Snabba fötter

Jag fortsätter blogga på ny adress

2010-05-09T00:29:00.003+02:00

Efter att ha bloggat här i ungefär ett år är det dags att ta bloggen till nya höjder, eller i alla fall till en ny adress. Bloggidentiteten "Snabba Fötter" har fastnat och blivit ett litet men ändå kul begrepp så därför fortsätter jag nu att blogga på den nya sidan för Snabba Fötter. Fortsätt gärna följa mig där med Bloglovin eller andra följeverktyg.

Så här ser nya bloggen ut!

6 nya kilometrar

2010-05-08T19:13:00.003+02:00

I nuläget känns det precis som när man har haft ett uppehåll från träningen under lång tid, vilket jag iofs haft. Man måste komma igång och det är just komma igång som är lite småjobbigt. För mig brukar jag då känna att jag måste ut ofta så att jag snabbt kommer in i träningsrutinen. Nu är det samma sak, så jag tog med mig Sara ut på en 6 kilometersrunda. Och vaden höll, vilket är det viktigaste just nu. Nu börjar jag så smått fundera ut en comeback. :-)

Nytt löptest på löpbandet

2010-05-08T17:12:00.002+02:00

Idag tog mig till gymmet efter frukost på fiket. Jag ville testa vaden lite igen. Det blev ingen lång löptur, jag skulle ju bara testa. Det blev ett 10 minuterspass där jag började i 5 min/km tempo och ökade allteftersom och slutade på 4 min/km. Vaden höll så jag är ganska nöjd. Kan jag nu springa i 4 min/km så hoppas jag att kroppen är redo för bra träning igen.

Men det kändes lite att jag inte är i någon vidare form. Jag blev trött och det känns i magen att jag inte har sprungit på en månad. På en månad hinner jag normalt med kanske 15-20 träningspass och att missa dessa är inte speciellt bra när det är 2 veckor kvar till Göteborgsvarvet och 4 veckor kvar till Stockholm Marathon.

5 km jogg

2010-05-07T22:32:00.002+02:00

Ja, idag joggade jag 5 km när jag följde med i Saras uppvärmning och nerjogg för hennes intervaller. 5 km är kanske inte så mycket för världen, men det är mer än jag sprungit på en månad, så det är stora framsteg för lilla mig. Det kändes okej, eller i alla fall tillräckligt okej, så jag hoppas att skadan håller sig borta nu. Jag ska försöka fortsätta med egen massage och stretchning, men det är fasen vad svårt det ska vara. Jag borde sätta klockan på ringning var tredje timme.

Imorgon tar jag nya tag. Det kanske inte blir något jättelångpass på 3 mil som det kanske borde så här 4 veckor innan maran, men jag får skynda långsamt. Det är nog bara att inse att årets Stockholm Marathon blir nog snarare ett lopp att deltaga i än ett resultat att vara stolt över.

Välkommen på inspirationskväll!

2010-05-07T10:34:00.001+02:00

Tränar du för din första mara? Eller drömmer du om att någon gång springa ett maraton? Då är det här kvällen för dig!

I samarbete med Runner's Store och SvD arrangerar vi en inspirationskväll i centrala Stockholm för dig som går i maratontankar. Bland annat får ni träffa följande personer:

- Anna von Schenck, trebarnsmor, civilingenjör med forskarexamen och landslagslöpare i maraton kommer att berätta om hur hon planerar sin tid för att kunna elitsatsa.

- Ingrid Lindgren Andrén, som började löpträna för bara några år sedan och i fjol sprang sin första mara, berättar om hur det är att börja löpträna lite senare i livet och hur det var att springa premiärmaran.

- Ingmarie Nilsson, vinnare av Stockholm Marathon 1995, tipsar om hur du ska tänka och träna veckorna före loppet och inte minst hur du kan lägga upp själva loppet.

- Vi som arrangerar detta bloggar om vår träning på Maratonbloggen och Snabba Fötter och vill inspirera andra i sin löpträning. Petra Månström tränar för och ser fram emot sin första mara medan Kenth Svensson har sprungit 10 maror i Stockholm.

- Runner's Store ger dig förmånliga, maratonspecifika erbjudanden och du får provsmaka sportdrycken som serveras på vätskestationerna under Stockholm Marathon.

Efter lite information finns det möjlighet till mingel där du kan ställa dina egna frågor och passa på att ta del av de erbjudanden Runner´s Store har denna kväll.

Var: Runner's Store, Vasagatan 16 (mittemot Centralstationen i Stockholm).

När: Onsdagen den 12 maj kl 18.30–ca 20.00.

Anmälan: Anmäl dig så snart som möjligt, men senast på tisdag den 11 maj till petra.manstrom@svd.se.

Varför: För att du ska bli maximalt inspirerad och peppad inför din första mara!

Kostnad: Kostnadsfritt!

Väl mött önskar Kenth och Petra!

Test: CRAFT

2010-05-06T22:17:00.005+02:00

Idag testar tjejerna Sport-BH så jag passar på att skriva något om ett par boxershorts jag fick och en tröja som alla kanske inte fick. Jag har alltså provat ett par boxershorts från CRAFT och jag måste erkänna att när det gäller sommarvarianten av boxershorts har jag inte riktigt kommit på grejen. Visst är det så att jag har vissa par som funkar bättre och träna i än andra, men jag har egentligen inte riktigt kommit dit att jag måste ha ett par från ett löparbrand för att det ska funka. Men, trots det, så är de jättesköna och det känns ganska lyxigt att dra på sig ett par boxershorts från CRAFT. De är ganska långa i benen och är av den anledningen lite svåra att få på och ha under tajts. Jag ger betyg 3.

Tröjan jag tänkte skriva om är en CRAFT Shift Free Pullover. Det finns många tröjor i sortimentet och visst är det så att det ibland kan vara svårt att hitta ett användningsområde för alla. Men denna tröjan är en varm skön tröja som jag inte skulle ha när jag tränar, men som jag absolut vill dra på mig efter maran för att få upp värmen. Jag kan också tänka mig att jag skulle kunna ha den om jag vandrar eller något sånt. En zip pullover med lagom hög krage och med en ficka i ena sidan, det gillar jag. Jag den en 4.

En goosie varm tröja helt enkelt!

De andra bloggarna som också testar CRAFT-kläder är:
Träningsglädje
Upp och hoppa
River springer
Karin Tri
Spark i baken

10 min löpning och styrketräning

2010-05-06T15:46:00.003+02:00

Här kommer ett inlägg jag kanske egentligen inte skulle lägga tid energi på att skriva, men idag gör jag det ändå. Jag var på gymmet och styrketränade med min PT. Eftersom vaden är som den är så skulle det fokuseras på rygg, triceps och sånt.

Men det roliga var att jag passade på att vara där 15 minuter innan vi skulle börja för att cykla lite som uppvärmning. Men väl där gick jag upp på löpbandet istället. Jag gick i 5 minuter innan jag ökade farten till 5 min/km och blev tvungen att springa. Lugnt och försiktigt sprang jag nervöst och kände mig för i varje steg. hur känns det i vaden i detta steget? Jo, det gick bra. Hur gick det i detta steget då? Jo, det gick bra igen. Så gick tankarna nästan hela tiden. Och även om jag någon gång undrade om jag kanske kanske inte kände lite lite ändå, så blev det aldrig någonting av det, och absolut aldrig något som jag skulle kalla smärta, inte ens en känning tror jag. Så emellanåt kände jag hur jag sprang där med ett litet litet leende på läpparna samtidigt som jag tänkte, hoppas ingen ser mig.

Det blev 10 minuter och det fick räcka så, sen började styrketräningen och jag ville nog egentligen inte testa mer än så heller. Så nu får vi se när jag vågar testa nästa gång.

Kanske dags att börja röra på fläsket snart!

