Mitt 12-timmars ultralopp

Det har nu gått 32 timmar sen vi igår förmiddag kom i mål i vårt 12-timmarslopp i en liten skog utanför Trollhättan.

Det här med ultralopp (som det verkar kallas om det är löpning längre än marathondistansen eller 50 km) hade jag aldrig provat på tidigare. Sara däremot har gjort denna galenskap tidigare och anmälde sig till ultraloppet i Trollhättan ganska tidigt. Jag hade inget annat för mig och att åka med bara för att heja på verkade lite meningslöst. Så i torsdags mailade jag arrangören och frågade om jag fick vara med, trots sen anmälan, vilket gick bra.

Inför andra lopp som marathon, halvmarathon och kanske till och med normala långträningspass, så tänker man lite på uppladdningen. I detta fallet fanns inget sånt i tankarna. Eftersom starten gick klockan 22.00 så hade vi ju hela dagen på oss att göra annat, så vi låg och stekte oss på stranden i Tylösand innan det var dags att åka. Vi åkte förbi Max för lite käk i bilen och sen hämtade vi upp River i Göteborg innan vi vid 20-tiden kom fram till Trollhättan. Vi träffade på MarathonMia, Snorkfröken och andra bloggläsare.

Vi hade hört en del om förberedelser i form av hur man ska smörja in valda delar eller tejpa. För min egen del så blev det inget sånt, jag jag körde på ett par knälånga shorts och en t-shirt och satsade allt på bra skor. Och bra skor för detta blev mina nya Asics 3000.

Klockan närmade sig 22.00 och vi gjorde oss redo för starten, 18 killar och 8 tjejer. Det är ju ingen stortävling precis, men så är det ju inte så många som är så galna heller! Folk började så sakteliga röra sig framåt, men inte i någon rasande fart precis. Men okej, loppet skulle ju hålla på i 12 timmar, så det fanns ju gott om tid att samla kilometer på. Banan var ca 1,1 km så jag förstod att man skulle hinna bekanta sig med den ganska bra. Det kan kännas som lite med 1,1 km, men jag tar hellre det och många varv än ca 3 km och inte lika många varv. Jag hade egentligen ingen plan för hur jag skulle springa loppet, men jag tänkte i alla fall att jag börjar med att ta det som ett långt långpass, dvs 30-35 km i drygt 5 min/km-fart. Jag tänkte att sen får jag se vad som händer, men då har jag ju i alla fall fått ett bra långpass. Och även om vi hade 12 timmar på oss så undrar jag hur stor skillnad det är i ansträngning att springa sakta eller jättesakta. Jag körde i alla fall på i min taktik och passerade maran på strax under 4 timmar och det kändes ganska lugnt och städat.

Sen blev det lite vila och käk tillsammans med Sara och det började bli väldigt mörkt, klockan var ju 2 på natten. Och hur skulle jag fortsätta? Jag hade aldrig någonsin sprungit längre än ett marathon och inte längre än 3,5 timmar och jag tycker ju att det är väldigt långt. Men då körde jag igång min nyinköpta Ipod och till min stora glädje märkte jag att en grymt bra DJ hade varit i farten och laddat den med en massa bra musik. Jag lufsade på i någon lagom form av fart utan att egentligen inte tänka så mycket på farten. Jag sprang mest omkring och spelade lufttrummor till en del låtar när jag inte kunde låta bli och jag hoppas att ingen där ute i skogen hörde mig sjunga. Det gäller ju att inte störa djurlivet! Men jag märkte också att mitt tysta sjungande faktiskt var lite jobbigt, det är jobbigt att nynna och småsjunga lite tyst när man springer. Man lär sig något nytt varje dag!

Jag har lite dålig koll på saker som när solen gick upp, hur det kändes efter halva loppet osv. Men när solen gick upp, då åkte Ipoden ner. Ljuset vann över musiken, men det var nog mest för att även tystnaden kan vara skön ibland. Från att inte ha druckit eller ätit speciellt mycket eller ofta så började jag mer och mer känna att jag ville ha någonting, men vad? Det bästa var nog när det någon gång på tidig morgon kom varm nyponsoppa. Annars levde jag nog på pyttesmå mackor under en ostskiva och coca cola. Jag dricker i vanliga fall alldeles för mycket cocca cola men jag vet inte om jag har druckit så mycket på 12 timmar som jag gjorde under loppet.

Hur långt och länge jag än hade sprungit så var det alltid en massa timmar kvar att springa. Det var svårt att se ljuset i tunneln. Men någonstans började jag att räkna på om jag kanske skulle kunna ha som mål att springa dubbla maradistansen, dvs ca 8,4 mil. Man visste aldrig hur det skulle kännas om ett varv eller om en timme. I min fantasi tänkte jag också att 10 mil vore coolt, men samtidigt är det ganska stor skillnad mellan 8,4 och 10 mil. Men jag körde på och så länge det inte verkade helt kört hoppades jag lite för mig själv på 10 mil.

Men förr eller senare räcker det inte med att kroppen blir trött, den börjar också säga ifrån på andra sätt, t ex genom att den börjar smärta på alla möjliga ställen. Det började kännas lite på utsidan av höger knä som gjorde ont och vek sig ibland, vänster fot gjorde ont i gångjärnen och till och med båda mina underarmar var helt slut och smärtade en hel del. Man hoppas lite på att smärtan ska försvinna efter ett tag och visst kan den göra det, men jag tror nog mer att istället för att finnas där ibland som kommer den att vara där resten av loppet. Det gällde alltså att ta fram pannbenet och bita ihop. Jag måste också berömma mina Asics 3000, helt sanslöst bra. I vanliga fall brukar jag klara mig ganska bra, men det skulle visa sig att den här gången klarade sig fötterna helt utan minsta blessyr. Kanske beror det också lite på att man springer ganska snällt och inte gör några avancerade moves som muskulösa frånskjut eller liknande som kanske skulle tära på tår och tånaglar.

