Mitt eget Göteborgsvarv

Igår var det 30-årsjubileum för Göteborgsvarvet. Jag var anmäld och allteftersom helgen närmade sig ökade också frågan om jag skulle kunna starta eller inte. För några veckor sen pajade vaden i ett långpass men den repade sig, men så pajade den igen på ett intervallpass i tisdags. Eftersom min kropp inte är van vid intervallpass kanske jag egentligen inte är så förvånad. Men med mycket massage, thaisalva och vaderna inlindade i aluminiumfolie hoppades jag de skulle vara redo för start. Men så kom fredagskvällen och min röst blev allt hesare och på lördag morgon var vaden inte bra, men förhoppningsvis okej och detsamma kan man väl säga om halsen.

Men starta skulle jag och så gjorde jag. Med kanske inte de bästa förutsättningarna för en bra tid gick startskottet klockan 14.00 och det tog inte speciellt många minuter innan vaden gjorde sig påmind, men inte värre än att det gick bra att fortsätta. Gissningsvis bidrog halsen desto mer till att tiden inte riktigt blev vad jag hoppades på. Jag trodde det skulle gå bra att göra runt 1.24-1.26, men när jag släpade mig i mål stod klockan på 1.28. Efteråt kunde jag gå utan problem, men att prata var värre. När jag pratade så var det bara en del av orden och ljudet som kom ut, men så är det när man är hes.

Nu får jag kurera mig och lämna uppvärmingen (Göteborgsvarvet) bakom mig och ladda mot Stockholm Marathon om 2 veckor. Maran är väldigt mycket värre än en halvmara så det är en fördel om man är helt frisk.