Tillbaka till verkligheten

Jaha, då börjar man så sakta komma tillbaka till verkligheten efter gårdagens hemska mara. I stora drag har jag ont från midjan och neråt, har träningsvärk i magen, blir trött väldigt fort och tar stora andetag efter luft alldeles för ofta. Men annars är det bra! ;-)

Gårdagens mara började egentligen bra, innan start. Allt flöt på bra på Ötermalms IP och stämningen var bra i startfållen och min gamla kollega Lasse Kinch var som vanligt en av speakersen. Strax innan startskottet började de köra Gyllene Tider och då blir man ju både glad och kommer i stämning.

Jag kom iväg bra i starten och rullade nerför Valhallavägen mot Gärdet där en utavBryan Adams hits hördes på långt håll. Så långt, allt bra. 5 km och 10 km passerades okej, men inte så enkelt som jag hade hoppats och redan vid 15 km när km-tiderna börjades skena iväg förstod jag att det inte skulle bli någon bra mara. Jag passerade trött halvvägs 3-4 minuter sämre och tröttare än planerat. Ut på Gärdet igen, där Sara och andra träningsbloggare hejade på och vidare in till Strandvägen via Cirkus. Pinan fortsatte kilometer för kilometer och det hände faktiskt att jag började gå korta sträckor utan att det var vätskekontroll, inte bra. Men så till slut, närmade även jag mig målet på gamla OS-Stadion från 1912. Trött, trött stapplade jag in på 3.12, en tid ca 5-7 minuter sämre än vad jag trodde. Och mitt mål att springa in bland de 400 första så att jag fick flytta fram ett startled till nästa år missades, men bara med dryga minuten. Ganska irriterande faktiskt, men det var inte så mycket jag kunde göra åt det heller. För placering 400 brukar krävas lite bättre tid än så, men det var väl fler än jag som hade det jobbigt i värmen. Eller så säger man som pappa, "varför sprang du inte på ditt gamla pers, då hade du blivit runt 130". Mmm, en annan gång kanske!

Så riktigt nöjd är jag inte. Sara gissade att jag skulle springa på ca 3.10 - 3.15 och tyvärr är det väl bara att inse att hon har rätt i att jag är inte bättre än så här.

Var jag värd vin efter målgång? Nja, kanske en liten slurk då!

Trött och besviken

Ladda, ladda, ladda!

Klockan är 11.30. Jag ligger i soffan i marathonlägenheten på Gärdet i Stockholm, nära starten. Jag har precis shoppat en keps och funderar nu på om jag ska orka byta om, dricka lite sportdricka, ta en banan, eller, eller, eller...

Laddning, laddning, laddning och funderingar

Även om jag låg ganska många timmar inatt sov jag inte alla timmarna. Och nu känner jag mig lite trött, men inte sömnig. Benen däremot känns mycket mer trötta och tyvärr lyser benens pigghet med sin frånvaro. Kommer jag bara att orka en mil, eller är detta den normala känslan för ett marathon? Jag kommer inte ihåg.

Jag känner inte någon jättelust, maran känns just nu jäkligt lång och det är den ju också. Jag måste komma in i rätt tankar och bara fokusera på en liten del i taget, komma in i rätt flyt och hoppas på att det går tillräckligt fort utan att jag behöver kämpa så mycket. Men vad händer om jag får kämpa för att första milen ska gå på 45 minuter? Nej, sluta nu, inga såna tankar var det ju. En kilometer i taget, kolla klockan, spring lätt och effektivt, insup den positiva atmosfären och försök titta upp på vad som händer utanför den asfaltsväg där det bara finns löpare. Tänk på Berlin Marathon i höstas där det bara flöt på i lagom lugn fart UTAN att jag gick in i väggen. Tänk på att om går det åt pipan så får jag en ny chans nästa år, om jag vill ha den!

Sista dagen och kvällen innan maran

Igår var en vanlig jobbdag och sen tågåkande upp till Stockholm. Alltså ingen träning, men med mig på resan fanns extra mat och sportdryck ständigt vid min sida. Sara hade tänkt på min laddning och tagit med extra mackor och bananer. Väl framme var det enda som påminde om maran de vimplar som hänger utmed vägarna i stan, men det är också ett klassiskt och välkänt tecken på att maran är på gång.

Idag har jag inte gjort så mycket, samtidigt som jag hunnit träffa kompisar i Stockholm, både planerade och spontana. (Tänk att man kan springa på kompisar oplanerat i den här stora stan bland så mycket folk). Jag har också hämtat ut nummerlappen och pratat med en fyrverkerikollega som också ska springa.

Och så har jag ätit, ätit och ätit. Druckit en del också, men inget alkoholhaltigt, inte idag, jag lovar. Till skillnad från Sara som laddar upp inför maran med vin. Kanske, kanske kan jag få lite vin eller en drink imorgon kväll utan att somna med glaset i handen, vi får se.

En drink imorgon efter maran hade varit kanon!

Sista passet, skönt att det är över!

Så är då äntligen sista passet innan maran avklarat. I vanliga fall brukar jag köra sista passet på torsdagen, men eftersom vi ska sitta på tåg imorgon kväll och SJ har väl ännu inte fattat att det vore en bra grej att erbjuda gym på tågen.

Sista passet blev precis som igår, ett pass i ungefärlig tänkt marafart, fast lite längre (10km) och lite fortare än igår. Vaderna håller, än så länge, och jag tror de kommer att göra det på lördag också. Vanliga hederliga krampkänningar kommer man kanske att råka ut för, men det är en annan grej.

Nu håller jag på att packa och äta, äta och packa och äta igen. Och glöm inte sportdrickan som Sara har blandat till mig. Jag är mätt och trött och ska sova, jag får packa färdigt om några timmar.

Näst sista löppasset innan maran

Så var då näst sista löppasset innan maran avklarat. Det blir inte så många pass efter varvet, dessa två sista veckorna innan maran. Det beror väl både på den lilla hesheten och hostan jag hade vid varvet, men också på mina inte helt friska vader.

Hur som helst så tycker jag nog kvällens pass gick bra. Det blev 8 km i ungefär tänkt marafart. So far so good, jag ska bara hålla det 5 gånger så länge... hur det nu ska gå till. Men vaderna klarade sig, även om de kändes lite besvärade efter dagens pinande massage.

På väg till näst sista träningen innan maran

Imorgon planerar jag köra sista löppasset innan maran, för på torsdag kväll sitter vi på tåget norrut. Jag tror att morgondagns pass kommer att bli liknande det idag. Skönt att försöka hitta flytet utan att pusta ihjäl sig och bra att testa lite vilka dojjor jag ska ha på lördag.

Massage - lyx eller smärta?

Som rubriken antyder har jag fått massage idag. Som rubriken också antyder kan massage vara både lyx och smärta och var det är för mig är väl självklart - min blogg handlar ju inte om lyx och alltså innebar dagens massage smärta.

Sen några veckor innan Göteborgsvarvet har jag fått massage några gånger. Och det är inte skönt, det är smärta. Men mina vader är fulla med triggerpunkter, som massören kallar det, och de måste bort. Efter en massageomgång är jag helt slut och tårögd.

Men förhoppningsvis ska massagen förebygga att jag inte får problem med vaderna på maran på lördag. Jag kände av vaderna på varvet, men det var ju bara en halvmara. På maran är det bra om benen är fullt friska. Ingen tid att förlora!