Så här kunde det gått, men det gjorde det inte

När ungefär halva tiden hade gått, alltså ca 6 timmar, så hade jag ca en mara kvar att springa för att det totalt skulle bli 10 mil. Då tänkte jag att det borde väl gå. Jag borde kunna springa eller i alla fall ta mig fram en mara på samma tid som maxgränsen på maran i Stockholm. Så jag körde på och när det var 3 timmar kvar såg tendensen ännu bättre ut. Jag fortsatte mitt kalkylerande där ute i skogen och varför inte, det är bra att ha något att göra. Ungefär här någonstans fick jag sällskap av MarathonMia som hade 8 mil eller dubbla maran, 8,4 mil i sikte och inom räckhåll. Tillsammans malde vi på, varv efter varv. Och vid den tiden tog många fler och längre pauser vilket gjorde att det var mer folk vi varvningarna som kunde heja på vilket var kul. Vissa varv fick vi också sällskap med andra löpare som naturligtvis också hjälpte till.

Ju närmre 12 timmar vi kom, ju tydligare blev det att vi skulle klara våra mål. Och när det bara var 1 timme kvar kändes det ganska bra och även om 1 timme är hur lång tid som helst i alla andra lopp så kändes det som rena spurten. Och med bara 1 timme kvar fanns ju ingen tid att förlora. Jag sprang på så gott jag kunde det var nästan så att man kände någon form av panik när det bara var drygt 5 minuter kvar att springa på. Men det blev lagom med ett "spurtvarv" innan jag inte bara fick stanna utan jag fick också lov att inte springa någonting mer. Och det måste jag nog säga, att även om pannbenet sa att jag skulle kämpa så länge det fanns tid kvar, så var det jäkligt skönt att få sluta springa.

Och visst klarade jag mitt högt uppställda mål på 10 mil, ett mål jag egentligen kom på under loppets gång. Det blev till slut 10,6 mil, eller 106 km. Det var lika skönt att ha klarat 10-milsgränsen som det var förvånande att jag faktiskt kom längst av alla. Jag som aldrig tidigare hade sprungit längre än en mara eller i 3,5 timmar lyckades vinna ultraloppet över 12 timmar. Och eftersom jag inte har någon tanke på att göra om detta så är jag nu och förhoppningsvis framöver obesegrad i ultralopp, lite coolt faktiskt!

Segrare på väg att få sitt pris efter 12 långa timmar

Dags för nya tokigheter

Jaha, så var det dags. Jag ska inte säga äntligen, för så är det inte. Men om det inte blir kul blir det i alla fall spännande att se vad som händer. Jag pratar naturligtvis om att det är dags för Trollhättans ultraloppshelg. Jag ska vara med i 12-timmarsloppet, men hur många av dessa 12 timmarna jag ska vara igång i någon form, det får vi se. Det är naturligtvis Sara som har ett finger med i spelet. Inte för att hon har tvingat mig på något sätt, men när hon ändå skulle iväg kunde ju jag följa med.

Jag kan inte påstå att jag är direkt laddad för detta. Det går inte att jämföra med maran, annan tävling eller ens ett eget långpass eller intervallpass. Då laddar jag i alla fall i någon form, nu har jag knappt gjort någonting alls, förutom att jag hittade lite russin som jag tar med.

Men, och det kanske är det mesta jag gjort inför detta, är att jag har köpt en Ipod. Vi gick in på stan igår gjorde ett snabbt och lätt inköp i Machuset och sen var det bara att ladda batteriet och ladda ner låtar. Så här ser den lilla manicken ut.

Min nya kompis på mina framtida långpass

Jag har egentligen inga mål med loppet, inga officiella i alla fall. När jag berättade för pappa att jag skulle ställa upp på denna tokighet tyckte han mest att det lät kul. Förutom att han själv säkert skulle vilja vara med, tyckte att han att det var perfekt för mig, då kunde jag ju få mig ett bra långpass. Han var helt inne på att jag skulle börja med att köra ett långt långpass i bra fart och sen (kanske efter lite vila) fortsätta. "Det gäller ju att vänja kroppen", som han brukar säga!

Vi får se hur det går och om och hur det kommer att rapporteras om det här på bloggen. Men som sagt, ett bra långpass får jag väl i alla fall, även om det kanske inte blir i den fart pappa kanske hade hoppats.

Intervaller blev jogg

Oj, vad trött jag var idag. Jag sov dåligt inatt, somnade på tåget så konduktören fick väcka mig. Och trots att jag kom hem i bra tid så slocknade jag lite lätt på soffan i fotbollens första halvlek.

När så fotbollen var slut så skulle det ju tränas, något senare än tänkt på grund av fotbollen. Men att köra de tänkta intervallerna var inte aktuellt. Istället följde jag med Sara på hennes runda, mycket mer lagom.

Jag hoppas att jag sover bättre inatt, för natten mellan lördag och söndag lär det inte bli mycket sömn.

