Tillbaka till verkligheten

Jaha, då börjar man så sakta komma tillbaka till verkligheten efter gårdagens hemska mara. I stora drag har jag ont från midjan och neråt, har träningsvärk i magen, blir trött väldigt fort och tar stora andetag efter luft alldeles för ofta. Men annars är det bra! ;-)

Gårdagens mara började egentligen bra, innan start. Allt flöt på bra på Ötermalms IP och stämningen var bra i startfållen och min gamla kollega Lasse Kinch var som vanligt en av speakersen. Strax innan startskottet började de köra Gyllene Tider och då blir man ju både glad och kommer i stämning.

Jag kom iväg bra i starten och rullade nerför Valhallavägen mot Gärdet där en utavBryan Adams hits hördes på långt håll. Så långt, allt bra. 5 km och 10 km passerades okej, men inte så enkelt som jag hade hoppats och redan vid 15 km när km-tiderna börjades skena iväg förstod jag att det inte skulle bli någon bra mara. Jag passerade trött halvvägs 3-4 minuter sämre och tröttare än planerat. Ut på Gärdet igen, där Sara och andra träningsbloggare hejade på och vidare in till Strandvägen via Cirkus. Pinan fortsatte kilometer för kilometer och det hände faktiskt att jag började gå korta sträckor utan att det var vätskekontroll, inte bra. Men så till slut, närmade även jag mig målet på gamla OS-Stadion från 1912. Trött, trött stapplade jag in på 3.12, en tid ca 5-7 minuter sämre än vad jag trodde. Och mitt mål att springa in bland de 400 första så att jag fick flytta fram ett startled till nästa år missades, men bara med dryga minuten. Ganska irriterande faktiskt, men det var inte så mycket jag kunde göra åt det heller. För placering 400 brukar krävas lite bättre tid än så, men det var väl fler än jag som hade det jobbigt i värmen. Eller så säger man som pappa, "varför sprang du inte på ditt gamla pers, då hade du blivit runt 130". Mmm, en annan gång kanske!

Så riktigt nöjd är jag inte. Sara gissade att jag skulle springa på ca 3.10 - 3.15 och tyvärr är det väl bara att inse att hon har rätt i att jag är inte bättre än så här.

Var jag värd vin efter målgång? Nja, kanske en liten slurk då!

Trött och besviken

Ladda, ladda, ladda!

Klockan är 11.30. Jag ligger i soffan i marathonlägenheten på Gärdet i Stockholm, nära starten. Jag har precis shoppat en keps och funderar nu på om jag ska orka byta om, dricka lite sportdricka, ta en banan, eller, eller, eller...

Laddning, laddning, laddning och funderingar

Även om jag låg ganska många timmar inatt sov jag inte alla timmarna. Och nu känner jag mig lite trött, men inte sömnig. Benen däremot känns mycket mer trötta och tyvärr lyser benens pigghet med sin frånvaro. Kommer jag bara att orka en mil, eller är detta den normala känslan för ett marathon? Jag kommer inte ihåg.

Jag känner inte någon jättelust, maran känns just nu jäkligt lång och det är den ju också. Jag måste komma in i rätt tankar och bara fokusera på en liten del i taget, komma in i rätt flyt och hoppas på att det går tillräckligt fort utan att jag behöver kämpa så mycket. Men vad händer om jag får kämpa för att första milen ska gå på 45 minuter? Nej, sluta nu, inga såna tankar var det ju. En kilometer i taget, kolla klockan, spring lätt och effektivt, insup den positiva atmosfären och försök titta upp på vad som händer utanför den asfaltsväg där det bara finns löpare. Tänk på Berlin Marathon i höstas där det bara flöt på i lagom lugn fart UTAN att jag gick in i väggen. Tänk på att om går det åt pipan så får jag en ny chans nästa år, om jag vill ha den!

Sista dagen och kvällen innan maran

Igår var en vanlig jobbdag och sen tågåkande upp till Stockholm. Alltså ingen träning, men med mig på resan fanns extra mat och sportdryck ständigt vid min sida. Sara hade tänkt på min laddning och tagit med extra mackor och bananer. Väl framme var det enda som påminde om maran de vimplar som hänger utmed vägarna i stan, men det är också ett klassiskt och välkänt tecken på att maran är på gång.

