Mitt 12-timmars ultralopp

Det har nu gått 32 timmar sen vi igår förmiddag kom i mål i vårt 12-timmarslopp i en liten skog utanför Trollhättan.

Det här med ultralopp (som det verkar kallas om det är löpning längre än marathondistansen eller 50 km) hade jag aldrig provat på tidigare. Sara däremot har gjort denna galenskap tidigare och anmälde sig till ultraloppet i Trollhättan ganska tidigt. Jag hade inget annat för mig och att åka med bara för att heja på verkade lite meningslöst. Så i torsdags mailade jag arrangören och frågade om jag fick vara med, trots sen anmälan, vilket gick bra.

Inför andra lopp som marathon, halvmarathon och kanske till och med normala långträningspass, så tänker man lite på uppladdningen. I detta fallet fanns inget sånt i tankarna. Eftersom starten gick klockan 22.00 så hade vi ju hela dagen på oss att göra annat, så vi låg och stekte oss på stranden i Tylösand innan det var dags att åka. Vi åkte förbi Max för lite käk i bilen och sen hämtade vi upp River i Göteborg innan vi vid 20-tiden kom fram till Trollhättan. Vi träffade på MarathonMia, Snorkfröken och andra bloggläsare.

Vi hade hört en del om förberedelser i form av hur man ska smörja in valda delar eller tejpa. För min egen del så blev det inget sånt, jag jag körde på ett par knälånga shorts och en t-shirt och satsade allt på bra skor. Och bra skor för detta blev mina nya Asics 3000.

Klockan närmade sig 22.00 och vi gjorde oss redo för starten, 18 killar och 8 tjejer. Det är ju ingen stortävling precis, men så är det ju inte så många som är så galna heller! Folk började så sakteliga röra sig framåt, men inte i någon rasande fart precis. Men okej, loppet skulle ju hålla på i 12 timmar, så det fanns ju gott om tid att samla kilometer på. Banan var ca 1,1 km så jag förstod att man skulle hinna bekanta sig med den ganska bra. Det kan kännas som lite med 1,1 km, men jag tar hellre det och många varv än ca 3 km och inte lika många varv. Jag hade egentligen ingen plan för hur jag skulle springa loppet, men jag tänkte i alla fall att jag börjar med att ta det som ett långt långpass, dvs 30-35 km i drygt 5 min/km-fart. Jag tänkte att sen får jag se vad som händer, men då har jag ju i alla fall fått ett bra långpass. Och även om vi hade 12 timmar på oss så undrar jag hur stor skillnad det är i ansträngning att springa sakta eller jättesakta. Jag körde i alla fall på i min taktik och passerade maran på strax under 4 timmar och det kändes ganska lugnt och städat.

Sen blev det lite vila och käk tillsammans med Sara och det började bli väldigt mörkt, klockan var ju 2 på natten. Och hur skulle jag fortsätta? Jag hade aldrig någonsin sprungit längre än ett marathon och inte längre än 3,5 timmar och jag tycker ju att det är väldigt långt. Men då körde jag igång min nyinköpta Ipod och till min stora glädje märkte jag att en grymt bra DJ hade varit i farten och laddat den med en massa bra musik. Jag lufsade på i någon lagom form av fart utan att egentligen inte tänka så mycket på farten. Jag sprang mest omkring och spelade lufttrummor till en del låtar när jag inte kunde låta bli och jag hoppas att ingen där ute i skogen hörde mig sjunga. Det gäller ju att inte störa djurlivet! Men jag märkte också att mitt tysta sjungande faktiskt var lite jobbigt, det är jobbigt att nynna och småsjunga lite tyst när man springer. Man lär sig något nytt varje dag!