Jag har också fått startbevis

2010-05-06T10:21:00.004+02:00

Som så många andra har jag också fått mina startbevis för Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon.Frågan är bara om jag kommer att kunna utnyttja dem. Och om jag kan utnyttja dem får vi se om det blir med att "bara deltaga" eller "ge järnet".

Trevlig post som jag förr kunde längta efter!

Sverige Springer del 5

2010-05-05T16:02:00.000+02:00

Ikväll är det dags för del 5 i serien Sverige Springer. Det sänds i TV4 Sport klockan 21.30 med repris den 9 maj klockan 16.25. Det finns även möjlighet att se det på TV4 Play.

I kvällens avsnitt fokuseras det bland annat på långpass för de som tränar för längre distanser och ett reportage från Vårruset i Malmö.

Jag vill springa!

2010-05-05T11:34:00.003+02:00

Ibland tänker jag att jag skulle klara mig bra utan löpningen och vissa tider på året blir det ibland inte speciellt mycket löpträning. Men nu, med en bra vinterträning och ett träningsläger i Portugal i bagaget var formen på vårkanten troligtvis bättre än nånsin. Och därför var motivationen på topp. Men nu kan jag inte springa på grund av vaden och det känns ganska surt. Det är kanske inte så lätt att vara utan löpningen som jag trodde. Och jag hoppas att motivationen är på topp när vaden blir bra och jag kan köra på som vanligt. Annars ska jag försöka tänka på dessa skadeveckorna när jag inte kunde springa alls. Det kanske kan öka motivationen. Kanske kan detta alltså föra något gott med sig, även om det inte känns så just nu.

Avis på löpbandsknarkare

2010-05-04T21:57:00.002+02:00

Idag var jag med Sara på gymmet för att hon skulle få slå på mig i boxningsklassen. Jag kan inte påstå att det var speciellt kul, men jag fick väl hänga med ändå, igen.

När jag tittade bort på löpbandet slog det mig att jag på något sätt kände en avundsjuka mot de som var friska och kunde springa, även om det var att springa inomhus på löpbandet. Jag är inte igång än och vet inte när jag kommer att vara det, men tydligen saknar jag löpträningen så jag hoppas det blir snart.

Berlin Marathon fullt

2010-05-04T14:23:00.002+02:00

Jag har fått ett mail om att det är fullt till Berlin Marathon. Deras 40000 platser såldes slut tidigare än någonsin. Jag blev tvungen att kasta mig in och kolla så att jag verkligen var anmäld, och det var jag, som tur var.

Nu borde jag väl kolla resa och boende så att det inte blir gjort i sista stund när de alternativen man är intresserad av inte finns kvar eller finns till onödigt högt pris.

Populär mara den där i Berlin

Stretcha, stretcha, stretcha

2010-05-04T11:49:00.003+02:00

Nu kommer jag precis hem från naprapaten i Halmstad för tredje gången. Det lovande är att vi denna gången inte bokade en tid för nästa gång. Men tyvärr kan jag inte börja tokträna med en gång heller. Han tyckte att jag skulle låta det gå ett par dagar med mycket mycket stretching innan jag så smått kunde börja springa.

Det är ju bra att det tydligen går framåt, men det går ju inte framåt så fort som jag hade hoppats på. Och frågan är ju också hur mycket och hur hårt jag kan köra igång när jag väl kör igång. Det får väl blir lite enligt mitt lagom sunda förnuft och så länge jag inte får ont kör jag på. Men jag MÅSTE bli bättre på stretching, jag SKA bli bättre på stretching!

Inspiration och motivation

2010-05-03T12:14:00.002+02:00

Ibland har jag hur mycket motivation till träning och annat träningsrelaterat och ibland finns det inte lika mycket eller ingen motivation alls. Men det finns många källor som jag kan använda som inspiration. Jag kan kolla runt lite på bloggar, kolla lite i en löpartidning, snacka lite med någon annan träningsbloggare, ringa B i Malmö eller prata lite med Sara.

Men jag har också en långväga inspirationskälla som verkligen kan inspirera mig emellanåt. Det är en polare som bor på Nya Zeeland som tränar hårt och bra och gör resultat så blir avundsjuk. Vi pratar inte live så ofta, men vi messar en del lite då och då. Nu i helgen blev det lite sms eftersom hon vann en marathontävling på Nya Zeeland i fredags. Hon vann på 2.50 och det är en tid som jag inte varit i närheten av, ännu. Men visst inspirerar det mig till att träna för att nå liknande tider. Jag är anmäld till Berlin Marathon i september, så vi får se. Men mitt mål i år är ju egentligen 2.55 (som det står uppe till höger på bloggen) och det räcker ju inte.

Vad inspirerar er till mer, bättre eller hårdare träning?

Naprapatbesök och lite jogg

2010-05-02T13:51:00.002+02:00

I fredags var jag hos naprapaten igen. Även om behandlingen inte var speciellt skön så tyckte jag nog att den inte var lika smärtsam som gången innan. Även naprapaten tyckte att det var bättre i både vaden och ryggen. Så nu ser jag fram emot att snart vara igång igen. Jag ska dit på tisdag igen och därefter hoppas jag att jag ska kunna börja träningen mot kommande mål.

I fredags var jag också i Mölle på ett fyrverkerijobb som sköts längst ut på piren. Eftersom det blev ganska många rundor fram och tillbaka där passade jag på att jogga lite för att känna på vaden. Och det var faktiskt ganska bra. Jag sprang inte fort, men jag tyckte nog att jag sprang med mitt vanliga steg och även om jag verkligen försökte känna efter om det fanns någon smärta så hittade jag knappt den. Så det var med ett leende på läpparna som jag joggade lite fram och tillbaka i den pinande vinden i vinterkläder.

Test: CRAFT PR Tajts

2010-04-29T21:49:00.004+02:00

Denna veckan är det ett par CRAFT PR Tajts som testas, utvärderas och presenterar på våra bloggar. Det är ett par svarta långa tajts med lite blå inslag tillsammans med reflexer. Förutom den svarta basen på många plagg så är denna ljusblå färg ofta återkommande på killarnas plagg.

Jag är egentligen ingen tajtskille så min erfarenhet av tajts är inte så stor. Det viktigaste är att de sitter bra och inte kliar, vilket inte är ovanligt med tajts. En annan viktig detalj tycker jag är att jag inte fryser i dem. Det finns olika modeller av tajts och de är olika varma. För min egen del så kan nog inte tajtsen bli för varma. Det är ju också ofta så att det kanske är lite kallt i början av löprundan, men man bli ganska snabbt varm.

Jag tycker de är ganska snygga och för mig som ovan tajtsanvändare känner jag mig ganska bekväm och faktiskt ganska sportig i dem. Det finns en liten ficka med dragkedja på höger sida där en byxficka brukar vara och det är ganska bra. Den är inte stor, men nycklar, pengar och till och med mobiltelefonen får plats i fickan. Längst ner på benen är där också klassiska dragkedjor för att lättare kunna ta av och på tajtsen. Dessa dragkedjor kunde gott vara lite längre tycker jag.

Om jag blir en tajtskille på träningsrundorna i sommar får vi se, men det kommer i alla fall bli mer tajts än tidigare. Jag ger tajtsen betyget och 4 och hoppas att jag står fast vid det i slutet av sommaren.

Mina muskulösa ben i CRAFT PR Tajts

De andra bloggarna som också testar CRAFT-kläder är:
Träningsglädje
Upp och hoppa
River springer
Karin Tri
Spark i baken

Springer jag? Hur mår vaden?

2010-04-28T14:34:00.004+02:00

Jag vet inte om det är någon därute som undrar om jag fortfarande springer. Det har ju varit lite tunt med inlägg om vad jag tränat på sista tiden och det är för att jag rehabiliterar mig. Jag tycker inte det är någon idé med ett inlägg som säger att idag springer jag inte. Det skulle bli lite enformigt. Sen händer det att jag tränar utan att skriva om det på bloggen, alla pass platsar inte på bloggen.

