkte till Göteborg för ett möte. Blev lite sen till mötet och tog några joggande steg och på dessa få meter kände jag hur ont jag egentligen har i vaden. Lite förvånande eftersom jag de senaste dagarna inte känt så mycket, även om jag inte har sprungit. Efter detta hade jag ont även när jag gick.

Men som tur var hade bokat en massagetid klockan 5 i Stockholm. Samma ställe som jag fick lite elbehandling av för en vecka sen. Jag åkte ut till flygplatsen och på flygbussen berättar de om nån jäkla vulkan på Island som gör att det är lite skit i luften. Och mycket riktigt, framme på flygplatsen är alla flyg inställda pga vulkanen på Island. Hur skulle jag nu hinna till Stockholm innan 5? Jag insåg förstås att det inte skulle gå och min så välbehövliga behandling brann inne. Det vara bara och åka tillbaka till Göteborg och hoppa på ett tåg, ett godståg kändes det som eftersom X2000 tågen var fullbokade. Tänk att för en gång skulle gick tåget men inte flyget. Och det just den dag jag skulle flyga, typiskt.

Så med en vad som har blivit sämre och med en utebliven behandling i eftermiddag ser det mörkt ut för min start i Boston Marathon på måndag. Visst ska jag vänta och se, men jag tror inte jag vill starta om vaden är som den är idag. Det skulle varken bli något kul lopp eller bra tid och det skulle säkerligen förvärra situationen framöver. Vi har ett lopp på 5K på söndag morgon, så det får bli en liten test på om det kommer funka.

En kritisk dag

Jag är hemma i Halmstad, sista dagen innan resan till Boston påbörjas. Det känns som en kritisk dag. Jag har lite allt möjligt att göra som jag brukar ha innan jag ska iväg någonstans. Samtidigt ska jag försöka jobba med min stackars vad på olika sätt. För min ömmande vad är fortfarande öm och just nu tycker jag inte den blir direkt bättre längre. Kan inte det där lilla sista också försvinna? Jag ska göra vad jag kan idag och imorgon ska jag lägga mig på naprapatbordet för en sista omgång. Sen är det bara att hålla tummarna. Så snälla, håll tummarna!

Stretchingtimme

Av olika anledningar tränar jag inte direkt denna veckan. Jag tar det lugnt innan maran så jag känner mig laddad och jag måste ta det lugnt eftersom vaden fortfarande spökar lite. Jag vilar mig alltså i form och det har fungerat förr.

Men stretcha och få massage kan jag göra och det har jag fått idag. Att få hjälp med stretchningen är inte så dumt. Det blir bättre, fler övningar och framförallt blir det av. Men nu blir det lite egen uppmjukning av vaden fram till torsdag eftermiddag när nästa massagetid är bokad.

Sverige Springer

Ikväll är det dags för det andra avsnittet i löparserien Sverige Springer som sänds i TV4 Sport. I kvällens program får vi följa Team Stockholm Marathons förberedelser inför Stockholm Marathon i juni, där det står backträning på agendan. Training Camp Algarve bjuder ikväll på löpskolning med Anders Szalkai. Dessutom kommer Sverige Springer ge konkreta tips om koordinationslopp och hur du väljer rätt löparskor inför säsongen. Sverige Springer har också träffat Frida Boisen, chefredaktör för Topphälsa, som har siktet inställt på tjejmilen i New York.

Missa inte Sverige Springer ikväll 21.25 i TV4 Sport. Häng med!

Dödlig kraftgång

Ikväll blev jag utlurad av Sara på en lång runda kraftgång i Stockholm. Vi höll ett vansinnigt tempo och jag fick ta av mig jackan för jag var för varm. Vi var ute i längre tid än det tar att springa en halvmara. Pulsen kanske inte var så hög, men det kändes i kroppen ändå.

Även om det inte var så jobbigt konditionsmässigt så kände jag ganska mycket i höftböjaren eller vad det nu kan heta. Ungefär på samma sätt som jag brukar göra när jag springer de första långpassen efter ett längre uppehåll. Det är alltså inte bara konditionen som måste vara bra, även leder och annat måste vänjas vid påfrestningarna det innebär att vara ute under lång tid. Så jag kanske egentligen inte blir en snabbare löpare av kraftgång, men om jag med kraftgång kan vänja leder och annat vid dessa påfrestningar, ja, då ger det ju mig och min löpning lite i alla fall.