Trollhättans 12 timmars

Nu har det hänt, och jag vet inte om jag ska vara glad eller bli rädd. Jag har frågat om jag får vara med på Trollhättans 12-timmars i helgen. Jag vet att det är idiotiskt och jag tycker det nog egentligen själv. Eller som pappa brukar säga, " det underlättar om man är lite knäpp"! Alltså borde det inte vara några problem!

Sara ska ju ändå dit och antingen kunde jag vara kvar hemma och lapa sol på balkongen eller på stranden, eller följa med och titta. Men att följa med och titta hade aldrig funkat eftersom de har bestämt att de stackarna ska springa på natten. Synd att jetlaggen har lagt sig. Och eftersom vi bor i Halmstad kommer det finnas gott om dagar att sola och slappa på. Så jag tänkte att jag kanske lika gärna kan vara med. Jag kan ju alltid ta det som ett sent långpass på kvällen och sen sova. Långpass ska man väl ändå göra och det brukar jag ju vara dålig på.

Jag vilar mig gärna i form, hoppas det funkar den här gången med!

Men, när jag väl är där så är jag rädd att det blir som vanligt. Att hur förberedelserna än har varit börjar man tänka i tider och resultat. Det vill jag egentligen inte göra den här gången. En mara vill jag göra bra resultat på, men det viktigaste den här gången är nog nästan att sviterna inte blir för stora på fötterna och resten av kroppen. Jag har ju ändå en utmaning i slutet av sommaren som jag måste kunna träna till.

Är det fler bloggare som är tokiga nog att tillbringa en helg springandes i Trollhättan mitt i sommaren? Jag ska förresten tillbaka till Trollhättan söndagen den 19 juli. Då är det Fallens Dagar och jag har skjutit deras fyrverkeri i många år nu och ska göra så även i år.

Intervallpass ger träningsvärk i magen!?

När jag har sprungit marathon så har jag ofta träningsvärk i magen i flera dagar som gör sig påmint när jag är ute och går. (Springa är det ju inte tal om det första dagarna efter maran). Jag är inte van vid intervallpass, men sprang faktiskt ett igår och idag känner jag faktiskt lite av samma träningsvärkskänsla i magen som jag gör dagarna efter maran.

Kan detta stämma? Kan det vara en gemensam nämnare mellan maran och intervallpass som gör att jag får träningsvärk i magen? Hur som helst så är det väl bara positivt med lite träningsvärk, då har ju träningen gett något. Hoppas att den gav något för resten av kroppen också! :-)

Intervallpass, som gick bra!

Så har det hänt, igen. Jag har gått vidare i träningen mot den stora utmaningen. Detta genom att ha genomfört ett intervallpass ikväll. Jag och intervallpass är ingen vanligt sammanträffande, det inträffar i vanliga fall bara ett fåtal gånger per år. Men inför den tuffa utmaningen jag har framför mig lär jag vara tvungen att bli lite snabbare, eller egentligen bättre på allt.

Det finns tydligen en mängd olika typer av intervallpass som är bra för olika typer av löpare och för olika distanser. Jag ska försöka sätta mig in i detta någongång framöver, men än så länge får jag tänka att alla intervallpass är bra intervallpass.

Innan start bestämde jag att dagens intervallpass skulle bli 16*300 meter. Och så blev det och det gick faktiskt riktigt bra. Om tiderna på intervallerna och vilan var bra eller lämpliga vet jag egentligen inte, men det duger säkert, det kändes bra. Intervallerna gick på mellan 64 - 69 sekunder med ett snitt på 65 - 66 sekunder. Jag hade 25 sekunder ståvila. Jag körde på allt i en följd och det var först på de 3 - 4 sista intervallerna som jag började bli trött, eller riktigt trött. Men jag höll tiderna på intervallerna bra och inte helt oväntat gick sista intervallen snabbast.

Idag hade jag också på mig pulsklockan som Sara tycker jag ska använda lite mer. Vi får hoppas att detta var inledningspasset för fler intervallpass med pulsklocka.

Nöjd efter intervallpasset (med viss energi kvar till min pose)

Lite styrketräning, räknas det?

När jag har gått upp alldeles för tidigt och varit hemifrån på jobb i 11-12 timmar, då är jag ibland för trött för att träna, en sån dag var det idag. Men Sara undrade ändå om jag skulle köra 2 pass. Men, nä, det skulle jag inte. Jag kör nästan aldrig 2 pass på en dag och speciellt inte när första passet börjar 19.30.

Men Sara hängde på gymmet så jag traskade dit. Jag hängde på i några ryggövningar, lite ben och mage, men totalt sett blev det inte mycket att hurra för. Jag var för trött!

Imorgon hoppas jag att jag är piggare och kommer hem lite tidigare än idag, för då har Sara pratat om intervaller. Men vi får se vad det blir.

(Tyvärr ingen bild från min träning idag. För bildintresserade hänvisar jag till Träningsglädje)

Träna eller inte? Okej då!

Ikväll kände jag inte för att träna. Jag har otroligt svårt att ta mig ut när jag inte känner för det. Ibland blir det bättre så fort jag kommer utanför dörren, men ibland är det mest pest och pina.

Idag var det två av tre viktiga delar som gjorde att jag ändå tränade, Sara och utmaningen med polarn. Som tur var vann de delarna över den tredje delen, min egen vilja.

Så när de andra gick och tittade på fotboll bytte jag om till träningskläder och gav mig ut. Men det var ingen jättebra dag för kroppen, benen var orkeslösa och när inte magen är på topp beror det ofta på att jag ätit för nära inpå träningen.