Det är alltså så att min lilla vad bråkar med mig ännu. Men med naprapaters och massörers hjälp hoppas jag att jag ska ska vara igång med löpningen snart igen. Det är inte i muskelfästet rakt bak på vaden som det sitter utan snarare upp på sidan i det som tydligen heter Soleus (tänk vad man lär sig när man har ont). Men det verkar som att problemet kanske kommer från ryggen och sätesmuskulaturen. Och vad anledningen är vet jag inte, men vi kan väl säga så här, jag är ingen stjärna på att stretcha. Men jag hoppas det blir lite bättre med det, det kan inte bli sämre.

Jag tror det är ganska ofta så att när vi har ont någonstans så kanske problemet egentligen inte sitter där smärtan är, utan någon annanstans. För att ta reda på om det är så räcker det inte alltid med att gå till en massör, utan då tycker jag kanske att en naprapat är bättre på att se vad som kan vara orsaken till problemet och smärtan. Massage vill jag gärna också ha, men då hellre en skön massage på ett lyxigt SPA! :-)

Slå en olympisk mästare!

2010-04-28T10:18:00.002+02:00

Jag hoppas ni kollade på Sverige Springer igår kväll. Där visade vi att bloggjoggarna är att räkna med även om det inte gick så fort just då. Men ibland är inte det viktigaste att springa fort. Springa fort ska vi istället göra på Göteborgsvarvet och precis som Stefan Holm sa i gårdagens program är det många som vill slå en olympisk mästare. Jag tänker ta chansen att slå olympiamästaren Stefan Holm i Göteborgsvarvet. Tar du också chansen?

Bloggjoggare i Sverige Springer ikväll

2010-04-27T14:49:00.005+02:00

Bloggjoggare har på kort tid blivit ett begrepp inom löpningen, i alla fall för oss som bloggar eller läser bloggar. Och i takt med att vi blir fler som bloggar, som ger tips till varandra, som träffas och tränar tillsammans, så har nu också media fått upp ögonen för oss. Tidigare har vi varit med i Svenska Dagbladet och Runners World och ikväll är det dags för ett litet reportage i Sverige Springer som sänds på TV4 Sport klockan 21.30. Så missa inte när vi gör bort oss framför kameran!
Bild från TV4

Träningsexpert Anders Szalkai & Programledare Andreas Odén

Träningsläger med Springtime Travel

2010-04-27T08:47:00.010+02:00

Hur många känner till att Springtime Travel arrangerar träningsresor till Portugal och Thailand? Hur många har tänkt att det skulle vara kul att prova på, men det har aldrig blivit av? I år passade det mig bra och jag tog möjligheten och åkte till Monte Gordo i Portugal 2 veckor i mars. Nu när jag har varit hemma i drygt en månad har jag samlat mina tankar kring vad jag egentligen tycker om det och tänkte berätta om det här.

Jag visste inte speciellt mycket om det innan. Jag hade hört talas om att det skulle finnas möjlighet till mycket träning, att omgivningarna var fina och att maten skulle vara tråkig. Min första vecka var bloggarna Petra, Milla och Miranda också där och snabbt knöts det nya kontakter med andra bloggläsare.

Det kändes lite konstigt att åka iväg själv, men jag var inte direkt orolig för att jag skulle känna mig ensam under de två veckorna. Jag såg fram emot sol och värme och ville träna på bra inför säsongen. Det började inte speciellt bra, på kvällen när vi kom fram till hotellet spöregnade det passar inte mig direkt. Men det skulle inte hända mer den kvällen mer än att sova och dagen efter så regnade det faktiskt inte längre, men det var inte varmt.

Det märktes att man var på charter när konferensrummet fylldes med människor efter morgonjogg och frukost med klämchecka ledare som gjorde sitt bästa framme på scen så tankarna gick till Lasse Åbergs sällskapsresan. Men det är egentligen inget fel på det, bara man vet om vad man ger sig in på, för det är en viss skillnad mot att luffa runt med ryggsäck. Varje vecka har de ett eller flera teman på veckan och det är en bra indikation på vilken vecka man bör välja. Gillar du dans, välj en dansvecka, gillar du inte dans, välj inte en dansvecka. Den första veckan var ett utav temana Ultravecka, vilket innebär att många ultralöpare hade valt att åka just denna veckan. Ultrakungen Rune och hans kompanjon Kent guidade oss genom en vecka med många långa och långsamma träningspass ute på landsvägarna runt Monte Gordo. Det framgick ganska snabbt att de här ultralöparna har en ganska skön familjär stämning som man vill vara med i, men än så länge står jag och tittar in genom fönstret. Veckan rullade på ganska snabbt, vi tränade en hel del och på en del kvällar var det ofta någon som höll ett föredrag. De här föredragen var ibland bra och ibland kul. Frågan är om man vill ha föredrag som ger den tränande publiken något eller om man vill ställa upp en elitkille som bara pratar om sin egen karriär? Men det var bra att föredragen fanns, för det fanns inte så mycket i övrigt att göra i Monte Gordo, för utom att hänga på Nox. Nox är ett skönt fikaställe/internetcafé/nattklubb där vi från Springtime är speciellt välkomna och där varje veckas avslutningsfest äger rum.

Petra, Milla och Miranda åkte hem efter en vecka, men jag och några fler stannade en eller flera veckor till. Priset tog nog ändå elitlöparen Kristoffer Österlund och hans kompisar som var där och tränade själva i 5 veckor. Team Stockholm Marathon (TSM) är ett numera känt fenomen där folk som ska springa Stockholm Marathon kan gå med och där det arrangeras gemensamma träningar i framförallt Stockholm tror jag. Denna min andra vecka i Portugal var ett tema TSM-vecka vilket innebär att det skulle bli mer löpning fokuserat mot marathon och framförallt skulle det tränas i olika grupper med avseende på vilka sluttider man siktade på i Stockholm Marathon. Anders Szalkais nu välkända träningsprogram skulle följas. Några av ledarna i TSM var också på plats, bland annat Anders Szalkai själv (som också höll ett bra föredrag en kväll där han inte bara pratade om sin egen karriär utan även gav publiken något). Denna andra veckan tränade jag mycket med löpare som siktade på en tid mellan 3.00 och 3.30 i Stockholm Marathon. Det var allt från långpass, intervallpass och löpskolning, men jag var faktiskt också med på ett par pass inomhus med styrketräning och rörlighet. Ofta var det också Anders själv som "tog hand om oss", vilket naturligtvis var kul och sporrade lite extra. Vi blev en ganska tajt liten grupp och jag lärde känna en del nya löpare vilket alltid är kul. Det var också denna veckan som TV produktionen för Sverige Springer var på plats. Sverige Springer är ju ett program som sänds i TV4 Sport varje tisdag vid 21.30-tiden. Det var också här TV produktionen fick upp ögonen för bloggjoggare och jag fick en bra kontakt med produktionsbolaget som vi jobbade vidare på när vi kom hem. Resultatet kan ni se i kvällens avsnitt på TV4 Sport 21.30.