Flapjack

Det är idag en vecka kvar till Boston Marathon och laddningen av energi borde så smått börja. Det finns naturligtvis många sätt att energiladda på som till exempel vanlig mat, sportdricka och olika kolhydratsdrinkar. Men från mina ultrakompisar har jag också lärt mig att det finns något som heter Flapjack. Det är en liten, förhållandevis tung, kompakt kaka som framförallt innehåller mycket havregryn och en massa goja som gör att kakan håller ihop. Beroende på smak kan den nog innehålla lite olika antal kcal, men räkna med 400 - 500 kcal för en kaka på 100 gram.

En del kanske tycker att den är lätt att hitta för att den finns i deras dagliga affär, men det gör den inte hemma hos mig. Därför kan jag inte säga vilken kedja som har den i sitt utbud, men jag köpte på Daglivs vid Fridhemsplan på Kungsholmen i Stockholm. Om man jämför dessa med olika kolhydratdrinkar så är den förhållandevis billig, men innehåller nog inte riktigt så många kcal som en kolhydratdrink heller.

Denna Flapjack ska jag testa!

TEC är över för den här gången

Vi åkte ut och hälsade på ultralöparna på TEC en gång till under deras dygn (eller halvdygn) som de sprang. Det såg ut ungefär som jag förväntade mig. En del började bli ganska slitna och passade på att både äta, dricka och fixa lite med utrustningen innan de gav sig iväg på ytterligare ett varv. Samtidigt fanns de som bara tog en snabb mugg och sprang vidare.

Oavsett vilka farter löparna håller och vilka sluttider de fick så gör de alla otroliga prestationer. Jag vet själv hur det inte bara är konditionen som tar slut vid en viss tid. Energin tar tokslut och det gör ont i leder, fötter och knän. Jag tror nog man kan få ont på alla möjliga ställen. Så även om farten inte är densamma som om de skulle springa marathon så är det jättebra prestationer de gör. Och jag gillar den familjära stämningen mellan löparna.

Även om jag fortfarande är lite sugen på att testa ett nytt ultralopp någon gång, så kanske inte TEC var det perfekta för mig, så det var ju tur att jag inte var med. Jag tror jag gillar ultralopp med varvbana så gillar jag nog kortare varv, mycket kortare än en mil.

Är du sugen på att testa ett ultralopp behöver du inte välja ett lopp på 100 miles. Det finns till exempel lopp där man springer så långt man hinner på 6, 12 eller 24 timmar. Då behöver man inte heller känna någon press att man måste ta sig en viss distans utan man tar det som det kommer. Just ett 6 timmarslopp är jag lite sugen på om jag kan hitta något kul som passar in mellan allt annat jag vill göra.

TEC har startat

Idag gick vi upp tidigt trots att det var lördag. Vi plockade upp Maria och se åkte vi ut till Täby för att kolla in starten på TEC. Vi var där redan vid 9-tiden, 1 timme innan start och tidigare än många av löparna. Men självklart borde man som löpare komma så sent som möjligt, för det var en mycket råkall morgon.

Klockan närmade sig 10 men de flesta löparna såg ganska lugna ut, trots den väntade utmaningen, 100 miles, 50 miles eller 50 km. Startskottet gick och alla gav sig iväg i blandad fart. Jag, Sara och Maria började gå på banan och tills slut hittade det håll vi tänkte gå, motsatt det löparna sprang så att vi skulle möta löparna.

Vi började möta löparna som höll väldigt varierande fart, men antalet deltagare var imponerande många. Jag hoppas vädret blir varmare för jag gissar att en del löpare frös, för det gjorde jag.

Täten efter knappt en mil glider fram i bra fart!

Vaden är behandlad med el

Vilodagen till Stockholm innebar inte bara ren vilodag. Det blev också ett halvt panikartat besök hos Medico för lite behandling av min onda vad. Jag ringde på vägen upp och de tog emot mig när vi var framme, vilken service! Jag fick lite massage, lite fixande av sätesmuskeln och sen en omgång med elbehandling i 20 minuter.