Men en sak var ändå positiv idag. Även om benen kändes orkeslösa så fanns där ett flyt i steget som kändes enkelt och smidigt som det brukar göra när jag är uppe i okej kontinuitet i löpningen. Annars kan det ju kännas ganska kantigt och osmidigt, men just detta var bra idag. Detta gör också att jag får upp okej fart av bara farten när det väl flyter på.

Giganternas kamp

Det är nu 20 år sen jag och polarn, som små knattar, var på vårt första träningsläger tillsammans. Sen dess har vi följt varandras framgångar och motgångar i träning och tävling, i ur och skur. Men vi har faktiskt ganska sällan stått på startlinjen tillsammans. Detta mest för att polarn har sprungit en hel del på bana medan jag mer har lufsat på i de längre distanserna som halvmara och mara.

Vår träningsflit är inte alltid den bästa och alltför sällan med bra kontinuitet, i alla fall min. Polarns träningsflit är ibland väldigt mycket högre, men de senaste åren har även den fliten varit lite sämre, mest beroende på lite skador och andra intressen. Men nu ska vi försöka ändra lite på detta.

Vi har kommit fram till att vi ska utmana varandra för att vi ska pressa varandra till att träna mer och bättre i sommar. Utmaningen byggar på att vi ska springa två lopp, ett millopp och en halvmara. Sen ska vi lägga ihop våra tider från de två loppen och lägst sammanlagda tid vinner. Enligt planen går milloppet i augusti och halvmaran i september. Så efter milloppet har vi resultatet från milloppet att gå på när starten går på halvmaran några veckor senare.

Vi är just nu båda ganska taggade inför utmaningen och vi känner nog båda att det kan bli ganska jämnt och att ingen kan ligga på latsidan och ta hem utmaningen ändå. Igår när vi tränade tillsammans var det lite snack om vilka tider som kanske skulle kunna presteras och vad som skulle kunna krävas för att ta hem utmaningen. Vi känner varandra så väl att vi vet vilken kapacitet den andra har eller skulle kunna ha när det är dags för de två loppen. Vi båda skulle kunna göra en totaltid på 2 timmar, eller strax under.

Självklart är det inspirerande att ha utmaningen framför sig och självklart ska jag försöka hitta motivation för att träna bra inför detta. Antingen vinner jag utmaningen eller så gör jag det inte, helt naturligt. Men det viktigaste för oss båda är att vi får fart på träningen och känner oss nöjda med våra resultat, då är vi båda vinnare!

Så följ min träning här på bloggen. Kanske kommer polarn också att gästblogga här ibland inför vår utmaning, för han har också "snabba fötter".

I sommar krävs mer fokusering än så här

2 pass på midsommardan, är det sant?

Vissa år firar jag midsommarafton på vanligt svenskt vis och vissa midsommaraftnar gör jag det inte. I år gjorde jag det inte. Det beror delvis på att jag knappt hann hem från jobbet i torsdags innan festmiddagen hemma började och slutade många timmar senare på ett liknande sätt som en midsommarafton kunde gjort. Därför blev gårdagens midsommafton ganska lugn. Men idag, midsommardagen, blev allt utom lugn.

Jag fick lite sovmorgon idag men sen kom löparpolarn förbi och vi tog oss med en rivstart upp till Galgberget. En liten snabb regnskur hade precis slutat när vi satte iväg i en fart jag absolut inte är van vid. Jag brukar gå en bit, som uppvärmning eller nåt, men inte idag inte. Jag blev trött i benen på vägen dit och var det på första halva varvet innan jag kom in i matchen. Jag kände mig till en början som en slugger som masade mig fram i en fart som egentligen var lite jobbet men det gick ändå. Men sen gick det allt bättre och vi sprang på och tjatade om vår motivationsplansidé och det blev allt varmare och varmare där vi sprang. Efter våra planerade två varv sprang vi hemåt men då kom den psykologiska knäcken. Polarn sa nåt i stil med "spring du hem och duscha så tar jag en sväng till". Det krävdes ingen större övertalningsförmåga för att jag skulle ta raka vägen hem till duschen, men när jag kom hem undrade ju Sara varför inte jag fortsatte med polarn, som dessutom hade cyklat in till stan. Nja, man måste ju låta polarn få ett psykologiskt försprång. :-)

Halvsliten Grabb efter en sväng på Galgberget med polarn

Efter en snabb dusch kom både polarn och de andra gästerna på fika som innehöll både coca cola och kakor, perfekt! Efter fikan skulle ju Sara också ut på ett pass. Inte helt oväntat fick jag följa med. Det blev en sväng ut mot Tylösand och efter ett tag mötte vi lustigt nog Fredrika som är på träningsläger i Halmstad i midsommar. Det måste vara perfekt med ett träningsläger i Halmstad på en långhelg, om man nu inte har möjligheten att bo här! :-)

Det blev alltså en midsommardag med två träningspass. Inte illa och väldigt ovanligt för att vara mig. Jag är ju faktiskt i vanliga fall mänsklig!

Att blogginlägget kommer något sent beror på att vi fortsatte vårt mänskliga liv med att möta upp lite kompisar på Lilla Torg för lite skojig dricka, men är det sommar så är det!