Idag har jag inte gjort så mycket, samtidigt som jag hunnit träffa kompisar i Stockholm, både planerade och spontana. (Tänk att man kan springa på kompisar oplanerat i den här stora stan bland så mycket folk). Jag har också hämtat ut nummerlappen och pratat med en fyrverkerikollega som också ska springa.

Och så har jag ätit, ätit och ätit. Druckit en del också, men inget alkoholhaltigt, inte idag, jag lovar. Till skillnad från Sara som laddar upp inför maran med vin. Kanske, kanske kan jag få lite vin eller en drink imorgon kväll utan att somna med glaset i handen, vi får se.

En drink imorgon efter maran hade varit kanon!

Sista passet, skönt att det är över!

Så är då äntligen sista passet innan maran avklarat. I vanliga fall brukar jag köra sista passet på torsdagen, men eftersom vi ska sitta på tåg imorgon kväll och SJ har väl ännu inte fattat att det vore en bra grej att erbjuda gym på tågen.

Sista passet blev precis som igår, ett pass i ungefärlig tänkt marafart, fast lite längre (10km) och lite fortare än igår. Vaderna håller, än så länge, och jag tror de kommer att göra det på lördag också. Vanliga hederliga krampkänningar kommer man kanske att råka ut för, men det är en annan grej.

Nu håller jag på att packa och äta, äta och packa och äta igen. Och glöm inte sportdrickan som Sara har blandat till mig. Jag är mätt och trött och ska sova, jag får packa färdigt om några timmar.

Näst sista löppasset innan maran

Så var då näst sista löppasset innan maran avklarat. Det blir inte så många pass efter varvet, dessa två sista veckorna innan maran. Det beror väl både på den lilla hesheten och hostan jag hade vid varvet, men också på mina inte helt friska vader.

Hur som helst så tycker jag nog kvällens pass gick bra. Det blev 8 km i ungefär tänkt marafart. So far so good, jag ska bara hålla det 5 gånger så länge... hur det nu ska gå till. Men vaderna klarade sig, även om de kändes lite besvärade efter dagens pinande massage.

På väg till näst sista träningen innan maran

Imorgon planerar jag köra sista löppasset innan maran, för på torsdag kväll sitter vi på tåget norrut. Jag tror att morgondagns pass kommer att bli liknande det idag. Skönt att försöka hitta flytet utan att pusta ihjäl sig och bra att testa lite vilka dojjor jag ska ha på lördag.

Massage - lyx eller smärta?

Som rubriken antyder har jag fått massage idag. Som rubriken också antyder kan massage vara både lyx och smärta och var det är för mig är väl självklart - min blogg handlar ju inte om lyx och alltså innebar dagens massage smärta.

Sen några veckor innan Göteborgsvarvet har jag fått massage några gånger. Och det är inte skönt, det är smärta. Men mina vader är fulla med triggerpunkter, som massören kallar det, och de måste bort. Efter en massageomgång är jag helt slut och tårögd.

Men förhoppningsvis ska massagen förebygga att jag inte får problem med vaderna på maran på lördag. Jag kände av vaderna på varvet, men det var ju bara en halvmara. På maran är det bra om benen är fullt friska. Ingen tid att förlora!

Ofrivillig vilodag

Idag hade jag planerat att jag skulle träna. Men när jag går upp 6 på morgonen och ofrivilligt fick stanna kvar längre på jobbet och kom hem 19.30, jag då orkade jag inte träna. Så jag får byta dagens planerade träning med morgondagens planerade vilodag. Och att ha lite vilodagar så här i veckan innan maran är säkert bara bra.

Men imorgon, då måste det bli av. Exakt vad det kommer att bli för pass får vi se då, men antingen någon form av intervaller eller en lagom lång distans i tänkt marafart. Jag är fortfarande lite orolig för mina vader, så kanske jag ska hoppa över intervallerna. Det är viktigast att vaderna håller på lördag.