Jag vet inte vad som hjälper, men jag tror inte det blir sämre i alla fall. Och det känns bra att göra någonting för att snabba på bättringen av vaden. Det är idag 10 dagar kvar till Boston Marathon, så jag är i dagsläget inte orolig för att den inte ska bli bra. Frågan är snarare om den kommer att hålla på själva loppet, men det tror jag nog den gör. Det måste den!

Marathon på B

Jag har funderat ganska länge på det och jag vet att det redan finns en del löpare i min omgivning som har gjort det. Men nu har även Snabba Fötter tagit klivet, steget, beslutet och anmält mig till en ny mara. Vi är ju på väg till Boston snart så vårens mara är ju klar sedan tidigare. Men nu är även en mara i höst bokad och eftersom jag redan pratat om maror på B så gissar ni säkert på Berlin Marathon och det är naturligtvis rätt.

Så av bara farten blir det alltså två av marornas big five samma år, lite coolt faktiskt. Jag har sprungit i Berlin en gång tidigare och det är en lättare bana än i Stockholm så om ni vill springa snabbare än i Stockholm och kanske sätta personligt rekord, anmäl er till Berlin Marathon.

Berlin Marathon, äldre än Stockholm, men ungdom jämfört med Boston

Sviter från gårdagen

Gårdagens 3 mil gick ju egentligen okej, men planen var faktiskt att jogga några kilometer till efter den tredje lite snabbare milen. Men så blev det inte. Anledningen var att jag mellan 28 och 29 kilometer började känna lite i ena vaden som blev lite till och sen ännu mer och då tyckte jag att det fisk räcka med 3 mil.

efter lite masserande igår kväll känner jag idag fortfarande en hel del. Men samtidigt brukar jag nog känna lite mer dagen efter när något liknande dyker upp. Det är inte första gången jag känner lite i ett muskelfäste så jag är inte direkt orolig. Det blir vila idag och kanske även imorgon när vi åker upp till Stockholm igen. Efter det borde det vara ganska okej igen.

Men med foten gick det bra igår. Jag hade köpt sånt där skumgummi på Apoteket och det verkade funka ganska bra. Och helt klart mycket bättre än ingenting alls. Så nu går jag alltid omkring med lite skumgummi på foten, hur snyggt som helst!

3 mil idag igen

Än är det ett tag kvar till Boston Marathon, så än kan jag köra långpass, tyckte jag. Tyvärr tyckte kroppen nog lite annorlunda idag för den kändes väldigt seg när jag satt på fiket innan det var träningsdags. Men, men, jag fick väl hjälpa den igång lite. Värre än så kunde det väl inte vara.

Jag drog iväg och tanken var att köra de första 2 milen i 4,45 min/km. Det var ganska segt i början, inte jobbigt, bara segt. Men efter en mil började det rulla på lite. Tänk att man ska vara så seg i starten. Hur som helst, andra milen rullade på lite bättre och jag såg nästan fram emot passering 2 mil. Pulsen låg under de första 2 milen ganska stadigt på 140-145 slag, men om det är bra eller mindre bra har jag ingen koll på.

Planen var att springa tredje milen i en fart som innebär maran på 3 timmar, dvs ungefär 4,15 min/km. Så det var bara och följa planen och höja farten lite lagom. Det kändes nästan bättre än väntat, för det kändes inte så stor skillnad. Men pulsen ökade, men inte till mer än till 155-157 slag så den slog ju inte i taket direkt.

Jag hade alltså pulsklockan med mig igen, för andra gången i år. Men jag kan inte påstå att jag förstår så mycket av vad klockan visar. Visst, den visar pulsen, men jag har lite dålig koll på vilken puls som är bra och dålig. Men jag kanske lär mig. Om jag om ett tag kan hålla samma fart med en lägre puls, ja, då borde jag blivit bättre. Så långt är jag med :-)

För höga målsättningar?

Det här inlägget borde jag kanske inte skriva! Men va fasen, jag får ta skiten sen om det går åt pipan!

