Värdelös träningsvecka

Min första semestervecka blev precis så bra som träningsveckor på sommaren brukar bli, dvs skitdåliga! Jag har tidigare skrivit att jag har svårt att komma iväg på träning på sommaren och det är lite detsamma för polarn och det är därför vi kom på att vi skulle utmana varandra på 10 km och 21 km i sommar/höst.

Denna veckan, när jag har varit ledig, har vi varit på roadtrip och träningen har lyst med sin frånvaro. Att förra veckan avslutades bra eller att polarn också varit iväg och inte heller tränat så mycket, hjälper egentligen inte. Det har varit för dåligt med träning!

Men, polarn sa ändå att han trodde att jag tränat mer den här sommaren än vad jag gjort på väldigt många somrar. Och när vi nu börjar en ny vecka har jag ju alla chanser att träna mer än vad jag gjort denna veckan, för att träna mindre är omöjligt!

Vilodag med känningar

Idag är det måndag och jag har vilodag. Att jag har vilodag är inget konstigt. Det är nog bara det att de flesta dagar som jag inte tränar brukar jag inte kalla vilodagar. Det är bara vanliga dagar när jag inte tränar. Det är skillnad det!

För i helgen har jag tränat duktigt, det tyckte till och med Sara och det säger inte lite! Med lördagens intervallpass och söndagens halvlånga distanspass i okej fart så genomförde jag faktiskt träningen så som jag tänkte innan helgen började, och det är inte ofta det händer.

Igår kväll och även idag har jag faktiskt känt mig lite trött i benen. Och det tycker jag faktiskt är bra. Det är inte så ofta jag känner mig trött i benen av ett träningspass, men att jag faktiskt känner av det nu ser jag bara som ett bevis på att jag faktiskt har tränat bra och att det kanske gav mig något.

Veckan kommer att vara lite flängig så vi får se hur jag lyckas träna under veckan, men vi håller tummarna.

Simningens hemska dominans

Jag har läst det klockrena inlägget från rosenblom. Ni vet när man ibland får höra när någon berättar något som är så klockrent och man länge har tyckt likadant men inte kunnat formulera det bra. När jag läste rosenbloms inlägg både skrattade jag och nickade lite för mig själv.

Det handlar inte bara om den idrott vars VM precis har slutat, det handlar snarare om ett helt koncept. Naturligtvis menar jag konceptet "simning på alla möjliga sätt". För precis som rosenblom så bra har beskrivit det så undrar jag varför just simning ska få ha en gigantisk mängd olika versioner av tävlingar som alla går ut på att simma fram och tillbaka i en bassäng så fort som möjligt. Om vi jämför med löpning så har ju löpningen många olika distanser och till och med ett par distanser med häckar eller hinder. Men hur är det med simning? Jo, det finns ett gäng olika sätt att simma och självklart måste man tävla i dessa på alla möjliga distanser. Detta innebär hur många tävlingsgrenar som helst. Och detta ska hinnas med på ganska få dagar, med försök och final och allt vad det heter. Och ändå är många av simmarna med i flera av dessa tävlingar. Hur enkelt skulle det vara om t ex Wissman under ett fåtal dagar skulle springa både försök och final i 100, 200, 400, 800, stafett på ett par olika distanser? Och sen måste de ju springa dessa distanser på andra sätt, kanske baklänges, på hälarna, i sidled, utan skösnören, osv. Bara fantasin sätter gränser. Tyvärr har fantasin fått flöda lite väl fritt när det gäller simning.

Men det räcker ju inte med detta. De har ju tävlingar i både kort och lång bassäng också! Då kan man ju undra när marathondistansen kommer finnas med i mästerskapsform både på 400 meters varvbana och som nu ute på gatorna i stan på asfalt?