Till sist ska jag ge mina egna positiva och negativa reflektioner på mitt träningsläger.
Springtime lyckas väldigt bra med sitt koncept. Det är en väldig blandning killar och tjejer i alla åldrar som åker med, en del åker i grupp och en del åker ensamma. Många kommer också tillbaka ett annat år. Det finns ett stort utbud av träning, framförallt löpning, stavgång, styrketräning, gympa och yoga. Ledarnas kvalitet varierar, men det är bra att många av ledarna är där en kortare period och kanske orkar ge lite mer när de inte är där så länge. Jag är nöjd med träningen och det är lätt att knyta nya kontakter som man har med sig hem. På så sätt känner jag att med nya löparkompisar runt om i Sverige ger träningslägret något mer än bara träningen på plats.Det finns också de delar som jag är mindre nöjd med. Maten på hotellet pratar många om och det stämmer, den är inte speciellt kul. Frukosten är bra, men lunch och middag bjuder på ungefär samma buffé varje dag. Eftersom jag hörde talas om detta problem även från tidigare år, är det lite synd att Springtime inte lyckats ändra på detta till det bättre. Hotellet sägs vara fyrstjärnigt, men jag undrar hur det gick till eller vilket år det gällde. För det är ingen jättestandard även om de har faciliteter som ett gym och en pool med kallvatten. Monte Gordo som liten turistby ger jag inte heller så bra betyg. Även om det inte var högsäsong när vi var där så hade jag nog inte varit speciellt nöjd om jag åkt dit på en solsemester. Omgivningarna med otrafikerade vägar och en okej strandskog att springa i var bra, men stranden var väl sådär. Visst, det var en strand och havet var där, men räcker det? Nja, då har vi bättre stränder hemma.

Men totalt sett är jag ändå nöjd med min resa. Det var ju ändå en träningsresa där träningen och träningskompisarna är viktigast. Jag skulle ju inte till ett lyxhotell med bra mat och fin sandstrand. Så jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka, men det är A och O att temat den tiden jag är där passar mig.

Lite bilder från Portugal:

Skor måste man ha, tyvärr ett dyrt intresse!

Morgonjogg på stranden

En vanlig syn efter en morgonjogg

Mitt numera klassiska hopp!

Styrketräning framför TV´n

2010-04-25T19:05:00.000+02:00

Ibland hör jag talas om hur en del är ganska duktiga på att göra lite små gymnastiska styrkeövningar inomhus, kanske efter passet eller kanske framför TV´n. Övningen jag framförallt tänker på nu när jag själv sitter lite rastlös i soffan är tåhävningar. När man gör tåhävningar ska man inte bara upp på tårna och ner igen utan gärna tänka på att träna både på vägen upp och på vägen ner och det gör man nog bäst genom att hålla emot lite på vägen ner. Det heter något finare, men det kommer jag inte på just nu.

Vad har ni fler för tips på övningar man med fördel kan göra hemma framför TV´n som inte kräver för mycket uppvärmning?

London Marathon

2010-04-24T21:13:00.002+02:00

Imorgon är det London Marathon. Om ni inte är på plats och ska springa maran eller titta på den live rekommenderar jag att ni tittar på den på Eurosport. Det börjar redan klockan 10.00 så ställ klockan så ni inte försover er. Det ska jag göra!

2009 var inte mitt år

2010-04-24T11:27:00.000+02:00

Jag har de senaste åren inte sprungit så mycket lopp. Det har oftast blivit Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon och ibland nåt mer. Och nu har det blivit klart vilken startgrupp jag får stå i på varvet och maran och det är tydligt att 2009 inte var mitt år. Jag var för dålig helt enkelt. Jag står i startled 1B resp C och det är ett startled sämre i båda loppen än vad jag gjort de senaste åren. Så i år hoppas jag att jag springer lite bättre så jag får komma tillbaka till 1A och B nästa år.

Men spelar det egentligen någon roll? Nja, kanske inte jättemycket men man vet aldrig. På varvet hade det ju varit roligare att få starta samtidigt som eliten men för sluttiden och trängseln spelar det nog ingen roll. På maran är det nog lite värre. Det är så mycket folk i startgrupp C och många går upp och sätter sig i startfållan väldigt lång tid innan startskottet. Om jag inte gör detsamma riskerar jag att hamna ganska långt bak i startgrupp C när starten går och det vill jag inte göra. Jag vill ju helst komma iväg och springa med de som springer på ungefär de tiderna jag har tänkt mig och de står nog inte långt bak i startgrupp C. Så även om tidtagningen börjar när jag springer över startlinjen vill jag inte börja maran med att behöva rusa ikapp de som håller min planerade fart för att jag stod för långt efter dem i starten. Inte helt lätt det här!

Lite utdrag från Runners World

2010-04-23T13:36:00.008+02:00

Jaha, så har det då kommit ut ett nytt nummer av Runners World. Löpartidningen som jag gissar kallar sig nummer ett på löpning i Sverige och visst är det kanske så. Jag prenumererar på den och det är inte alltid för att jag tycker att den är så otroligt bra, utan för att det tyvärr inte finns någon bättre i Sverige. Ibland kan den blixtra till och det senaste numret hade en del bra delar, och då är det inte bara för att jag jag är med, men visst är det också kul. ;-)

Runners World nr 4

Jag har inte lusläst den (för det gör jag aldrig) men jag tänkte plocka upp några saker i tidningen.

Vi börjar naturligtvis med uppvärmingen, eller warmups som de så klämkäckt kallar det, sidan 15. Där står det "Vill du springa fortare, måste du också springa fort på träning." Det låter ju naturligt och bra, men nuförtiden tycker jag det ofta pratas mycket om att vi inte ska springa så fort, att varken intervallerna eller långpassen behöver gå så fort som en del av oss kanske är vana vid. Så var gränsen går tycker jag fortfarande är en bra fråga.

På sidan 16 ser vi att ultralöpningen växer och får allt högre status och att det från och med 2011 kommer att ha ett officiellt svenskt mästerskap på 100 kilometer. Eftersom jag gillar det här med ultralöpning och deras familjära stämning välkomnar jag denna popularitet. Och även om en viss Jonas Buud blir svår att slå för de flesta av oss, kan jag tänka mig att vara med på ett ultralopp som detta. Hur bra hinner man bli på 100km på ett år?

Sen har vi på samma sida, sidan 16, en årsbästalista för marathon och halvmarathon för 2010. Jag vet inte var de får dessa uppgifter från, för det är inte första gången som media missar min kompis Johannas resultat, hon gjorde tidigare 1.17.54 på halvmaran och slår sig med det in på listan. Men de kollar kanske bara på lopp i Sverige eller löpare de redan känner till.

Sen kan jag inte låta bli och nämna något om artikeln om Anders Szalkai som börjar på sidan 40. Anders som säkert är lika känd för sina träningsprogram på internet som för sin löparkarriär. Visst var det okej läsning, men vi som hade förmånen att lyssna på Anders föredrag på träningslägret i Monte Gordo i Portugal och kanske dessutom träna med honom kände igen det mesta av värde sen tidigare. Men i allt "skitsnack" lite överallt om vem som är löpare eller vad man bör ha gjort för resultat för att få kalla sig löpare tycker jag Anders har ett mycket bra motto, nämligen "Alla kan träna alla typer av löppass". Jag skulle själv kunna ha ett motto i stil med "Alla som springer är löpare".

Våra motton tar oss direkt in på nästa inslag och rubrik i Runners World, nämligen "Alla kan springa - bara olika fort", som står på sidan 53. Det är Petra som bloggar på Svenska Dagbladet som har skrivit en artikel om hennes vecka i Monte Gordo i Portugal. Den veckan hade bland annat Ultravecka som tema vilket gjorde att flera långa och långsamma pass genomfördes. Jag har ganska bra koll på veckan eftersom detta var den första av mina två veckor i Portugal och den som är uppmärksam hittar mig också i både text och bild i Petras artikel.

Petra, jag och Miranda på Rune Larssons 5 mil

Nästa artikel eller snarare test jag tänkte säga något om är skotesten. Denna gamla återkommande test i alla möjliga tidningar som jag egentligen har tröttnat på. Jag hittar sällan de skor jag är intresserade av och löparskor är väldigt individuellt. Men, jag ska inte klaga på det för jag är också väldigt intresserad av löparskor även om test som dessa inte passar mig. Jag brukar till exempel inte kalla en sko som vägen 310 gram (Adidas Adizero Tempo 4) för lättviktssko, men jag hoppas att den är bra ändå, för generellt sett gillar jag Adizerofamiljen.