Inlägget handlar om min målsättning på maran. Jag har gjort lite maror på 3:00 - 3:15, men bara en gång varit under "skam 3" (som jag och polarn skämtsamt brukar säga). Men nu när jag funderar på tider kring 2:50 - 2:55 så är det mest de tankarna som flyger omkring i skallen och tanken på att jag kanske inte springer under 3 timmar finns knappt kvar. Men att springa maran under 3 timmar är ju inte sååå lätt, inte för mig i alla fall. Så frågan är om jag är för kaxig i mina tankar. Kanske det, kanske inte. Hur som helst så har jag ju målet 2:50 - 2:55 på någon mara i år och det finns ju maror även i höst. Så jag är ju inte helt rökt även om jag inte klarar det i Boston eller Stockholm.

Jag hoppas i alla fall på fint väder!

Ska foten stoppa mig i Boston?

Ända sen den 16 mars har jag haft lite problem med en fot. Det var i slutet på ett utav långpassen i Portugal som jag märkte att det började gnaga lite in i foten på ovansidan av foten, bakom ena stortån om ni förstår var jag menar. Det går lite uppåt där i en knöl där stortån sitter fast. Där började det gnaga. Det gick inte hål så att det började blöda, snarare bara som ett litet skavsår. Men det gör ganska ont, det känns som att det onda inte sitter i skavsåret (som inte finns längre) utan mer innanför i foten.

Sen det hände har jag haft svårt att ha vissa skor på mig och samma sak gäller när jag ska träna, vissa skor fungerar bättre än andra. Och jag har använt Compeed en hel del. Även om det inte är någon blåsa eller liknande så har Compeeden gjorde det lättare för sockarna att glida på Compeeden och alltså inte trycka på foten lika mycket. Men det ha nu gått 3 veckor sen det hände och det är mindre än 2 veckor kvar till Boston Marathon. Frågan är, kommer det gå över av sig själv och i så fall, hur lång tid ska det behöva ta? Eller vad kan jag göra för att få det att bli bra fortare. Någon som haft liknande problem och kan ge mig tips?

Det jag också undrar lite om det var skornas fel när det hände. Eller var det sockarna? Det var bra väder när vi sprang så jag kan inte skylla på att regnet gjorde att skor och sockar blev annorlunda i regn. Eller kan jag ha fått ett veck på sockarna just där just då? Vad gäller skorna så hade jag sprungit med dessa skor i 10 dagar och 20 mil i distanser mellan 5 km och 50 km utan att känna något som helst i fötterna, så jag kan inte skylla på skorna.

Hjälp min fot med era tips!

Lätta bra intervaller

Idag råkade gymmet ha öppet så vi gick dit. Eftersom jag körde långpass i fredags var siktet inställt på lite längre intervaller idag. Intervaller i en fart som skulle vara ganska hög, men ändå inte så jag spyr. Jag vet inte, men det kanske är detta som kallas tröskelfart. Jag tänkte köra i en fart som jag kan hålla i en mil, ibland också på en halvmara, men inte på en mara. Det tyckte jag verkade lagom.

Jag vet inte hur jag kom på exakt hur jag skulle köra intervallerna, men jag kom på att jag skulle köra 5*7 minuter i 4,00 min/km med 1 minuts vila. Det tyckte jag lät som lite längre intervaller i lagom fart med förhållandevis kort vila. Och jag med mina tunna gula Asicsdojjor drog iväg och visst kändes det att 7 minuter är ganska lång tid. Inte för att det var så jobbigt, men tiden kändes lite lång. Men även vilan på 1 minut kändes ganska lång. Det rullade helt enkelt på och det hela kändes ganska lugnt, lätt och bekvämt.

Nu kanske inte detta var någon jättefart, men det var i alla fall liknande fart som kändes lite jobbig tidigare i vinter och då körde jag bara i 4 minuter. Jag skulle alltså kunna tro att jag blivit något bättre. Inte illa va?

Jag valde de fräcka gula dojjorna till höger för dagens pass!

Stockholm Marathon byter marabana

Jaha, då var det dags igen. Stockholm Marathon byter bansträckning igen. Det var inte längesen de bytte bansträckning förra gången. De skippade Flemminggatan och istället drog de banan förbi dåvarande vägarbetet på Torsgatan.

Tidigare har jag sett Stockholm Marathon som en ren tvåvarvsbana, men det blir allt mindre av den varan nu. Årets bana är fortfarande en tvåvarvsbana, men numera skiljer det ganska mycket på första och andra varvet. Numera är första varvet 17 km och andra varvet 25 km.