Marathon - löpning och psykologi

Om en vecka försöker vi, jag med flera, komma på benen igen efter att dagen innan ha genomfört det som för många blir årets längsta löppass, Stockholm Marathon. Vi kanske kämpar när vi ska resa oss upp, har det jobbigt upp och ner i trappor och vet inte hur många dagar vi behöver vänta innan vi kan börja jogga igen.

Till er som ska springa er första mara hoppas jag att jag inte skrämmer upp er med denna inledning, men o andra sidan gör det inget att ni får reda på att det är jobbigt, men det visste ni nog redan. Hur vi klarar av att springa ett maraton är också individuellt, oavsett om man springer sin första eller tionde mara. Men ett maraton är långt. Jag tänker ibland på att jag nästan aldrig tänker som så att ”idag skulle det varit maran, allt känns kanon, jag kan springa hur långt som helst” utan det är mycket vanligare att jag tänker att ”tur att det inte är maran idag, för det hade jag aldrig orkat”.

Men maraton är mer än löpning, det är psykologi. Så här en vecka innan har i alla fall jag börjat tänka lite på maran, lite varje dag. Och för varje dag som går trappas det upp. Förutom att tankarna är där så märks det kanske på våra träningspass, vad vi tränar och hur vi känner efter om allt är som det ska. Och fram i veckan går vi in i en ny fas när vi ska börja ladda med mer mat, mer vätska och mer sömn. Vi kollar väderprognos, bestämmer vilka kläder vi troligtvis ska springa i och för många av oss packas väskan och resan påbörjas ett par dagar innan själva loppet. Och jag tror att det är all den här gemensamma laddningen och fokuseringen som gör att när det väl är dags, när vi står där på Lidingövägen klockan 14.00 på lördag, då är vi redo. Och när startskottet går så gäller det snarare att hålla tillbaka adrenalinet så att man inte går ut för hårt, men det är en annan saga.

Sista längre passet

Då var äntligen sista längre passet innan maran avklarat. Att kalla det långpass skulle vara att ta i för mycket, men det tycker jag egentligen inte gör något när det bara är en vecka kvar. Men det kunde ju känts bättre. Vissa pass känns som det hade varit bättre för både knoppen och kroppen att inte genomföra och idag var en sådan dag. Det kändes motigt från början trots att det inte ens gick fort, det var ju ändå ett längre pass som inte behövde gå så fort.

Exempel på trött Grabb

Men det var detta passet denna dagen och nu får jag lappa ihop benen med vila. Detta motiga pass gör egentligen inte att jag känner något annorlunda inför lördagens mara. Jag ska springa ett par pass till i veckan, kanske i tänkt marafart och som sagt, försöka vila en del också. Jag hoppas ändå att de sista passen innan lördag går något bättre så att jag har positiva tankar med mig in i loppet.

En vecka till startskottet

Om en vecka går startskotet i årets Stockholm Marathon och för många är det kanske årets stora mål. Springer man en mara i Sverige om året kanske det är just den i Stockholm. Inför den utmaningen finns som vanligt många frågor, som t ex vad ska man äta innan, hur mycket vågar man dricka, vad blir det för väder, har jag tränat tillräckligt, osv. Men kanske den vanligaste frågan man både får och ställer sig själv är; vad har jag för målsättning? Och det är ingen lätt fråga, speciellt inte om man springer en mara för första gången. Och även för de som har sprungit distansen tidigare kan det vara en svår fråga. Att gissa sin tid på en mara är inte som att gissa sin tid på en mil eller en halvmara där man ofta har lite koll på ungefär var man ligger. Marathondistansen är så lång att den inte springs på träning och mycket kan hända under loppets gång.

Hur som helst så har jag faktiskt en målsättning. Min målsättning är inte bara baserad på min tid utan nästan mer på min placering. Under några år startade jag i den startgrupp som tidigare kallades Röd men som numera kallas B. I denna startgrupp står killar med startnummer mellan 100 och 400, vilket betyder att man måste placerat sig mellan 100 och 400 året innan. Men nu har jag ramlat ur denna startgrupp och målet är alltså att springa tillbaka in i denna B gruppen. Tittar jag i de senaste årens resultatlista ser det ut som att en tid på ca 3.05 – 3.10 brukar vara en ungefärlig gräns för placering 400 och alltså en plats i startgrupp B året efter. Och jag måste säga att det är otroligt skönt att stå så pass långt fram i ett startled utan trängsel där man kan jogga lite fram och tillbaka minutrarna innan start. Och kommer man iväg sist från startgruppen gör det inget, man är ändå förhållandevis långt fram.