Jag har lite dålig koll på saker som när solen gick upp, hur det kändes efter halva loppet osv. Men när solen gick upp, då åkte Ipoden ner. Ljuset vann över musiken, men det var nog mest för att även tystnaden kan vara skön ibland. Från att inte ha druckit eller ätit speciellt mycket eller ofta så började jag mer och mer känna att jag ville ha någonting, men vad? Det bästa var nog när det någon gång på tidig morgon kom varm nyponsoppa. Annars levde jag nog på pyttesmå mackor under en ostskiva och coca cola. Jag dricker i vanliga fall alldeles för mycket cocca cola men jag vet inte om jag har druckit så mycket på 12 timmar som jag gjorde under loppet.

Hur långt och länge jag än hade sprungit så var det alltid en massa timmar kvar att springa. Det var svårt att se ljuset i tunneln. Men någonstans började jag att räkna på om jag kanske skulle kunna ha som mål att springa dubbla maradistansen, dvs ca 8,4 mil. Man visste aldrig hur det skulle kännas om ett varv eller om en timme. I min fantasi tänkte jag också att 10 mil vore coolt, men samtidigt är det ganska stor skillnad mellan 8,4 och 10 mil. Men jag körde på och så länge det inte verkade helt kört hoppades jag lite för mig själv på 10 mil.

Men förr eller senare räcker det inte med att kroppen blir trött, den börjar också säga ifrån på andra sätt, t ex genom att den börjar smärta på alla möjliga ställen. Det började kännas lite på utsidan av höger knä som gjorde ont och vek sig ibland, vänster fot gjorde ont i gångjärnen och till och med båda mina underarmar var helt slut och smärtade en hel del. Man hoppas lite på att smärtan ska försvinna efter ett tag och visst kan den göra det, men jag tror nog mer att istället för att finnas där ibland som kommer den att vara där resten av loppet. Det gällde alltså att ta fram pannbenet och bita ihop. Jag måste också berömma mina Asics 3000, helt sanslöst bra. I vanliga fall brukar jag klara mig ganska bra, men det skulle visa sig att den här gången klarade sig fötterna helt utan minsta blessyr. Kanske beror det också lite på att man springer ganska snällt och inte gör några avancerade moves som muskulösa frånskjut eller liknande som kanske skulle tära på tår och tånaglar.

Så här kunde det gått, men det gjorde det inte

När ungefär halva tiden hade gått, alltså ca 6 timmar, så hade jag ca en mara kvar att springa för att det totalt skulle bli 10 mil. Då tänkte jag att det borde väl gå. Jag borde kunna springa eller i alla fall ta mig fram en mara på samma tid som maxgränsen på maran i Stockholm. Så jag körde på och när det var 3 timmar kvar såg tendensen ännu bättre ut. Jag fortsatte mitt kalkylerande där ute i skogen och varför inte, det är bra att ha något att göra. Ungefär här någonstans fick jag sällskap av MarathonMia som hade 8 mil eller dubbla maran, 8,4 mil i sikte och inom räckhåll. Tillsammans malde vi på, varv efter varv. Och vid den tiden tog många fler och längre pauser vilket gjorde att det var mer folk vi varvningarna som kunde heja på vilket var kul. Vissa varv fick vi också sällskap med andra löpare som naturligtvis också hjälpte till.

Ju närmre 12 timmar vi kom, ju tydligare blev det att vi skulle klara våra mål. Och när det bara var 1 timme kvar kändes det ganska bra och även om 1 timme är hur lång tid som helst i alla andra lopp så kändes det som rena spurten. Och med bara 1 timme kvar fanns ju ingen tid att förlora. Jag sprang på så gott jag kunde det var nästan så att man kände någon form av panik när det bara var drygt 5 minuter kvar att springa på. Men det blev lagom med ett "spurtvarv" innan jag inte bara fick stanna utan jag fick också lov att inte springa någonting mer. Och det måste jag nog säga, att även om pannbenet sa att jag skulle kämpa så länge det fanns tid kvar, så var det jäkligt skönt att få sluta springa.