En kär gammal vän ska mötas upp, i dubbel bemärkelse

Om en halvtimme dyker löparpolarn upp och det blir ett par varv på välkända Galgberget. Eftersom polarn inte bor i Halmstad längre tränar vi alldeles för sällan tillsammans. Och Galgberget blir bra eftersom polarn gissade att han inte sprungit på "Berget" sen 1996, helt klart dags igen alltså. Nästa gång kanske vi får mötas på "slingan", men det är i alla fall inte 13 år sen vi sågs där för träning. På "Berget" blir det nog 2 varv och vi kommer bland annat prata om vår idé som ska motivera oss båda till träning i sommar. Sen blir det lansering av idén här på bloggen.

Hoppas att dagens pass inte gör att jag känner mig slagen på förhand, då blir det en jobbig sommar!

Midsommarjogg

Med tanke på den pre-midsommarfest som blev igår så fanns egentligen ingen energi till att träna idag på midsommarafton. Och det är ju ofta en diskuterad fråga om det ger något att träna "dagen efter".

Hur som helst så blev det efter en välbehövlig sovmorgon och en sväng på stan en liten runda tillsammans med Sara innan fotbollsmatchen med Sverige började på TV. (Nu är ju fotbollen inte mycket att se på, det verkar ju ändå gå åt pipan.)

Det är kanske två saker att nämna om detta passet. Det ena var att Sara börjar få lite fart på löpningen och det är ju kul. Det andra var en sak som Sara tvingade mig till att berätta. Och visst, hade jag sagt A fick jag väl säga B och det redan under löprundan. Jag pratade med löppolarn igår och vi håller på att skapa en idé för vår träning under sommaren för att vi ska bli motiverade. Våra tankar kring denna idé var jag tvungen att berätta under dagens träning och senare i helgen, när förhoppningsvis allt har kommit på plats, så kommer jag att skriva om det här på bloggen också.

Ett pass i numera välkända träningskläder

Hur räknar ni?

Alla har vi olika målsättningar med vår träning och i det här inlägget tänker jag framförallt på löpning. Och alla som i någon form springer tycker jag är vinnare. För självklart är det bra för kroppen, hälsan och konditionen att träna och just löpning känns som en både enkel och effektiv träningsform. Men i det här blogginlägget tänkte jag mer prata om hur man bedömmer sitt resultat när man har ställt upp i ett motionslopp eller tävling.

För det mesta har jag en målsättning i form av ett tidsmål på tävlingen, men ibland kan det också vara placeringsmål. På t ex maran hade jag ett tidsmål, men i ett så långt lopp som marathon kan mycket hända och väderförhållandena påverkar ju också tiden en del. Därför bör kanske tidsmålet justeras lite efter de yttre omständigheterna. Men de yttre omständigheterna är också lika för alla och därför kan det istället fungera bra med att ha ett placeringsmål, t ex bland de 3000 första på maran.

Vi antar att jag kom på plats 3000 i ett lopp med 15000 startande. Då tänker jag mest på att jag kom på placering 3000 och hur det förhåller sig till den målsättning jag hade. Jag kan ju ha haft som målsättning att bli bland de 2000 eller bland de 4000, och då kan jag också se hur långt ifrån jag var placering 3000 i tid, tillgodo eller efter, för att nå min målsättning. Men, och det är här det roliga kommer, en del räknar åt andra hållet. Om de frågar mig hur det gick och jag svarar att jag kom på plats 3000, då kommer följdfrågan, "hur många var det med"? När jag då säger att det var 15000 startande så säger de "oj, vad bra, då hade du ju 12000 efter dig"!

Jag håller med om att det inte är helt orelevant hur många som är med när man tänker på ett placeringsmål, men jag tänker på placeringen fram till den som vinner och inte hur många placeringar det är till den som blir sist. Hur ofta hör man på TV i ett lopp på 100 meter där det finns 8 löpare (8 banor) att "wow, mr X hade 5 placeringar bakom sig". Är det inte vanligare och mer naturligt att man hör om samma mr X i samma lopp "wow, mr X blev 3:a"?

I många fall är vi som sagt bara ute och tränar i vår egen takt och det finns kanske ingen tid eller placeringar att bry sig om, och då är som sagt alla vinnare. Och om man deltar i ett lopp och bara springer med sina egna tidsmål och placeringen inte är viktig, så är det en helt annan sak. Men om man deltar i ett lopp där placeringarna räknas, då känns det i alla fall för mig mest naturligt att prata om placering framåt och inte bakåt!

Tror ni den här löparen var nöjd med sin placering?

Kvällens lilla träningsrunda

Kvällens träning var inte någon höjdare, men det fanns ljusglimtar. Jag kom hem senare än vanligt från jobbet och efter ett nödvändigt mellanmål och lite väntan efter det lyckades jag faktiskt ta mig ut. Jag hade inte tänkt mig någon lång runda och det blev det inte heller. Jag hann inte ens halvvägs på den tänkta rundan innan jag började få ont i vänstra foten eller vristen eller vad det kan heta. Ett typiskt sånt där ont som man inte vet varför det kommer och det kan försvinna lika fort som det kommer. Hur som helst, så tog jag en liten mindre runda än tänkt och vid några tillfällen högg det till ganska ordentligt vid ankeln men däremellan kunde jag springa.

Men, jag hann ju tänka en del på träning och löpningen framöver. Och, inte minst, med det här lilla träningspasset idag så har jag nu tränat varje dag, i två dagar. Inte illa va? Och de säger ju att det är viktigt med kontinuitet i träningen, så nu borde toppformen vara på väg!

Bok om uthållighetsträning

Jag har fått låna en bok av Sara, eller det är nog snarare så att Sara vill att jag ska läsa en av hennes böcker. Den heter Uthållighetsträning och nån som heter Camilla Porsman har skrivit den. Jag skulle framförallt läsa kapitlet om pulsträning för att kanske förstå mer vad det innebär och träna lite mer efter det ibland. Jag har faktiskt kollat i en bok om pulsträning förr, men det var många år sen.