Jag vet inte om banändringen spelar så stor roll egentligen. Men visst kan det kännas lite tuffare att "bara" ha gjort 17 km vid varvningen och mentalt är det kanske lite värre att veta att andra varvet är 25 km, nästan 50% längre än första varvet. Jag vill inte sprida en negativ vibb, jag vill bara visa verkligheten vi har att vänta oss den 5 juni.

Nedtrappningen börjar så sakteliga

Nedtrappningen inför Boston har så sakteliga börjat. Jag vet inte om den behöver börja 2 veckor innan det är dags, men nu kör jag lite på det. Jag försöker fortsätta lite med längre pass samtidigt som jag kör lite snabbare pass. Jag drar ner lite på mittemellanpassen.

Försöker också äta lite mer mellanmål och sova lite mer, men dessa två delar är jag inte speciellt bra på. Men jag borde bli. Hur svårt kan det vara? Hmm, tillräckligt svårt för mig i alla fall!

Hur tänker gymmen?

De flesta av oss är säkert mer lediga denna långhelg än vad vi brukar vara över helgen, fredag-måndag. Alltså har vi mer tid till att träna. Vad gör gymmen då? Jo, stänger eller försämrar öppettiderna. Hur tänkte de där? Borde de inte fokusera på att ha öppet när folk har tid att träna?

Jag kan förstå att folk som jobbar på gym också vill vara lediga, men så är det ju i många andra branscher också, men där de trots mindre trevliga arbetstider ändå jobbar.

Hur fokuserar ni?

Något jag funderar över ibland är vad GAX-Staffan och MarathonMia försöker lära mig i min träning, något dessa ultrarävar gör väldigt bra, nämligen fokusera. När intervallpassen går tyngre än vanligt, när vädret på långpasset inte är det bästa eller när något annat tynger ner träningen, då måste jag kunna fokusera.

Men vad är det? Hur gör man? Vad innebär det? Är det detsamma som att bara bita ihop för det blir snart bättre? Är det att tänka på kommande lopp jag tränar för och för att kunna nå mitt mål?

När jag nu i min träning tänker på att jag ska fokusera mot Boston Marathon brukar jag tänka lite snabbt på att det blir kul att åka dit, hoppas vädret blir bra, att jag kommer iväg bra i starten, att det inte blir för trångt, att jag klarar Heartbreak Hill bra och så känner jag en viss nervösitet för resultatet. Men detta tar inte så lång tid att tänka lite på. Vad ska jag göra sen?

Hur gör ni när ni fokuserar?

Heartbreak Hill vs Västerbron

Det är idag 15 dagar kvar till Boston Marathon och information om loppet med allt vad det innebär har kommit med posten. Där står som vanligt lite allt möjligt och lite märker jag att det är ett utav marathonloppen som ingår i big five. Det jag har fastnat på just nu är banprofilen och hur jobbig banan egentligen är. Detta frågade jag också både Kjell-Erik Ståhl och Anders Szalkai på träningslägret i Portugal och naturligtvis lyssnar jag på deras erfarenheter.

Det talas ganska mycket om Heartbreak Hill, en backe liknande Västerbron i Stockholm som kommer efter 32-33 km. Det verkar vara en stigning på 25-30 höjdmeter som ska klättras på mindre än en kilometer. Jag har jämfört detta med just Västerbron i Stockholm (som man dessutom passerar två gånger) och jag tycker de är ganska lika, enligt banprofilen i alla fall. Men en stor skillnad tror och hoppas jag kommer vara att efter Heartbreak Hill i Boston är det mestadels utför och platt in i mål, medan det i Stockholm kommer en massa "skit" (uppför) även efter Västerbron och in mot mål.

Jag hoppas naturligtvis att detta stämmer. Samtidigt så gäller det nu att börja samla på sig en massa positiva tankar och så länge jag tror att de sista 8 km är lättare i Boston än i Stockholm så är det en positiv tanke för mig, oavsett om det stämmer eller inte.

Känning, smärta eller skada?