Ett startnummer jag haft som jag gärna har igen

Vilken taktik jag ska ha för att göra en tid som krävs för att komma bland de 400 får jag återkomma till. Men det kan gå, eller det ska gå, men jag vet inte hur. Men jag har en vecka på mig

Det är roligt med löparskor!!

Att Sara på Träningsglädje gillar löparsskor och andra träningsskor har väl ingen som läser hennes blogg kunnat undgå. Och kanske har hon fått det från mig, i alla fall löparskodelen, för jag har alltid gillat löparskor. Jag har inte alltid haft flera par utan tidigare var det vanligare med ett par per år eller kanske två par. Men i år har jag köpt tre par och det är jag faktiskt nöjd med.

Och jag är såld på Asics. Jag tycker de är bra, har modeller som passar mina behov och framförallt så passar de mina fötter hur bra som helst. Men även om de olika modellerna som man har kanske har lite olika användningsområde så är det lätt till att man oftast vill ha de senast köpta eller sina favoriter helt enkelt. Och detta är ju inte helt bra utan det bästa vore ju om man växlade mellan de olika modellerna och det vore nog bra för fötteran också. Jag skulle kunna berätta länge om mina olika modeller men jag nöjer mig med att berätta att den bästa jag har haft är Asics Gel Magic Racer. Men den görs inte längre. Snyft! Och förresten, min knallgula Asics Gel Sortie Magic är inte heller så illa, väger 144 gram!

En del av min skopark från Asics.
Jag borde vara sponsrad!

Och om en vecka är det Stockholm Marathon och då måste man också bestämma vilka skor man ska springa i. För min del handlar det om att välja mellan ett lätt par och ett mindre lätt par. De lättaste är kanske roligast att springa i, men benen kanske behöver lite mer ordentlig sko på en så lång distans för att inte få kramp. Hur mycket av krampen och annat som kan hända benen under en mara kommer från att skorna är för tunna och inte har samma dämpning som en ordentligare sko?

Så frågan är, ska man chansa på en lättare skojigare sko eller ska man ta det säkra före det osäkra och ta en lagom lätt sko med något bättre stöd? Hur tänker ni andra som ska springa maran i denna frågan?

Lugn distans på Galgberget

Dagens lugna distans tillsammans med Sara var det första löppasset efter Göteborgsvarvet. Det blev alltså 4 dagar utan löpning och det kanske behövdes för både vaderna och rösten/hostan har blivit bättre. Vi sprang bort utmed Nissan till Örjans vall (där HBK spelar sina hemmamatcher) och sen vek vi av upp till Galgberget och de slingorna som finns där. Galgberget i Halmstad är ett klassiskt motionsområde mitt inne i stan, där man på vissa ställen får en fin utsikt över Halmstad och havet.

Löpningen kändes lugn och skön och jag sprang i mina nya Asics 3000. Jag har tänkt på dessa dojjor sen Berlinmaran i höstas och nu har jag äntligen utökat skoparken med dem. Självklart skulle jag ju skriva att de var bra även om de bara var okej, men jag tycker nog faktiskt att de känns ganska bra. De är mer sko än DS Trainer (tror jag, för DS Trainer har en förmåga att bara bli tyngre och tyngre) men de känns också smidigare och lättare än Kayano och Nimbus. Så ja, jag är nöjd med mina Asics 3000.

Lugnt pass i klassisk Asicsuniform

Väl hemma igen var det dags för en välbehövlig stretching. Vi, eller i alla fall jag, gör det för dåligt och för sällan men idag behövdes det verkligen för baksidan av låren. Jag ska försöka bli bättre med stretchingen sista veckan och på tisdag har jag också en massage inbokad.