Imorse bläddrade jag igenom boken för att se vad det var för något. Jag kollade också vad som stod om författaren för att kolla lite mer vad hon hade gjort. Och jag måste säga att jag undrar om jag kommer att läsa kapitlet om pulsträning, även om det inte är så många sidor. Men jag ska försöka. Då kan man ju undra varför? Ja, jag fick ju inte det bästa förtroendet om författaren kan jag väl säga. Jag kan ha fel, men jag skulle ju gärna sett att någon som var mer involverad i löpning hade skrivit boken. Författaren berättar duktigt att hon är journalist, har jobbat med hälsa och kostrådgivning och skriver i tidningar. Men jag såg ingenstans om hon någonsin har tagit ett löpsteg!

Så jag är inte jätteimponerad. Men, man vet ju aldrig vad som däljer sig därbakom hälsokonsulten. Och jag kanske skulle vara jätteduktig på att sy gardiner! Eller inte! Nä, jag tror nog att man kommer långt med att läsa runt på olika bloggar och det ska jag försöka bli bättre på att göra.

Kanske att jag öpnnar boken en regnig dag

Jogging runt Nissan

Jag var bara tvungen. Hur trött jag ändå var så kände jag att jag ville ta en liten joggingrunda innan fotbollen började i soffan. Jag väntade på Sara som precis kom hem från Stockholm och följde med på vår lilla runda runt Nissan.

Jag snörade på mig ett utav mina nya favoritpar i min Asicsdjungel, Asics 3000, som tillsammans med en äldre modell av träningskläder gjorde att det hela kändes väldigt bra och vi gav oss iväg. Det var skönt för fötter och ben att få komma ut en sväng, men resten av kroppen ville bara lägga sig ner och sova. Jetlaggen har inte slutat än, men framåt helgen borde jag vara pigg igen, då är man ju ledig! Ledig i 3 dagar och då hoppas jag att jag kommer igång lite med träningen igen.

Asics 3000, en ny favorit i skoparken

Runners World around the world

Då var man hemma i Sverige igen efter ett par veckors semester och vila efter maran. Men även om det har varit nästan en total vila från träning så har tankarna på träning och löpning ändå funnits där. Detta har gjorts på 3 olika sätt:

1. Jag har själv funderat en del på kommande träning och tävling
   
2. Vi blev ständigt påminda om löpning av alla joggare på Miami Beach
3. Jag köpte Runners World i både USA och England på vägen hem

Det är den sista punkten detta blogginlägg ska handla om. Jag hade även ett nummer från Canada i handen i Toronto, men det verkade komma från England och det kostade 11 CAD, så det fick vara. Det känns ändå som de är ganska lika varandra.

USA variant till vänster och Englands variant till höger

Jag måste erkänna att jag inte har läst dem från pärm till pärm, men det brukar jag i och för sig inte göra med den svenska varianten heller, så bra är de inte. Men jag tycker ändå det är roligt att bläddra i dem, både när de kommer och ibland även lite därefter. Och jag ser dem som en del i min motivation och då är kostnaden för en årsprenumeration inte högre än att det kan vara värt det. Att sen den svenska varianten är dyrast (i alla fall i lösnummer) av dessa tre är ju lite tråkigt.

Innehållsmässigt tycker jag att upplägget är väldigt likt. I midsommarhelgen ska jag kolla mer på innehållet och skapa mig en bättre uppfattning om vilken version jag tycker är bäst. Men av någon anledning känns de internationella lite roligare, men det kan vara för att de är just internationella. Även om den svenska varianten har blivit bättre sen Claes Runheim tog över.

Annars har jag för mig att jag tycker den norska tidningen Kondis är bra med lite ordentligare reportage, men det var ett tag sen jag kollade i grannlandets löpartidning.

Varför är sommarträning så svårt?

Nu går viloperioden efter maran mot sitt slut. Vi är på väg hem och på måndag är allt som vanligt igen med jobb och alldeles för många timmar hemifrån.

Men det är också sommar, om nu vädret tillåter det, och det borde alltså vara perfekt att träna utomhus i alla möjliga miljöer. Har man dessutom semester så finns det ju alla möjligheter till mycket träning. Men trots att det är sommar och jag kanske har semester nån vecka så brukar jag vara skitdålig på att träna under sommaren. Varför då kan man undra. Ja, det finns ju så mycket annat kul man ska göra och hinna med på sommaren när man är ledig, så det blir bara inte av. Jag vet att detta är dåliga ursäkter men ändå så har det varit likadant i många år. I år, igen, ska jag försöka träna lite bättre trots att det är sommar, fest och kanske till och med semester. Sara tjatar jätteduktigt på mig att vi ska träna tillsammans i sommar, löparpolarn har tyckt i många år att jag ska träna på i ett år och se vad som händer och nu när jag till och med har en träningsblogg så kanske alla pusselbitar tillsammans kan göra att jag tränar under sommaren.

Häng med och motivera mig för jag behöver all hjälp jag kan få!

Jag gillar sommaren men tränar för dåligt!