Att träna i olika former och däribland springa, är inte alltid en dans på rosor. Jag vill egentligen inte säga att det gör ont att bli bra, men visst känns det lite i kroppen ibland. Det kan naturligtvis vara vanlig hederlig träningsvärk, men det kan också vara något annat.

Jag tänkte lite på det under gårdagens långpass och det slog mig att det faktiskt har varit lite så den sista tiden. Vad då? Jo, att jag någon stund under träningens gång har känt någonting någonstans i kroppen, men det går ofta över under träningspassets gång och kommer inte tillbaka. Ibland kan det vara lite mer, antingen kännas lite mer eller kännas under en längre tid och kanske till och med efter träningspasset. Men vad är det och hur reagerar jag på det? Är det bara en känning, en smärta eller kanske till och med en skada? Var går gränsen?

Jag har genom åren inte haft något som jag kallar en större skada, tror jag. Jag har inte behövt göra något mer än att vila några dagar, max en vecka, sen har jag kunnat köra på som jag vill igen. Men ibland har jag under en träning känt någonting någonstans men det har försvunnit innan träningspasset är slut. Men ibland, på senare tid lite oftare, har någon känning någonstans, eller vi kan kalla det smärta, fortsatt även efter träningspasset. Vid något tillfälle har kanske samma känsla kommit i nästa träningspass eller i ett träningspass inom en vecka. Frågan är vad detta innebär. Är det inget att bry sig om, lite tillfälliga känningar eller smärtor får man räkna med? Eller är det kroppens signal på att den är lite överansträngd och om jag inte skärper mig i form av lugnar ner mig eller kanske stretchar bättre, kan det bli värre?

När jag var nere på träningslägret i Portugal frågade de på någon föreläsning hur många som varit skadade någon gång, på grund av sin träning. Jag tror mer än hälften räckte upp handen. Men var går gränsen? När har man lite ont och när är man skadad? Och vad händer om man blir skadad? Tyvärr tror jag att många av oss vilar och sen kör på i samma stil som innan vi blev skadade. Rimligtvis borde vi ändra på något så att vi inte blir skadade igen, men gör vi det? En sak som jag ofta hör är att vi ska lyssna på de som är duktiga och inte blir skadade, men hur är det med det? En del av oss kanske har förebilder eller tränare som vi får träningsprogram, tips och råd från, men är det så lyckat om de vi lyssnar på har en tendens att bli skadade? Eller är skadorna bara otur? Kanske ibland, kanske inte, jag vet inte.

Varför trött efter långpasset?

Det är nu sen kväll och framåt eftermiddagen och nu under kvällen har jag känt mig ganska trött efter långpasset på drygt 30 km i förmiddags. Och jag undrar varför. Okej, det var ju ganska långt, men det gick också ganska lugnt. Ska jag inte klara av ett lugnt långpass utan att bli trött? På träningslägret i Monte Gordo körde vi under första veckan, ultraveckan, en massa långpass i lugn fart och där tyckte jag inte att jag blev lika trött. Kan jag skylla på vädret?

Men Sara har smart påpekat att jag bara hade ätit frukost innan och då blir det också viktigt vad jag åt igår kväll. Och kanske hur mycket jag sov inatt. Och inte minst att på ett pass över 1,5-2 timmar börjar kolhydraterna ta slut och även om jag hade lite sportdricka med mig kanske 4-5 dl på 30 km inte är tillräckligt. Det är alltså inte bara att sätta ena foten framför den andra och tro att det alltid ska gå bra. Ibland måste man ha insidan med sig också.

Jag har sprungit ganska länge, även om jag ofta är en periodare, och jag känner både gamla erfarna rävar och de som inte sprungit så länge. Det roliga (eller sorgsna) är att jag tycker många gånger att de som som inte sprungit så länge är bättre pålästa om både det ena och det andra. Vi som har hållit på länge kanske kör på som vi gjorde förr, ut och kuta, gärna pers på rundan varje gång! Men de som inte sprungit så länge är mycket bättre på att ta till sig av den erfarenhet som finns att tillgå från olika ledare och de hjälpmedel som finns att tillgå i form av pulsklockor, tröskelfarter, lämplig utrustning beroende på träningspass, styrkeövningar med mera. Detta tycker jag blir ett tydligt exempel på hur vi alla kan lära oss något av varandra, oavsett om vi har sprungit i många år eller är nybörjare och oavsett om vi jagar tider eller springer för att må bra.