I helgen har Ironmandistansen i triatlon avgjorts i Kalmar. Där ingår simning. Men vet ni vad, där får man faktiskt simma på vilket simsätt man vill, fantastiskt va!? När jag skriver det här riskerar jag kanske väcka en björn som sover. För snart kommer väl triatlon inte bara att finnas med olika distanser. Om simningen får bestämma så finns det kanske snart triatlontävlingar som inte bara skiljer sig på distansen, utan också vilket simsätt man får simma på. Triatlon med frisim, triatlon med bröstsim, triatlon med ryggsim, fjärilsim, medley och jag vet inte vad de kallar allt. Och hur skulle det då se ut om cyklingen och löpningen skulle göra likadant och vi kommer på flera olika sätt att cykla och springa på. Om vi då antar att varje delgren i triatlon finns på 5 olika sätt och det ska tävlas i alla möjliga kombinationer, det skulle innebära över 100 olika kombinationer i triatlon, på varje distans! Snacka om att det krävs vältränade triathleter om man ska kunna tävla och vinna lika många guld som en del simmare gör när de kan välja tävlingsgrenar av det gigantiska smörgåsbord av tävlingsvarianter som erbjuds dem.

Långpass, eller kanske vanligt distanspass

Det var ju tänkt att jag skulle avsluta helgen och veckan med ett långpass. Nu kan jag kanske inte riktigt säga att det blev så. Jag tränade idag, men istället för ett långpass blev det ca 14 kilometer på dryga timmen hem till föräldrarna. Farten var inte heller som ett långpass, den var snabbare. Eftersom jag inte känner att jag riktigt kan lita på min fotpod till min Polarklocka så går jag istället på gmap och ren tid som gör att jag landar någonstans runt 4:30min/km.

Det var lite jobbigt idag. Dels kände jag lite i benen i början, antagligen från gårdagens intervallpass. Dels var det en del motvind och som vanligt lägger man märke till motvinden, men inte medvinden.

Annars är det väl inte så mycket att säga om dagens pass. Det man kan undra är när någon ringer från Asics och undrar om jag vill bli sponsrad, jag använder ju deras skor och även löparkläder väldigt flitigt. Just nu har jag FyrverkeriDesign som enda sponsor och det är ju bättre än inget, så jag kanske inte ska klaga! ;-)

Klar för träning i Asics mundering

Intervallpass, som faktiskt gick bra!

Då var dagens andra pass klart, men första löppasset. Jag kan avslöja redan nu att det blev ett ganska lyckat intervallpass och det hör inte till vanligheterna att min kropp lyckas med det. Det fanns, eller finns fortfarande, en idé om att det skulle bli ett intervallpass och ett långpass i helgen och - so far so good.

Sara skulle inte med, men jag lyckades faktiskt komma iväg själv. Jag hade sen igår en egen liten plan om att försöka göra 8 * 1000 meter i 3.50min/km, med start var 5:e minut. Tipsen från utmanarpolarn var att sänka farten något jämfört med tidigare så att chansen att jag faktiskt skulle kunna köra det jag hade tänkt mig, ökade. Så även om 3.50 min/km inte låter så fort så var det det jag skulle sikta på tyckte jag.

Jag joggade bort till Sannarp och märkte att jag var själv, som tur var, annars hade det ju inte blivit något. Jag joggade ett varv och sträckte lite på mig. Benen kändes okej, men det kändes inte som resten av kroppen sprudlade av energi direkt.

Det blev Asics Hyperspeed 3 till vänster i bilden

Det var dags och jag drog iväg. 3.50 min/km blir 23 sekunder på varje 100 meter. Jag sprang iväg och kollade klockan noga, varje 100 meter. Det gjorde också att första tusingen gick på 3.50 och det kändes okej. Jag hoppades i och för sig att de kommande skulle gå antingen fortare eller med mindre ansträngning. Eftersom första intervallen brukar vara den långsammaste trodde jag faktiskt att jag hade en bra chans att de följande skulle gå bättre.