Träningshelg och rätt inställning

Många av oss firar säkert långhelg den här helgen. Så gör även Sara som drar 100 mil norrut upp till Åre på träningshelg. Själv måste jag jobba på klämfredagen annars hade jag hellre åkt 100 mil söderut och hamnat på franska rivieran eller nåt sånt. Det hade varit schysst och träna där. Men nu blir jag kvar i Halmstad och om vädret bara blir bra här nere i södern blir det säkert bra, men väderprognoserna ser ju inte direkt ut som de gjorde i påsk. Men tanken är ändå att jag ska försöka köra min egen lilla träningshelg. För många av oss är ju detta sista helgen innan maran och man kanske ska finslipa formen och så småningom påbörja uppladdningen.

Jag sprang på Åreskutan i september

Hur tränar man då på bästa sätt så här en långhelg innan examen? Har man redan dragit ner på träningen och inte ska köra fler långpass eller andra tuffare pass? Eller vill man hålla den kontinuitet man kanske haft under en längre tid? För min egen del kommer jag i alla fall att köra ett långpass på 20-25 km och ett distanspass på 10-15 km i tänkt marafart. Om detta är rätt eller fel, bra eller dåligt, det vet jag faktiskt inte. Och kanske spelar det inte så stor roll, så länge man tror på att det man själv tränar är rätt för en själv. Vi får inte glömma att marathon inte bara handlar om snabbhet och kondition, det kan också vara bra med ett hårt pannben. Det gäller att mobilisera viljan så att den vinner över smärtan. De positiva tankarna måste vinna över de negativa. Ett år på maran fick jag en väldigt negativ tanke redan efter 12 km. Jag tänkte - "Men, jag har bara sprungit 12 km och jag är redan trött. Hur ska det här gå, jag har ju 30 km kvar!". Sån tur var kom jag på mig själv direkt med att så idiotiskt får jag ju inte tänka, så jag började småle åt det istället och sprang vidare.

Så om ni inte redan gör det, börja redan nu med att tänka positiva tankar om maran nästa helg. Det ska jag göra!

Runner's World

Känner ni till tidningen Runner's World? Många gör det nog och den har funnits länge. Förr hette den väl Springtime. Jag har följt den under många år, ibland som prenumerant och ibland som lösnummerköpare. Anledningen till att jag varit lösnummerköpare är inte för att jag inte är intresserad av träning och löpning, utan för att jag har tyckt att tidningen inte har varit tillräckligt bra. Jag tycker den har varit en tidning full med reklamannonser där resten av innehållet varit för tafatt. Många gånger har jag tänkt - läste jag inte en artikel med precis samma innehåll förra året? Det har varit för mycket samma sak om och om igen, något som kanske är kul en gång, men inte hur många gånger som helst. Ungefär som när en kvällstidning spår sommarens väder, frågar läsarna vad de tycker om kändisarnas klänningar eller berättar vad blondinbellan käkade till lunch förra veckan.

Men för några nummer sedan hände något som jag tycker är bra. Vårt hockeyankare från TV3 har lagt grillorna på hyllan och snörat på sig löpardojjorna och gjort det med sån bravur att han springer skiten utav de flesta av oss. Jag pratar naturligtvis om Claes Runheim, som har tagit över som chefredaktör för Runner's World. Vad har då hänt? Jo, jag tycker att attityden i många artiklar har gått från att vara "lite mjäkiga" till att nu vara lite mer av stilen "träna hårdare och bli bättre". För även om antal löpare har blivit fler på en del lopp i Sverige, så är det färre och färre som presterar bra resultat. Många pratar om antal löpare som gör under 3 timmar på maran och jag tycker det är en bra jämförelse, tydligare kan det inte bli.

Tidningen innehåller fortfarande en massa reklamannonser och de blir vi nog aldrig av med och tidningen kan fortfarande bli bättre, men vi är helt klart på rätt väg. Det är till och med så att jag starkt överväger att börja prenumerera igen. Om jag nu ska bli en bättre löpare och ska blogga som motivation så kanske jag också ska ta hjälp av Claes. Kanske kan jag framöver också ta upp kampen med chefredaktören på Sveriges största löpartidning.

Jag har styrketränat, faktiskt!

