Springa till bussen

Idag skulle jag åka buss, igen. Jag åker nog ganska mycket tåg och buss och jag brukar tajma det hela ganska bra. Jag brukar gå i mitt vanliga raska tempo och komma fram 2-3 minuter innan tåget eller bussen ska gå, i ganska god tid alltså. Idag var det värre. Jag insåg redan från början att det skulle bli ganska tajt, så jag började springa redan från ytterdörren. Och visst blev det tajt, nästan för tajt. Jag hade tur på det sättet att jag visste att jag skulle möta bussen i dess färdriktning. Det är ganska öppet fram till hållplatsen och jag kan genom parken se hur den kommer fram till hållplatsen och jag hoppas att där är någon mer som ska med så att bussen stannar. Det är det, bussen stannar, men hinner stänga dörren och börjar köra innan jag är framme vid hållplatsen. Men det är ju inte första gången det händer, så det är ju bara att hoppa ut lite lätt i vägen och vifta med armarna hej vilt. Bussen stannar och jag hoppar på. Allt frid och fröjd.

Men, jag var helt slut när jag satte mig ner på bussen. Det kändes i halsen som om det var svinkallt ute, trots att det inte var det. Jag flåsade ordentligt ganska länge och jag undrar varför. Hallå, är inte jag långdistansare med en viss mängd kondition även när jag inte är jättebra tränad? Okej, jag hade en väska och en kasse att släpa på, men det borde inte göra sån skillnad. Varför blir man helt slut efter en språngmarsch till bussen när man kan köra både intervaller och långpass utan att få upp samma hemska flås?