Och visst klarade jag mitt högt uppställda mål på 10 mil, ett mål jag egentligen kom på under loppets gång. Det blev till slut 10,6 mil, eller 106 km. Det var lika skönt att ha klarat 10-milsgränsen som det var förvånande att jag faktiskt kom längst av alla. Jag som aldrig tidigare hade sprungit längre än en mara eller i 3,5 timmar lyckades vinna ultraloppet över 12 timmar. Och eftersom jag inte har någon tanke på att göra om detta så är jag nu och förhoppningsvis framöver obesegrad i ultralopp, lite coolt faktiskt!

Segrare på väg att få sitt pris efter 12 långa timmar

Dags för nya tokigheter

Jaha, så var det dags. Jag ska inte säga äntligen, för så är det inte. Men om det inte blir kul blir det i alla fall spännande att se vad som händer. Jag pratar naturligtvis om att det är dags för Trollhättans ultraloppshelg. Jag ska vara med i 12-timmarsloppet, men hur många av dessa 12 timmarna jag ska vara igång i någon form, det får vi se. Det är naturligtvis Sara som har ett finger med i spelet. Inte för att hon har tvingat mig på något sätt, men när hon ändå skulle iväg kunde ju jag följa med.

Jag kan inte påstå att jag är direkt laddad för detta. Det går inte att jämföra med maran, annan tävling eller ens ett eget långpass eller intervallpass. Då laddar jag i alla fall i någon form, nu har jag knappt gjort någonting alls, förutom att jag hittade lite russin som jag tar med.

Men, och det kanske är det mesta jag gjort inför detta, är att jag har köpt en Ipod. Vi gick in på stan igår gjorde ett snabbt och lätt inköp i Machuset och sen var det bara att ladda batteriet och ladda ner låtar. Så här ser den lilla manicken ut.

Min nya kompis på mina framtida långpass

Jag har egentligen inga mål med loppet, inga officiella i alla fall. När jag berättade för pappa att jag skulle ställa upp på denna tokighet tyckte han mest att det lät kul. Förutom att han själv säkert skulle vilja vara med, tyckte att han att det var perfekt för mig, då kunde jag ju få mig ett bra långpass. Han var helt inne på att jag skulle börja med att köra ett långt långpass i bra fart och sen (kanske efter lite vila) fortsätta. "Det gäller ju att vänja kroppen", som han brukar säga!

Vi får se hur det går och om och hur det kommer att rapporteras om det här på bloggen. Men som sagt, ett bra långpass får jag väl i alla fall, även om det kanske inte blir i den fart pappa kanske hade hoppats.

Intervaller blev jogg

Oj, vad trött jag var idag. Jag sov dåligt inatt, somnade på tåget så konduktören fick väcka mig. Och trots att jag kom hem i bra tid så slocknade jag lite lätt på soffan i fotbollens första halvlek.

När så fotbollen var slut så skulle det ju tränas, något senare än tänkt på grund av fotbollen. Men att köra de tänkta intervallerna var inte aktuellt. Istället följde jag med Sara på hennes runda, mycket mer lagom.

Jag hoppas att jag sover bättre inatt, för natten mellan lördag och söndag lär det inte bli mycket sömn.

Trollhättans 12 timmars

Nu har det hänt, och jag vet inte om jag ska vara glad eller bli rädd. Jag har frågat om jag får vara med på Trollhättans 12-timmars i helgen. Jag vet att det är idiotiskt och jag tycker det nog egentligen själv. Eller som pappa brukar säga, " det underlättar om man är lite knäpp"! Alltså borde det inte vara några problem!

Sara ska ju ändå dit och antingen kunde jag vara kvar hemma och lapa sol på balkongen eller på stranden, eller följa med och titta. Men att följa med och titta hade aldrig funkat eftersom de har bestämt att de stackarna ska springa på natten. Synd att jetlaggen har lagt sig. Och eftersom vi bor i Halmstad kommer det finnas gott om dagar att sola och slappa på. Så jag tänkte att jag kanske lika gärna kan vara med. Jag kan ju alltid ta det som ett sent långpass på kvällen och sen sova. Långpass ska man väl ändå göra och det brukar jag ju vara dålig på.