Och visst, jag körde på och de nästkommande gick på 3.45, 3.45 och 3.44. Nu hade jag alltså gjort hälften och var nöjd med resultatet. Dels med tiden, men också med pannbenet. Men efter dessa 4 första var jag lite trött även om det inte syns på tiderna (och då kan man ju undra hur trött jag egentligen var). Men målet var ju att köra 8 stycken och återigen kom tipset från utmanaren fram som säger att det är bättre att jag tar en serievila och fortsätter sen och faktiskt gör alla jag tänkt än att jag inte gör alla. Därför bestämde jag mig för 2 minuter extra serievila, men det kändes lite länge, 1 minut extra hade varit okej.

Jag stack iväg på min 5:e intervall och den första biten kändes det redan lite stelt och kantigt efter den lilla vilan. Men det gick bra och 5:e och 6:e intervallerna gick på 3.42 och 3.43. Ytterligare något fortare alltså, men jag var trött igen. Funderade lite snabbt om jag skulle struna i de två sista och kanske springa något kortare istället. Men va fasen, tiderna pekade ju på att jag fortfarande orkade så jag tänkte att så länge tiderna inte blir dåliga så orkar jag ju. 7:e intervallen gick på 3.44 och det blev också så att jag körde den sista planerade intervallen som också den gick på 3.44.

Det kändes skönt att jag faktiskt genomförde ett intervallpass som det var tänkt, det var längesen. Och ett intervallpass på 8 * 1000 meter vet jag inte om jag nånsin har gjort. Och bortsett från den första intervallen som alltid går långsammast så låg alla de andra 7 mellan 3.42 och 3.45 och det får jag vara nöjd med.

Nu återstår bara att köra det planerade långpasset imorgon, men om bara tiden finns borde det ju inte vara så svårt och lufsa omkring i 90 minuter! :-)

Trötta armar och konstig macka

Jag hann knappt gå upp innan jag var tvungen att gå till gymmet. Sara var redan där. Jag tänkte jag skulle rycka lite i prylarna där, men jösses vad jobbigt det är! Vi skulle köra lite bröst, men va fasen, det var ju mest jobbigt i armarna och armhålorna!

Ja, ja, jag var i alla fall där en stund. Det är ju tur att man inte springer med armarna för då hade jag snubblat på startlinjen!

Efteråt blev det en andra frukost eller kanske snarare lunch, på stan. Det blev macka, men jag saknar de riktiga mackorna från förr. Ni vet de där ljusa frallorna med mycket smör och pålägg på. Hur har de kunnat försvinna? Istället finns det mörkbruna hårda mackor, fyllda med fågelfrön som fastnar i tänderna jag vet inte hur länge. Och påläggen finns det bara lite i ena sidan så att man ska se vad som finns, men på andra sidan finns inget pålägg alls, bara mörka fågelfrön som sitter ihop så det blir en macka. Ja, ja, tydligen finns det nån som gillar dessa jobbigheter för de säljs ju.

Kort snabbdistans

Det blev inte tid för någon jätteträning idag, men jag tänkte att all träning är bättre än ingen träning. Så jag snörade på mig mina Asics Noosa och stack ut på en liten sväng. Jag kände redan innan jag stack ut att det skulle kunna bli en snabb runda och därför tog jag mina Noosa.

Mina färgglada Asics Noosa längst fram till höger

Det blev också så att jag redan från början gick på ett ganska bra tempo och det kändes okej. Mina Noosa är faktiskt ganska sköna att springa lite snabbare i. Mot slutet kände jag att jag började bli trött, det blåste mycket och jag ville egentligen stanna och börja gå. Men med det dåliga intervallpasset i färskt minne där jag inte hade pannben nog att göra tillräckligt många intervaller kämpade jag mig vidare hela vägen fram. Och visst går det, det är bara lite jobbigare, men vistt går det. Jag måste bli bättre på att kunna ta fram pannbenet i alla situationer.

Nu börjar helgen och förhoppningsvis får jag till lite vettig träning även då.