Sen måste jag ju också ta med Rune Larssons egen spalt på sidan 90. Även denna artikel känner jag igen från Runes föredrag och berättelser i Monte Gordo. Jag tror minsanna att det var under den veckan vi var där som han passerade 22000 registrerade mil sen 1 januari 1973. Även om artikeln i sig är ganska läsvärd, så gick tankarna tillbaka till träningslägret i Portugal där vi fick möjlighet att höra live från Rune och som alltid, det är bättre live.

Till sist tar jag upp den klassiska rubriken "Jag är löpare" på sidan 96 där det den här gången är dags för rapparen Petter. Petter springer för att vara bättre rustad för resten av sitt liv med jobb, skidåkning och familj. Återigen blir det tydligt att det inte är några speciella krav som ställs på oss för att vi ska få kalla oss för löpare och det gillar jag. Petter hängde ganska mycket i DJ båsen i Åre när jag jobbade säsong där och nu åker han nog mycket skidor eftersom hans fru gör det. Det är bara springa på så man hänger med bättre i backen alltså.

Cykling och massage

2010-04-23T12:47:00.003+02:00

De senaste dagarna har benen mest använts till gå runt på stränderna norr och söder om Halmstad. Kolla gärna in på Träningsglädje för fina bilder, här och här. Men idag har jag varit på gymmet och cyklat och snart ska det bli lite massage också. Vi skulle kunna kalla det för fredagslyx.

Idag är det en vecka sen vi skulle åkt till USA och det är fortfarande lite deppigt och tomt att vi inte kom iväg. Det slog mig idag igen när jag var på gymmet och i förrgår träffade jag på min PT på gymmet som bara skakade på huvudet. Vi får se framöver om det är meningen att jag ska springa eller inte.

Test: CRAFT Zip Pullover

2010-04-22T21:45:00.006+02:00

Nu i vår börjar samma gäng på en ny omgång tester av kläder fått från CRAFT som vi presenterar på våra bloggar. Först ut i vår är en långärmad tröja som i mitt fall lite tyvärr är svart. Det är alldeles för ofta svart och nu när det är vår skulle jag hellre använda lite ljusare kläder.

Det är en skön pullover med en liten dragkedja ner på bröstet. Den väldigt stretchig och bra på det sättet så den blir ganska anpassad efter kroppsformen. Den är förhållandevis varm med en skön ordentligt lagom hög krage. På mig passar den hur bra som helst.

Nu har vi vår och ganska fint väder, men det är fortfarande ganska kallt ute. Så vad ska man använda för kläder? Är det höst/vinter kollektion eller den nyare kollektionen för vår/sommar? Kan kännas som ett lyxproblem och då blir det väl som så att man tar sina favoriter, som för mig kan vara en gammal trotjänare från hur lång tid tillbaka som helst. En del utav CRAFT´s kläder är också så sköna att jag gärna går omkring i dem hemma på kvällarna och denna nya långärmade tröjan är absolut en sån tröja.

De andra bloggarna som också testar CRAFT-kläder är:
Träningsglädje
Upp och hoppa
River springer
Karin Tri
Spark i baken

Hoppelihopp

2010-04-21T22:54:00.004+02:00

Idag hade vi bra väder stora delar av dagen (förutom störtskuren vid lunch) och vi åkte lite söderut längs stranden för Sara ville springa på nya ställen. Vi tog oss till kustremsan Mellbystrand och Skummeslöv (om nu någon känner till dessa ortsnamn) och Sara tog en sväng om på en slinga i underbar strandskog. Själv agerade jag lite alltiallo. Jag gick motsatt håll, jag var lite fotograf och lite chaufför. Men även om jag inte tränade fick jag med mina smått kända hopp på stranden.

Man kanske skulle blivit höjdhoppare?

Leisure hopp på en vilodag!

Revanschlust

2010-04-21T11:16:00.002+02:00

I media pratas det fortfarande mycket om askmoln och inställda flyg och om de stackars resenärerna som har problem att komma hem. Och visst är det synd om dem, men jag hade inte haft nåt emot att stanna lite längre i tex Thailand. Och de fick ju i alla fall sin resa. Jag tycker inte det pratas lika mycket om oss stackare som inte kom iväg alls för den där vulkanens skull. Men jag är inte bitter, eller jo, jag är fortfarande bitter. Men jag börjar också blicka lite framåt.

Även om jag inte gjorde ett dåligt lopp, så känns det ändå som att jag börjar få lite revanschlust. Men det är ju inte så att jag ska springa mot vulkanen, för den kan ju inte springa alls. Innan såg jag bara tiden som fram till Boston Marathon och Sara planerade också för New York. Loppen som kommer i maj, juni och senare tyckte jag låg så långt fram i tiden att jag inte behövde bry mig. Och ofta har det ju varit så att jag precis börjat träna för säsongen för loppen i maj och juni. Men nu börjar jag se dessa loppen lite mer, de kommer ju trots allt snart, inom en ganska snar framtid. Det är ju "bara" 1-2 månader kvar. Så sakta men säkert börjar jag hitta en liten motivation för dessa lopp också och jag hoppas att motivationen ökar ännu mer närmsta tiden.

Vad gör ni när ni känner att ni har problem med motivationen trots att det lopp eller andra utmaningar närmar sig?

Det var ju bara en dröm

2010-04-20T05:43:00.000+02:00

Tyvärr var de tidigare inläggen bara en dröm. Hur jag skulle sprungit Boston Marathon med ett perfekt upplägg på en tid som skulle uppfylla mina mål. Men, jag får väl drömma och för en del blir ju faktiskt drömmar verklighet.

Och även om det inte blev något Boston Marathon för mig i år så finns det andra maror i år där jag kan testa formen och försöka sätta pers. Och träningen till detta ska jag sätta igång med så fort jag känner att motivationen är tillbaka efter den uteblivna resan.

I mål på runt 2,54

2010-04-19T19:00:00.000+02:00

Efter ett ganska jämnt och bra lopp skulle jag komma i mål i Boston på runt 2,54. Det hade varit rimligt om jag hade öppnat på 1,25-1,26 och sen inte tappade för mycket. 2,54 hade varit en bra tid för mig, dels under 3 timmar, dels pers och dels skulle det räcka till att kvala in till New York Marathon i november på tid.

Men nu blev det inte så men planen för hur jag skulle sprungit loppet finns kvar. Och lite beroende på hur det går fram till nästa marathon så kanske jag siktar på något liknande upplägg och resultat nästa gång, med skillnaden att det är kört att kvala in till New York Marathon i november.

Halvmaran på 1,25-1,26

2010-04-19T17:30:00.000+02:00

Tanken var att öppna första milen i Boston på runt 40,30 där det böljar lite nerför första kilometerna. Det borde jag kunnat göra utan att göra av med för mycket energi. Sen skulle jag rulla vidare och försöka passera halvmaran på runt 1,25-1,26. Då skulle jag ligga bra till för att dels göra under 3 timmar och dels sätta pers, dvs under 2,57. Man måste ju ha en plan i alla fall. :-)

Nu går starten

2010-04-19T16:00:00.000+02:00

Klockan är 10.00 i Boston Marathon och startskottet går för det 114 marathonloppet. Där ligger ungdomen Stockholm Marathon i lä, nästan 100 år yngre. Starten är uppdelad i 2 vågor som de kallar det, den första startar 10.00 och den andra 10.30. Jag skulle startat i den första vågen klockan 10.00 och förhoppningsvis skulle det innebära att jag skulle varit i mål innan klockan 13.00.