Träning på 3 sandstränder i 3 världsdelar

Att springa på en fin sandstrand med ett stort hav alldeles intill tycker jag är en av de mest fantastiska miljöerna man kan springa i. Det är inte där jag gör mina bästa pass, mina långpass, mina intervallpass men det är där som jag mest lyfter blicken och ser mig omkring. Jag tittar ut över havet mot horisonten, jag tittar på vad som finns på andra sidan stranden och jag tittar på de andra som tränar på stranden. Och för en gång skull gör det inget att jag springer på en lång raksträcka som aldrig verkar ta slut. Att träna på stranden är inte bara träning för kroppen, det är njutning för själen!

Just nu är vi på semester i Miami och jag har sprungit på Miami Beach. Jag kommer då på mig själv att jag gärna jämför hur det är att springa på den här stranden jämfört med stränderna i Thailand och stranden hemma i Tylösand. Jag måste säga att trots att det handlar om sandstränder allihop så skiljer de sig mycket åt. Stränderna i Thailand kan förstås skifta en del beroende på om man är på Phuket eller någon mindre ö, men jag tänker mig någon mindre ö när jag tänker tillbaka på strandträningarna i Thailand. Där är det paradisiskt med en ganska smal strand, härligt vatten och mysiga små bungalower inne bland palmerna. Här i Miami är stranden väldigt bred, platt och förhållandevis hård på sina ställen. Palmerna finns i viss utsträckning här också, men det är snarare variationen av lyxhotell, vanliga hotell och rivningstomter som jag ser när jag tittar inåt land. I Tylösand är stranden lite olika bred på olika ställen och jag måste säga att jag saknar palmerna. Men däremot finns där ganska trevliga sanddynor som skiljer stranden mot det som finns bakom när man tittar inåt land.

Lite kortfattat kan jag väl säga att 3 olika sandstränder i 3 olika världsdelar skiljer sig åt på samma sätt som länderna de ligger i. I USA är det stora hotellkomplex som kantar stranden medan det i Thailand är mer paradisiskt med bungalower bland palmerna och i Sverige är det hederligt svenskt med sanddynor utan byggen närmast stranden. Men oavsett vilken strand jag springer på så tänker jag varje gång på hur bra det är och hur glad jag blir av att springa på en sandstrand, även om det inte är de ultimata passen som genomförs på sandstranden. Men om själen får sitt på sandstranden så hoppas jag att jag har nytta av det när jag tränar mina andra träningspass i andra miljöer.

Gymnastiska övningar är väl också bra?

Löpning på semestern

Ska man träna när man är på semester? I mitt fall innebar första veckan hemifrån ingen träning alls, dels var det veckan direkt efter maran och dels bodde vi inte i ett så inspirerande område träningsmässigt sätt. Men vila en vecka efter maran mår kroppen säkert bara bra av.

Nu har vi fortsatt vår resa till lite mer träningsinspirerande områden, Miami Beach. Generellt tycker jag det är ganska kul att ge sig ut och springa lite när vi är på semester. Det spelar ingen roll om vi bor i tält, stuga, vandrarhem eller hotell, är omgivningen inspirerande på något vis är det bara att ge sig iväg. När jag springer på semesterresan ser jag mig omkring mer än när jag tränar hemma på välkänd mark. Jag glömmer nästan av att jag faktiskt tränar, något som jag i vanliga fall blir mycket mer påmind om. Men samtidigt blir inte löpningen på semesterresan varken så långvarig eller kvalitativ. Det känns mer som jag gör det för att se mig lite omkring och för att känna att jag faktiskt har tränat, om än bara en liten runda.

Idag blev det en kort sväng på stranden. Jag sprang i ett par tunna lätta Asics Tarther och de funkar riktigt bra på stranden. Men hur är det att springa på strand egentligen? Ska man springa med eller utan skor? Idag sprang jag som sagt med skor. Så länge stranden var platt och någorlunda hårt packad gick det bra. När det blir mjukare händer det väldigt mycket som jag inte gillar. Det blir naturligtvis jobbigare, det går saktare, det känns mer i magen (på mig i alla fall) och jag blir allmänt frustrerad av att allt går så mycket sämre. Men, jag kan i alla fall se mig omkring och insupa atmosfären av stranden, havet och hotell i varierande standard, en del lyxiga och en del som en rivningstomt.

Dags för strandlöpning i Asics Tarther

Jag måste ta med mig motivation och inspiration från bra pass som kommer väl till användning i mindre motiverande träningspass. Och att springa på semestern brukar i allra flesta fall innebära att jag tar med mig motivation och inspiration till de mindre inspirerande passen.

Ny vecka och kanske lite lätt jogg

Vi är fortfarande på resa och veckan i Kanada är över. Nu väntar några dagars semester i Miami innan vi åker hem. I veckan efter maran har träningen lyst med sin frånvaro och som andra bloggförfattare också frågar sig, vad skriver man på en träningsblogg när man inte tränar? Nja, inte mycket och därför blir det inte så mycket blogginlägg. Men i Miami vill Sara börja powerwalka (vilket jag gör varje morgon till tåget när jag jobbar) och kanske kan det också bli lite jogg om omständigheterna medger till det. Ett par lätta Asics och lite träningskläder är nerpackade så jag är egentligen redo. Och jag tycker nog jag har återhämtat mig okej efter maran för att börja jogga igen.

Vill ni få reserapporter från resan så kika in på Saras blogg. Där finns reseberättelser och bilder från all möjlig shopping, vår onsdag i Toronto och Saras jobbvecka med bröllopet i lördags. Nu kan semestern som tur är börja på riktigt, det har i alla fall jag väntat länge på.