Jag är ingen body builder. Punkt slut! Men lite muskler på överkroppen skadar kanske inte en löpare heller, i alla fall inte när beachsäsongen är på gång. Så idag när jag fortfarande återhämtar mig lite efter Göteborgsvarvet och Sara skulle iväg till gymmet blev jag nästan tvingad att följa med. Så nu är jag rätt trött i armarna och händerna ligger nästan utsmetade över tangentbordet.

Men jag var faktiskt duktig. Det blev lite bröst, triceps, biceps och axlar. Det är väl det som ska gälla på beachen, eller? SATS i Halmstad är inte det lyxigaste gymmet man har sett, men det funkar. Man går dit och gör vad man ska och trött lufsar man hem igen. Vi får se när det blir nästa gång, för ett par veckor framöver är det lite mer fokus på benen.

En annan träning som snart gör sig som bäst är löpning på stranden. Löpning på stranden passar en livsnjutare som mig. Det och after beachen på Tylösand, det är sommar det!

Sommarlöpning på stranden

After beach i Tylösand

2 veckor kvar till maran

Vi är säkert många som precis har sprungit Göteborgsvarvet och nu har två veckor på oss att återhämta oss och ladda inför Stockholm Marathon. Två veckor är enligt många för kort tid mellan loppen för att kunna prestera bra på båda. Tyvärr verkar de båda arrangörerna inte kunna prata med varandra eftersom det är 2 veckor mellan loppen även 2010. Vad jag känner till har maran alltid varit kring de första dagarna i juni, men varvet har mer pendlat mellan början av maj och slutet av maj. Hade varvet varit i början av maj nästa år hade vi löpare fått fyra veckor mellan loppen, men vem bryr sig om löparna!?

För min egen del handlar det just nu mest om att bli av med hostan. Sen blir det lite underhållande löpning med bland annat 2 lagom långa långpass. Det kanske blir ett par intervallpass också innan maran om jag känner att benen pallar det. Annars tror jag mer på långpass nu inför maran. Mellan en bra tid på halvmaran och en bra tid på maran skiljer det för de allra flesta 30 sekunder eller mer per kilometer. Så inför maran känner jag inte samma behov av snabbhetsträning som inför sprintdistansen halvmarathon.

Sen har vi ju frågan vilka skor man ska springa i. Det enda som är riktigt säkert är att det kommer att bli ett par Asics (finns det något att välja på?) men vilka får vi se längre fram.

Lagomlätta Hyperspeed 3 till vänster eller extremlätta Sortiemagic till höger

Göteborgsvarvet; Växtvärk? Bättre förr?

Det var som sagt 30-årsjubileum för Göteborgsvarvet som avgjordes i helgen. På 30 år hinner ett arrangemang som det här växa en hel del på alla möjliga sätt, men har Göteborgsvarvet klarat av tillväxten eller har de växtvärk? Är ett arrangemang som detta bättre ju större det blir eller finns det något slags lagom som är bäst? Var det kanske bättre förr?

Som ett jubileumsår hade Göteborgsvarvet slagit på stora trumman med att slå nytt deltagarrekord, mest genom att tillåta fler anmäla sig. Men de basunerar också ut "världsrekord" men då vet jag egentligen inte om de menar det stora antal ukulelespelare som hade samlats för något slags rekord eller om de faktiskt menar antal deltagare i loppet? För om jag inte minns helt fel så hade första Broloppet kring millennium ca 90000 löpare, vilket är mer än dubbelt så många som de ca 40000 Göteborgsvarvet hade i lördags. Trots att de länge basunerat ut att det skulle vara drygt 53000 löpare så var det bara antalet anmälda och av erfarenhet vet vi flesta att Göteborgsvarvet brukar ha ganska stort bortfall som inte startar eller kommer i mål, 20-25%.