Nu är jag ju inte i Boston, utan i Stockholm, jag kom inte längre än så och snart går tåget hem till Halmstad igen. Men om ett år är det Boston Marathon för 115 gången i ordningen och då gör vi ett nytt försök. Skam den som ger sig. Förhoppningsvis klarar jag kvaltiden så att jag inte faller på det, det vore fånigt.

Nytt marathon på B

2010-04-18T14:06:00.000+02:00

Som alla vet så sket ju sig Boston Marathon som går imorgon. redan för någon vecka sen anmälde jag mig till en annan mara i the big five, Berlin Marathon. Men nu när det går så dåligt är det kanske lika bra att fortsätta anmäla sig till fler maror. Den jag hittat nu (eller snarare Sara) är Båstad Marathon som går den 3 juli. Den börjar också på B och låter det inte Båstad lite som Boston? Och till Båstad behöver jag inget ömtåligt stackars flygplan, dit kan jag cykla hemifrån om det skulle behövas.

Båstad Marathon ingår inte direkt i marathonloppens big five, det är snarare första gången de arrangerar loppet så det kan bli spännande att se hur det är. Starten går klockan 12.00 så det kan bli varmt om det är bra väder. Men det kan ju också bli lagom att springa rakt in på after beach efter målgång innan kvällen fortsätter på Peppes om man känner för det. Vi får se.

Men för er som inte kände till Båstad Marathon och vill kombinera ett lopp med semester på västkusten är detta ett tips!

Hur laddar jag om?

2010-04-17T12:01:00.005+02:00

Jag måste erkänna att det är lite tungt nu. Jag har nog aldrig planerat för, tänkt på och tränat till något annat lopp än detta Boston Marathon som nu inte blev av för min del. Jag anmälde mig i god tid och var glad när jag kvalade in till Boston Marathon. Jag har tränat bra under vintern, vilket jag aldrig brukar göra. Jag åkte till och med på träningsläger i 2 veckor till Portugal med Boston Marathon i tankarna. Allt är väl inte förgäves, men just nu känns det som sagt lite tungt. Hur ska jag komma tillbaka och ladda om?

Jag tänker som så att sket det sig i år försöker jag nästa år igen, Boston Marathon 2010 får kanske bli Boston Marathon 2011. Jag måste väl klara kvaltiden igen, men det borde jag fixa. Men nu när jag haft detta fokus känns det ganska långt kvar till Stockholm Marathon och tyvärr smäller det inte lika högt som Boston Marathon. Och sprungit runt i Stockholm har jag gjort så många gånger redan, så även om det är kul känns det inte som nyhetens behag och innebär inte samma resa som en utlandsmara gör.

Så hjälp mig, hur ska jag göra för att orka ladda om?

Hur ska jag bli laddad igen?

Nu skulle vi varit på väg

2010-04-16T10:53:00.002+02:00

Vår resa till Boston och Boston Marathon blir inte vad den skulle bli och vad jag hade tänkt mig när jag ansökte om att få springa i höstas. När jag sen också fick reda på att jag kvalade in och fick en startplats, ja då började det hela kännas på riktigt. Men det var ju fortfarande ett halvår eller nåt sånt kvar till loppet. Att sen Island av all jävla ställen som finns skulle ställa till det så här, det räknade jag inte.med. Det är inte mycket med Island nuförtiden!

Så istället för att vara på planet över, kolla i löpartidningar, käka, dricka, resa mig upp och skaka lite på benen, så sitter jag nu hemma i soffan i telefonkö till ett flygbolag i Europa för att få reda på när vi kanske kommer iväg. Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Nu krävs ett mirakel, denna pissiga dag

2010-04-15T14:11:00.004+02:00

Torsdagen den 15 april är gillar jag inte. Ledsen om ni fyller år just denna dag. Jag påbörjade min långa resa till Boston genom att gå upp tidigt i Halmstad och åkte till Göteborg för ett möte. Blev lite sen till mötet och tog några joggande steg och på dessa få meter kände jag hur ont jag egentligen har i vaden. Lite förvånande eftersom jag de senaste dagarna inte känt så mycket, även om jag inte har sprungit. Efter detta hade jag ont även när jag gick.

Men som tur var hade bokat en massagetid klockan 5 i Stockholm. Samma ställe som jag fick lite elbehandling av för en vecka sen. Jag åkte ut till flygplatsen och på flygbussen berättar de om nån jäkla vulkan på Island som gör att det är lite skit i luften. Och mycket riktigt, framme på flygplatsen är alla flyg inställda pga vulkanen på Island. Hur skulle jag nu hinna till Stockholm innan 5? Jag insåg förstås att det inte skulle gå och min så välbehövliga behandling brann inne. Det vara bara och åka tillbaka till Göteborg och hoppa på ett tåg, ett godståg kändes det som eftersom X2000 tågen var fullbokade. Tänk att för en gång skulle gick tåget men inte flyget. Och det just den dag jag skulle flyga, typiskt.

Så med en vad som har blivit sämre och med en utebliven behandling i eftermiddag ser det mörkt ut för min start i Boston Marathon på måndag. Visst ska jag vänta och se, men jag tror inte jag vill starta om vaden är som den är idag. Det skulle varken bli något kul lopp eller bra tid och det skulle säkerligen förvärra situationen framöver. Vi har ett lopp på 5K på söndag morgon, så det får bli en liten test på om det kommer funka.

En kritisk dag

2010-04-14T09:27:00.002+02:00

Jag är hemma i Halmstad, sista dagen innan resan till Boston påbörjas. Det känns som en kritisk dag. Jag har lite allt möjligt att göra som jag brukar ha innan jag ska iväg någonstans. Samtidigt ska jag försöka jobba med min stackars vad på olika sätt. För min ömmande vad är fortfarande öm och just nu tycker jag inte den blir direkt bättre längre. Kan inte det där lilla sista också försvinna? Jag ska göra vad jag kan idag och imorgon ska jag lägga mig på naprapatbordet för en sista omgång. Sen är det bara att hålla tummarna. Så snälla, håll tummarna!

Stretchingtimme

2010-04-13T17:28:00.002+02:00

Av olika anledningar tränar jag inte direkt denna veckan. Jag tar det lugnt innan maran så jag känner mig laddad och jag måste ta det lugnt eftersom vaden fortfarande spökar lite. Jag vilar mig alltså i form och det har fungerat förr.

Men stretcha och få massage kan jag göra och det har jag fått idag. Att få hjälp med stretchningen är inte så dumt. Det blir bättre, fler övningar och framförallt blir det av. Men nu blir det lite egen uppmjukning av vaden fram till torsdag eftermiddag när nästa massagetid är bokad.

Sverige Springer

2010-04-13T08:02:00.003+02:00

Ikväll är det dags för det andra avsnittet i löparserien Sverige Springer som sänds i TV4 Sport. I kvällens program får vi följa Team Stockholm Marathons förberedelser inför Stockholm Marathon i juni, där det står backträning på agendan. Training Camp Algarve bjuder ikväll på löpskolning med Anders Szalkai. Dessutom kommer Sverige Springer ge konkreta tips om koordinationslopp och hur du väljer rätt löparskor inför säsongen. Sverige Springer har också träffat Frida Boisen, chefredaktör för Topphälsa, som har siktet inställt på tjejmilen i New York.

Missa inte Sverige Springer ikväll 21.25 i TV4 Sport. Häng med!

Dödlig kraftgång

2010-04-12T23:44:00.002+02:00

Ikväll blev jag utlurad av Sara på en lång runda kraftgång i Stockholm. Vi höll ett vansinnigt tempo och jag fick ta av mig jackan för jag var för varm. Vi var ute i längre tid än det tar att springa en halvmara. Pulsen kanske inte var så hög, men det kändes i kroppen ändå.