Långpass med pulsklocka

Idag tänkte jag låta min pulsklocka göra comeback efter att ha legat i dvala ett bra tag. Jag gjorde ett försök med den på ett tidigare pass för någon vecka sen, men då fick jag inte med mig pulsen och fotpoden ville inte vara med. Idag fick jag igång pulsen men fotpoden fortsätter att jävlas. Så mycket för det nyinköpta batteriet på Runners Store!

Tanken med dagens långpass var att det skulle bli minst 30 km och att jag skulle springa det med en puls mellan 120 och 150 enligt tips från mjölksyratestet. Långpassen behöver tydligen inte gå fortare än så och ibland kan jag ju följa deras rekommendationer även om jag gärna testar mig någon gång. Hur ska jag annars veta hur fort jag kan springa om jag bara får jogga på långpassen på träning?

Vädret var okej, dvs det regnade inte. Det var inte jättevarmt men inte för kallt heller. Fast det beror ju på vad man tar på sig. Trots att vi är inne i april hade jag både mössa och vantar. Förra året kunde vi nog gå i shorts under påskhelgen och vi invigde balkongen. Tveksamt om det blir några shorts på balkongen den här påsken. Jag hoppades att pulsintervallet jag skulle hålla innebar en fart på ungefär 5 min/km. Det skulle innebära samma fart som vi hade på ett långpass i Monte Gordo där vi i shorts och skönt väder gled fram i strax under 5 min/km.
Jag drog iväg och försökte hitta känslan från Monte Gordo och kanske att den började infinna sig lite efter ett tag. Idag var ju förutsättningarna lite annorlunda och jag var ju dessutom själv. Och ingen som kunde tala om för mig vilken fart jag höll. Det flöt på ganska bra och jag hade inga problem med att cykelvägarna var långa och kanske tråkiga, jag har ju sprungit långpass på löpband och tränat pannben i vinter. Pulsen låg ganska snällt på 130-140 slag per minut. Kanske att jag en bit in i rundan hade lite medvind, men det märker man ju sällan. Men när jag lite senare vände tillbaka fick jag motvind och jag antar därför att jag hade lite medvind tidigare. Även om det inte gick så fort rusade pulsen upp runt 145 och det kändes lite besvärligt eller vad jag ska kalla det. Jag ville inte springa i motvind, jag ville ta mig framåt, men inte för sakta och jag ville inte att pulsen skulle gå över 150. En inte helt lätt ekvation att lösa. Men jag fick pusta på och kämpa lite och det rullade säkert på ganska bra trots allt. Jag kanske hade en liten svacka i passet just där också. För när jag hade varit ute i drygt 2 timmar och började närma mig hemma igen tyckte jag att allt var ganska lugnt. Klockan stannade på 2 timmar och 40 minuter och jag gissar och hoppas på att rundan var drygt 30 km. Pulsen varierade naturligtvis men låg nog ofta mellan 130-145 och det var nog bra efter tipsen från mjölksyratestet.

Jag sprang ut ganska tidigt på förmiddagen, hade bara käkat frukost och hade lite sportdricka med i vätskebältet. Men jag känner också att det inte är helt lätt att fylla på med energi i samma takt som man gör av med den. Helt plötsligt blir det hur gott som helst att sluka allt som finns i den stackars lilla flaskan. Att tänka på energin i kroppen innan passet och under passet är trots allt ganska viktigt och det tycker jag själv kan vara lätta att glömma, "jag ska ju bara ut och springa en sväng".

Det är idag 17 dagar kvar till Boston Marathon så än är inte sista långpasset kört innan den maran.

Piggare innan träning än efter träning!

Mer om mitt mjölksyratest

Jag tänkte berätta lite mer om laktat- eller mjölksyratestet jag gjorde tidigare i veckan. Jag är ingen expert på detta utan utgår från hur jag gjorde testet, berätta lite om mina värden och hur dessa tolkades och vad jag skulle kunna göra för att bli bättre på marathondistansen.