För att klara av det stora antal löpare pågick starten nu också rekordlång tid, 2 timmar. Detta innebar att när de första gick i mål hade ca hälften fortfarande inte kommit fram till startlinjen. Det kan ju kännas lite tråkigt, men för den egna tiden löser tekniken detta med chipen som tar varje löpares tid från det att man passerar startlijen tills dess att man går i mål. Men trots den rekordutdragna starten gick snacket efteråt om hur trångt det var utmed banan och vilken gyttja det blev av sunkiga muggar vid vätskekontrollerna som inte hanns städas bort. Som tur var klararde jag mig undan båda dessa scenario men jag fick ändå min beskärda del av Göteborgsvarvets växtvärk på andra sätt, bland annat när jag skulle ta mig från Slottskogen. För jag tillhör dem som precis som arrangörerna rekommenderar åkte kommunalt med spårvagn. Om det nu var varvets 30-årsjubileum vore det ju bra om även spårvagnar och bussar trafikerar i relation till detta. Men precis som vanligt verkade det som de knappt visste om att de var Varvet i lördags. Med den enorma folkmängd som trängs på perrongen vid Botaniska för att se redan proppfulla spårvagnar åka förbi hade det inte varit konstigt om det blev ett upplopp.

Jag tror inte jag behöver fortsätta mer för att ni ska förstå att jag tycker Göteborgsvarvet var bättre förr. Vi (familjen med vänner) har varit där sen 1988 så vi har hunnit med att se Göteborgsvarvet under många år. Kanske var det som bäst när det var ca 25000 som kom i mål. Det var då en mer familjär stämning medan det nu mer är ett slags maskineri som bara ska genomföras. I höstas sprang jag Berlin Marathon, ett dubbelt så långt lopp med ca 40000 anmälda där alla startade samtidigt och det flöt på bra. Kanske borde Göteborgsvarvet åka på studiebesök dit för att se och lära eller gå tillbaka till den storlek på arrangemang som man klarar av att hantera utan att ge de anmälda sämre kvalitet.

Mitt eget Göteborgsvarv

Igår var det 30-årsjubileum för Göteborgsvarvet. Jag var anmäld och allteftersom helgen närmade sig ökade också frågan om jag skulle kunna starta eller inte. För några veckor sen pajade vaden i ett långpass men den repade sig, men så pajade den igen på ett intervallpass i tisdags. Eftersom min kropp inte är van vid intervallpass kanske jag egentligen inte är så förvånad. Men med mycket massage, thaisalva och vaderna inlindade i aluminiumfolie hoppades jag de skulle vara redo för start. Men så kom fredagskvällen och min röst blev allt hesare och på lördag morgon var vaden inte bra, men förhoppningsvis okej och detsamma kan man väl säga om halsen.

Men starta skulle jag och så gjorde jag. Med kanske inte de bästa förutsättningarna för en bra tid gick startskottet klockan 14.00 och det tog inte speciellt många minuter innan vaden gjorde sig påmind, men inte värre än att det gick bra att fortsätta. Gissningsvis bidrog halsen desto mer till att tiden inte riktigt blev vad jag hoppades på. Jag trodde det skulle gå bra att göra runt 1.24-1.26, men när jag släpade mig i mål stod klockan på 1.28. Efteråt kunde jag gå utan problem, men att prata var värre. När jag pratade så var det bara en del av orden och ljudet som kom ut, men så är det när man är hes.

Nu får jag kurera mig och lämna uppvärmingen (Göteborgsvarvet) bakom mig och ladda mot Stockholm Marathon om 2 veckor. Maran är väldigt mycket värre än en halvmara så det är en fördel om man är helt frisk.

Bloggdebut

Jaha, så nu är det faktiskt dags. Efter att ha suttit jämte Sara i soffan otaliga timmar och sett hur hon bloggar om sin träning och håller koll på alla er andra därute är det nu dags för mig att ge mig in i den här konstiga leken. Jag fick provstarta så smått med några gästinlägg på Träningsglädje och jag hade inte så svårt att få fram orden som jag trodde jag skulle ha.

Men visst finns det en liten hake med bloggen. Den ska inte bara vara kul, utan jag hoppas också att jag kan räkna med den som ett nytt träningsredskap och ge mig lite motivation. För jag behöver lite motivation för att träna på ett sätt så att jag har en möjlighet att förbättra mina personliga rekord. Och sen skulle det inte skada om resten av kroppen fick lite träning ibland.

Så nu när sommaren är i antågande kör jag igång.