Även om det inte var så jobbigt konditionsmässigt så kände jag ganska mycket i höftböjaren eller vad det nu kan heta. Ungefär på samma sätt som jag brukar göra när jag springer de första långpassen efter ett längre uppehåll. Det är alltså inte bara konditionen som måste vara bra, även leder och annat måste vänjas vid påfrestningarna det innebär att vara ute under lång tid. Så jag kanske egentligen inte blir en snabbare löpare av kraftgång, men om jag med kraftgång kan vänja leder och annat vid dessa påfrestningar, ja, då ger det ju mig och min löpning lite i alla fall.

Flapjack

2010-04-12T16:16:00.003+02:00

Det är idag en vecka kvar till Boston Marathon och laddningen av energi borde så smått börja. Det finns naturligtvis många sätt att energiladda på som till exempel vanlig mat, sportdricka och olika kolhydratsdrinkar. Men från mina ultrakompisar har jag också lärt mig att det finns något som heter Flapjack. Det är en liten, förhållandevis tung, kompakt kaka som framförallt innehåller mycket havregryn och en massa goja som gör att kakan håller ihop. Beroende på smak kan den nog innehålla lite olika antal kcal, men räkna med 400 - 500 kcal för en kaka på 100 gram.

En del kanske tycker att den är lätt att hitta för att den finns i deras dagliga affär, men det gör den inte hemma hos mig. Därför kan jag inte säga vilken kedja som har den i sitt utbud, men jag köpte på Daglivs vid Fridhemsplan på Kungsholmen i Stockholm. Om man jämför dessa med olika kolhydratdrinkar så är den förhållandevis billig, men innehåller nog inte riktigt så många kcal som en kolhydratdrink heller.

Denna Flapjack ska jag testa!

TEC är över för den här gången

2010-04-12T09:11:00.003+02:00

Vi åkte ut och hälsade på ultralöparna på TEC en gång till under deras dygn (eller halvdygn) som de sprang. Det såg ut ungefär som jag förväntade mig. En del började bli ganska slitna och passade på att både äta, dricka och fixa lite med utrustningen innan de gav sig iväg på ytterligare ett varv. Samtidigt fanns de som bara tog en snabb mugg och sprang vidare.

Oavsett vilka farter löparna håller och vilka sluttider de fick så gör de alla otroliga prestationer. Jag vet själv hur det inte bara är konditionen som tar slut vid en viss tid. Energin tar tokslut och det gör ont i leder, fötter och knän. Jag tror nog man kan få ont på alla möjliga ställen. Så även om farten inte är densamma som om de skulle springa marathon så är det jättebra prestationer de gör. Och jag gillar den familjära stämningen mellan löparna.

Även om jag fortfarande är lite sugen på att testa ett nytt ultralopp någon gång, så kanske inte TEC var det perfekta för mig, så det var ju tur att jag inte var med. Jag tror jag gillar ultralopp med varvbana så gillar jag nog kortare varv, mycket kortare än en mil.

Är du sugen på att testa ett ultralopp behöver du inte välja ett lopp på 100 miles. Det finns till exempel lopp där man springer så långt man hinner på 6, 12 eller 24 timmar. Då behöver man inte heller känna någon press att man måste ta sig en viss distans utan man tar det som det kommer. Just ett 6 timmarslopp är jag lite sugen på om jag kan hitta något kul som passar in mellan allt annat jag vill göra.

TEC har startat

2010-04-10T17:15:00.003+02:00

Idag gick vi upp tidigt trots att det var lördag. Vi plockade upp Maria och se åkte vi ut till Täby för att kolla in starten på TEC. Vi var där redan vid 9-tiden, 1 timme innan start och tidigare än många av löparna. Men självklart borde man som löpare komma så sent som möjligt, för det var en mycket råkall morgon.

Klockan närmade sig 10 men de flesta löparna såg ganska lugna ut, trots den väntade utmaningen, 100 miles, 50 miles eller 50 km. Startskottet gick och alla gav sig iväg i blandad fart. Jag, Sara och Maria började gå på banan och tills slut hittade det håll vi tänkte gå, motsatt det löparna sprang så att vi skulle möta löparna.

Vi började möta löparna som höll väldigt varierande fart, men antalet deltagare var imponerande många. Jag hoppas vädret blir varmare för jag gissar att en del löpare frös, för det gjorde jag.

Täten efter knappt en mil glider fram i bra fart!

Vaden är behandlad med el

2010-04-09T23:00:00.002+02:00

Vilodagen till Stockholm innebar inte bara ren vilodag. Det blev också ett halvt panikartat besök hos Medico för lite behandling av min onda vad. Jag ringde på vägen upp och de tog emot mig när vi var framme, vilken service! Jag fick lite massage, lite fixande av sätesmuskeln och sen en omgång med elbehandling i 20 minuter.

Jag vet inte vad som hjälper, men jag tror inte det blir sämre i alla fall. Och det känns bra att göra någonting för att snabba på bättringen av vaden. Det är idag 10 dagar kvar till Boston Marathon, så jag är i dagsläget inte orolig för att den inte ska bli bra. Frågan är snarare om den kommer att hålla på själva loppet, men det tror jag nog den gör. Det måste den!

Marathon på B

2010-04-08T17:02:00.000+02:00

Jag har funderat ganska länge på det och jag vet att det redan finns en del löpare i min omgivning som har gjort det. Men nu har även Snabba Fötter tagit klivet, steget, beslutet och anmält mig till en ny mara. Vi är ju på väg till Boston snart så vårens mara är ju klar sedan tidigare. Men nu är även en mara i höst bokad och eftersom jag redan pratat om maror på B så gissar ni säkert på Berlin Marathon och det är naturligtvis rätt.

Så av bara farten blir det alltså två av marornas big five samma år, lite coolt faktiskt. Jag har sprungit i Berlin en gång tidigare och det är en lättare bana än i Stockholm så om ni vill springa snabbare än i Stockholm och kanske sätta personligt rekord, anmäl er till Berlin Marathon.

Berlin Marathon, äldre än Stockholm, men ungdom jämfört med Boston

Sviter från gårdagen

2010-04-08T11:55:00.002+02:00

Gårdagens 3 mil gick ju egentligen okej, men planen var faktiskt att jogga några kilometer till efter den tredje lite snabbare milen. Men så blev det inte. Anledningen var att jag mellan 28 och 29 kilometer började känna lite i ena vaden som blev lite till och sen ännu mer och då tyckte jag att det fisk räcka med 3 mil.

efter lite masserande igår kväll känner jag idag fortfarande en hel del. Men samtidigt brukar jag nog känna lite mer dagen efter när något liknande dyker upp. Det är inte första gången jag känner lite i ett muskelfäste så jag är inte direkt orolig. Det blir vila idag och kanske även imorgon när vi åker upp till Stockholm igen. Efter det borde det vara ganska okej igen.

Men med foten gick det bra igår. Jag hade köpt sånt där skumgummi på Apoteket och det verkade funka ganska bra. Och helt klart mycket bättre än ingenting alls. Så nu går jag alltid omkring med lite skumgummi på foten, hur snyggt som helst!

3 mil idag igen

2010-04-07T22:37:00.004+02:00

Än är det ett tag kvar till Boston Marathon, så än kan jag köra långpass, tyckte jag. Tyvärr tyckte kroppen nog lite annorlunda idag för den kändes väldigt seg när jag satt på fiket innan det var träningsdags. Men, men, jag fick väl hjälpa den igång lite. Värre än så kunde det väl inte vara.

Jag drog iväg och tanken var att köra de första 2 milen i 4,45 min/km. Det var ganska segt i början, inte jobbigt, bara segt. Men efter en mil började det rulla på lite. Tänk att man ska vara så seg i starten. Hur som helst, andra milen rullade på lite bättre och jag såg nästan fram emot passering 2 mil. Pulsen låg under de första 2 milen ganska stadigt på 140-145 slag, men om det är bra eller mindre bra har jag ingen koll på.