Klassiskt hopp på vår onsdag i Toronto

Mer eller mindre talang, "snillen" spekulerar

Alla är vi bra eller mindre bra på olika saker. Vi kanske är bra på det vi tycker är roligt och just därför är vi bra på det? Eller så blir vi bra på det vi tycker är roligt för vi gör det ofta? Då är ju också en liknande fråga, vad har vi mer eller mindre talang för?

Det kan ju vara så att olika fysiologiska och generiska förutsättningar gör att man har mer eller mindre talang för olika saker, allt från hur teoretisk eller praktisk lagd man är men också vilka idrotter som passar en själv? Bollsport eller inte? Lagsport eller inte? På samma sätt kan man fundera över hur mycket eller lite talang man har för löpning. Och det funderar jag på just nu.

Okej, jag vet, har hört och förstår, att jag har en viss talang för att springa. Men hur stor eller liten är den? Och vad skulle min talang kunna innebära rent konkret? Jag springer marathon (och då kan man naturligtvis springa kortare distanser också), men jag har nog förstått att jag jämfört med många andra blir förhållandevis bättre på de längre distanserna. Detta kan ju vara en talangfull egenskap i sig, men vad räcker den till i förhållande till annat?

Vi ser ofta förslag på olika träningsprogram som jag gissar är någorlunda generellt utformade och till för att man ska klara av en viss distans på en viss tid, t ex maran under 4 timmar. Vi hittar ibland också olika jämförelsetabeller där man kan utläsa vilken tid man skulle kunna göra på t ex maran utifrån en given tid på t ex milen. Båda dessa delar borde ju rimligtvis vara utformade till individer med någon slags "medeltalang". Men finns det något annat utformat program, tabell eller undersökning som mer tar hänsyn till att olika personer har mer eller mindre talang?

Jag kan t ex hitta träningsprogram som ger förslag på hur man borde eller skulle kunna träna för att göra halvmaran på 1.20. Jag har gjort 1.22 men nästan aldrig varit i närheten av de träningsnivåerna som förslaget anger för en tid på 1.20. Det kan ju i och för sig vara en anledning till att jag inte gjort 1.20, men det känns ändå som ambitiösa träningsprogram för att klara just 1.20.

Nu är det så att det finns de i min omgivning (Sara och löparpolarn) som tycker att jag borde träna ordentligt i ett helt år för att se vad det skulle kunna bli för resultat på t ex halvmaran och maran. Jag kan erkänna att hålla en någorlunda jämn och bra kontinuitet med träningen har väl aldrig varit min starka sida och aldrig i ett helt år. Men utifrån att vi hela tiden pumpas med program, undersökningar och tabeller i träningstidningar och på träningssidor på nätet om både det ena och det andra undrar jag om det finns något liknande för mig. Jag brukar ligga på mellan 1.20 - 1.30 på halvmaran och mellan 3 - 3.15 på maran med lagom träningsmängd. Med lagom träningsmängd är kanske 1-3 pass i veckan eller 0 - 4 pass i veckan, antalet pass kan alltså bli lite vad som helst. Veckomängden är väldigt sällan över 5 mil. Och om vi tittar i tidsperspektivet 6 månader innan en halvmara eller maran så har jag då kanske totalt 5-7 pass över 2 mil och 3-5 intervallpass. Det vanliga är att jag sticker ut och springer en sväng och då vanligtvis 8- 12 km i lagom fart. Så nu vet ni det!

Och nu till sist till min fundering och fråga: Med min talang för att springa, stor eller liten, hur snabbt skulle jag kunna springa på halvmaran resp maran om jag under ett års tid tränar mer i antal timmar och mil och med mer struktur i träningen? Om jag skulle kunna komma ner på 2.50 på maran med ett års bra träning, är det då värt det? Mitt pers är idag 2.57 så det skulle inte kännas som så jättestor skillnad. Men om jag skulle komma ner på 2.40, ja då känns det som en stor skillnad och är säkert värt det. Men finns det något som på något sätt kan indikera vilken ungefärlig tid jag skulle kunna komma ner mot på maran med ett års bra träning?

Nya maraidéer

Det känns som jag börjar återhämta mig lite från maran i Stockholm, förutom de nyopererade tårna då. Antingen är det faktiskt så, eller så är det Sara som får mig till det, jag vet inte vilket.

Anledningen till detta är att jag redan börjar fundera lite på andra maraidéer. Att springa runt och fåna sig på gatorna i Stockholm har jag gjort så många gånger nu, 2 varv varje år dessutom och hur kul är det egentligen? Har man dessutom bott i Stockholm och sprungit lite på dessa gator resten av året också, ja då blir det inte så spännande när Stockholm marathon närmar sig. Det händer en gång om året, men det gör en massa andra saker också utan att man ser fram emot dem hur mycket som helst.

Nej, jag kanske måste ha någon annan maraidé för att kunna motivera mig själv till att träna och bli bättre. När idéerna har snurrar färdigt i huvudet så kan ni läsa om dem hår på bloggen. Har ni egna maraidéer eller idéer som kanske skulle passa mig får ni gärna berätta!

Tönt, tuffing eller marathonlöpare?

Återhämtning efter maran

Det har nu snart gått 2 dygn sen maran och jag är fortfarande helt slut i benen och har träningsvärk i magen, även om jag bara går. Får alla som springer maran samma sviter som jag?

Så nu blir det 2 veckors semester utan löpträning, men alternativ träning som det så fint heter kanske det kan bli, vi får se. Men trots min löpvila ska jag försöka att då och då lämna några visdomsord, funderingar eller andra tokigheter om träning här på bloggen.