Jag vilar mig gärna i form, hoppas det funkar den här gången med!

Men, när jag väl är där så är jag rädd att det blir som vanligt. Att hur förberedelserna än har varit börjar man tänka i tider och resultat. Det vill jag egentligen inte göra den här gången. En mara vill jag göra bra resultat på, men det viktigaste den här gången är nog nästan att sviterna inte blir för stora på fötterna och resten av kroppen. Jag har ju ändå en utmaning i slutet av sommaren som jag måste kunna träna till.

Är det fler bloggare som är tokiga nog att tillbringa en helg springandes i Trollhättan mitt i sommaren? Jag ska förresten tillbaka till Trollhättan söndagen den 19 juli. Då är det Fallens Dagar och jag har skjutit deras fyrverkeri i många år nu och ska göra så även i år.

Intervallpass ger träningsvärk i magen!?

När jag har sprungit marathon så har jag ofta träningsvärk i magen i flera dagar som gör sig påmint när jag är ute och går. (Springa är det ju inte tal om det första dagarna efter maran). Jag är inte van vid intervallpass, men sprang faktiskt ett igår och idag känner jag faktiskt lite av samma träningsvärkskänsla i magen som jag gör dagarna efter maran.

Kan detta stämma? Kan det vara en gemensam nämnare mellan maran och intervallpass som gör att jag får träningsvärk i magen? Hur som helst så är det väl bara positivt med lite träningsvärk, då har ju träningen gett något. Hoppas att den gav något för resten av kroppen också! :-)

Intervallpass, som gick bra!

Så har det hänt, igen. Jag har gått vidare i träningen mot den stora utmaningen. Detta genom att ha genomfört ett intervallpass ikväll. Jag och intervallpass är ingen vanligt sammanträffande, det inträffar i vanliga fall bara ett fåtal gånger per år. Men inför den tuffa utmaningen jag har framför mig lär jag vara tvungen att bli lite snabbare, eller egentligen bättre på allt.

Det finns tydligen en mängd olika typer av intervallpass som är bra för olika typer av löpare och för olika distanser. Jag ska försöka sätta mig in i detta någongång framöver, men än så länge får jag tänka att alla intervallpass är bra intervallpass.

Innan start bestämde jag att dagens intervallpass skulle bli 16*300 meter. Och så blev det och det gick faktiskt riktigt bra. Om tiderna på intervallerna och vilan var bra eller lämpliga vet jag egentligen inte, men det duger säkert, det kändes bra. Intervallerna gick på mellan 64 - 69 sekunder med ett snitt på 65 - 66 sekunder. Jag hade 25 sekunder ståvila. Jag körde på allt i en följd och det var först på de 3 - 4 sista intervallerna som jag började bli trött, eller riktigt trött. Men jag höll tiderna på intervallerna bra och inte helt oväntat gick sista intervallen snabbast.

Idag hade jag också på mig pulsklockan som Sara tycker jag ska använda lite mer. Vi får hoppas att detta var inledningspasset för fler intervallpass med pulsklocka.

Nöjd efter intervallpasset (med viss energi kvar till min pose)

Lite styrketräning, räknas det?

När jag har gått upp alldeles för tidigt och varit hemifrån på jobb i 11-12 timmar, då är jag ibland för trött för att träna, en sån dag var det idag. Men Sara undrade ändå om jag skulle köra 2 pass. Men, nä, det skulle jag inte. Jag kör nästan aldrig 2 pass på en dag och speciellt inte när första passet börjar 19.30.

Men Sara hängde på gymmet så jag traskade dit. Jag hängde på i några ryggövningar, lite ben och mage, men totalt sett blev det inte mycket att hurra för. Jag var för trött!

Imorgon hoppas jag att jag är piggare och kommer hem lite tidigare än idag, för då har Sara pratat om intervaller. Men vi får se vad det blir.

(Tyvärr ingen bild från min träning idag. För bildintresserade hänvisar jag till Träningsglädje)