Jag fick tips från andra som tyckte att jag borde göra ett sånt här test, dels för att jag kanske skulle tycka det var kul och dels för att det förhoppningsvis skulle kunna ge mig något i form av förslag på förändringar i träningen som skulle kunna förbättra mina resultat. Jag tog kontakt med Sport Support Center på Djurgården i Stockholm och fick en tid tidigt i tisdags morse. Ett litet hus på andra sidan Djurgårdsbrunnsbron som var lätt att hitta till.

Han som testade mig heter Christer Skog och han började med att ta lite uppgifter som ålder, längd och vikt och frågade lite om hur mycket jag brukade träna osv. Sen berättade han hur testet skulle genomföras. Allt sker på löpband, i alla fall för mig som springer, och det innebar en uppvärmning i en ganska låg fart i 10 minuter. För min del var 11 km/h en lagom uppvärmningsfart, men detta är helt individuellt och kan vara vad som helst. Därefter tas första blodprovet genom ett stick i fingret. Så fort tillräckligt mycket blod sipprat ut från fingret sätts bandet igång igen och ökas med 1 km/h, dvs till 12 km/h. Nu börjar själva testlöpningen som innebär att jag springer i 4 minuter och sen lämnar jag lite blod. Efter varje 4 minutersintervall och blodlämning ökas hastigheten på bandet med 1 km/h och jag kör vidare. Intressant att se vid vilka hastigheter jag tycker det går lugnt, när jag börjar flåsa, när svetten börjar rinna och när jag tycker att det blir riktigt jobbigt. Min sista intervall blev på 17 km/h, och den 4 minutersintervallen kändes som att då gick det ganska fort. 17 km/h motsvarar 3,30 min/km. Jag hade inte behövt köra så länge utan till 16 km/h eller kanske till och med 15 km/h hade räckt. Det viktigaste är att man kommit upp ordentligt i flås så att det för testet innebär att man har gått över gränsen för vas man kallar mjölksyra som ligger på 4 millimol.

Efter sista intervallen var det bara att gå av bandet och pusta under tiden som blod analyserades klart och det min dom skulle komma. Som jag berättat tidigare hade jag en syreupptagningsförmåga (VO2max) på 63,4 ml/kg/min och det verkade vara ganska bra, eller till och med mer än ganska bra. Vad jag har förstått från tidningar och annat så är det 50 också bra och Charlotte Kalla har 72. Men vad jag inte vet är hur svårt det är att öka med en enhet. Är det till exempel en stor skillnad mellan 63 och 65? Skulle det vara svårt för mig att ta detta klivet? Men det verkar som att detta värde är en hyfsad färskvara och ganska snabbt sjunker om man slutar träna.

Vid varje intervall får vi reda på pulsslag och laktatnivå (mjölksyranivå). Och eftersom gränsen för mjölksyra är bestämd till 4 millimol (mmol) så kan man tydligt se hur min mjölksyra ökas ju fortare det går och enligt en graf få ut att min gräns ligger runt 14,4 km/h (4,10 min/km) och en puls på 160 slag i minuten.

Enligt testledare Christer så tycker han att min motor, dvs syreupptagningsförmåga på 63,4 ml/kg/min är tillräckligt bra för marathonlöpning och behöver egentligen inte förbättras. Träningsmässigt var Christers förslag att jag skulle bli duktigare på att köra lugna långa långpass i en lägre puls än att jag drar på mig mjölksyra, t ex mellan 120 och 150 slag i minuten. På detta sätt skulle min tröskelvärde kunna tryckas framåt och förbättras så att jag kan hålla en högre fart utan att dra på mig mjölksyra. Han tyckte också att jag skulle kunna köra snabbdistanspass på 30-45 minuter på en nivå där jag drar på mig lite mjölksyra, i till exempel 15-16 km/h (3,45-4,00 min/km).

Detta test tycker jag kan vara intressant för alla att göra. Med utgångspunkt från vilken distans man siktar på eller vill bli bättre på kan man få värdefulla tips till träningen. Det kan också vara bra att veta hur olika pass bör springas för bästa effekt. Jag tycker för egen del också det är bra att få lite fysiologiska detaljer som gör att jag bättre vet vad jag borde kunna klara för utgångsfarter på marathon.

Någon mer som har gjort liknande test? Vad är era reflektioner?

Här ser ni en snubbe som börjar längta efter varmare väder!