Planen var att springa tredje milen i en fart som innebär maran på 3 timmar, dvs ungefär 4,15 min/km. Så det var bara och följa planen och höja farten lite lagom. Det kändes nästan bättre än väntat, för det kändes inte så stor skillnad. Men pulsen ökade, men inte till mer än till 155-157 slag så den slog ju inte i taket direkt.

Jag hade alltså pulsklockan med mig igen, för andra gången i år. Men jag kan inte påstå att jag förstår så mycket av vad klockan visar. Visst, den visar pulsen, men jag har lite dålig koll på vilken puls som är bra och dålig. Men jag kanske lär mig. Om jag om ett tag kan hålla samma fart med en lägre puls, ja, då borde jag blivit bättre. Så långt är jag med :-)

För höga målsättningar?

2010-04-07T13:24:00.004+02:00

Det här inlägget borde jag kanske inte skriva! Men va fasen, jag får ta skiten sen om det går åt pipan!

Inlägget handlar om min målsättning på maran. Jag har gjort lite maror på 3:00 - 3:15, men bara en gång varit under "skam 3" (som jag och polarn skämtsamt brukar säga). Men nu när jag funderar på tider kring 2:50 - 2:55 så är det mest de tankarna som flyger omkring i skallen och tanken på att jag kanske inte springer under 3 timmar finns knappt kvar. Men att springa maran under 3 timmar är ju inte sååå lätt, inte för mig i alla fall. Så frågan är om jag är för kaxig i mina tankar. Kanske det, kanske inte. Hur som helst så har jag ju målet 2:50 - 2:55 på någon mara i år och det finns ju maror även i höst. Så jag är ju inte helt rökt även om jag inte klarar det i Boston eller Stockholm.

Jag hoppas i alla fall på fint väder!

Ska foten stoppa mig i Boston?

2010-04-06T11:33:00.003+02:00

Ända sen den 16 mars har jag haft lite problem med en fot. Det var i slutet på ett utav långpassen i Portugal som jag märkte att det började gnaga lite in i foten på ovansidan av foten, bakom ena stortån om ni förstår var jag menar. Det går lite uppåt där i en knöl där stortån sitter fast. Där började det gnaga. Det gick inte hål så att det började blöda, snarare bara som ett litet skavsår. Men det gör ganska ont, det känns som att det onda inte sitter i skavsåret (som inte finns längre) utan mer innanför i foten.

Sen det hände har jag haft svårt att ha vissa skor på mig och samma sak gäller när jag ska träna, vissa skor fungerar bättre än andra. Och jag har använt Compeed en hel del. Även om det inte är någon blåsa eller liknande så har Compeeden gjorde det lättare för sockarna att glida på Compeeden och alltså inte trycka på foten lika mycket. Men det ha nu gått 3 veckor sen det hände och det är mindre än 2 veckor kvar till Boston Marathon. Frågan är, kommer det gå över av sig själv och i så fall, hur lång tid ska det behöva ta? Eller vad kan jag göra för att få det att bli bra fortare. Någon som haft liknande problem och kan ge mig tips?

Det jag också undrar lite om det var skornas fel när det hände. Eller var det sockarna? Det var bra väder när vi sprang så jag kan inte skylla på att regnet gjorde att skor och sockar blev annorlunda i regn. Eller kan jag ha fått ett veck på sockarna just där just då? Vad gäller skorna så hade jag sprungit med dessa skor i 10 dagar och 20 mil i distanser mellan 5 km och 50 km utan att känna något som helst i fötterna, så jag kan inte skylla på skorna.

Hjälp min fot med era tips!

Lätta bra intervaller

2010-04-05T17:03:00.003+02:00

Idag råkade gymmet ha öppet så vi gick dit. Eftersom jag körde långpass i fredags var siktet inställt på lite längre intervaller idag. Intervaller i en fart som skulle vara ganska hög, men ändå inte så jag spyr. Jag vet inte, men det kanske är detta som kallas tröskelfart. Jag tänkte köra i en fart som jag kan hålla i en mil, ibland också på en halvmara, men inte på en mara. Det tyckte jag verkade lagom.

Jag vet inte hur jag kom på exakt hur jag skulle köra intervallerna, men jag kom på att jag skulle köra 5*7 minuter i 4,00 min/km med 1 minuts vila. Det tyckte jag lät som lite längre intervaller i lagom fart med förhållandevis kort vila. Och jag med mina tunna gula Asicsdojjor drog iväg och visst kändes det att 7 minuter är ganska lång tid. Inte för att det var så jobbigt, men tiden kändes lite lång. Men även vilan på 1 minut kändes ganska lång. Det rullade helt enkelt på och det hela kändes ganska lugnt, lätt och bekvämt.

Nu kanske inte detta var någon jättefart, men det var i alla fall liknande fart som kändes lite jobbig tidigare i vinter och då körde jag bara i 4 minuter. Jag skulle alltså kunna tro att jag blivit något bättre. Inte illa va?

Jag valde de fräcka gula dojjorna till höger för dagens pass!

Stockholm Marathon byter marabana

2010-04-05T10:30:00.000+02:00

Jaha, då var det dags igen. Stockholm Marathon byter bansträckning igen. Det var inte längesen de bytte bansträckning förra gången. De skippade Flemminggatan och istället drog de banan förbi dåvarande vägarbetet på Torsgatan.

Tidigare har jag sett Stockholm Marathon som en ren tvåvarvsbana, men det blir allt mindre av den varan nu. Årets bana är fortfarande en tvåvarvsbana, men numera skiljer det ganska mycket på första och andra varvet. Numera är första varvet 17 km och andra varvet 25 km.

Jag vet inte om banändringen spelar så stor roll egentligen. Men visst kan det kännas lite tuffare att "bara" ha gjort 17 km vid varvningen och mentalt är det kanske lite värre att veta att andra varvet är 25 km, nästan 50% längre än första varvet. Jag vill inte sprida en negativ vibb, jag vill bara visa verkligheten vi har att vänta oss den 5 juni.

Nedtrappningen börjar så sakteliga

2010-04-04T20:26:00.002+02:00

Nedtrappningen inför Boston har så sakteliga börjat. Jag vet inte om den behöver börja 2 veckor innan det är dags, men nu kör jag lite på det. Jag försöker fortsätta lite med längre pass samtidigt som jag kör lite snabbare pass. Jag drar ner lite på mittemellanpassen.

Försöker också äta lite mer mellanmål och sova lite mer, men dessa två delar är jag inte speciellt bra på. Men jag borde bli. Hur svårt kan det vara? Hmm, tillräckligt svårt för mig i alla fall!

Hur tänker gymmen?

2010-04-04T14:42:00.002+02:00

De flesta av oss är säkert mer lediga denna långhelg än vad vi brukar vara över helgen, fredag-måndag. Alltså har vi mer tid till att träna. Vad gör gymmen då? Jo, stänger eller försämrar öppettiderna. Hur tänkte de där? Borde de inte fokusera på att ha öppet när folk har tid att träna?

Jag kan förstå att folk som jobbar på gym också vill vara lediga, men så är det ju i många andra branscher också, men där de trots mindre trevliga arbetstider ändå jobbar.

Hur fokuserar ni?

2010-04-04T13:20:00.000+02:00

Något jag funderar över ibland är vad GAX-Staffan och MarathonMia försöker lära mig i min träning, något dessa ultrarävar gör väldigt bra, nämligen fokusera. När intervallpassen går tyngre än vanligt, när vädret på långpasset inte är det bästa eller när något annat tynger ner träningen, då måste jag kunna fokusera.

Men vad är det? Hur gör man? Vad innebär det? Är det detsamma som att bara bita ihop för det blir snart bättre? Är det att tänka på kommande lopp jag tränar för och för att kunna nå mitt mål?

När jag nu i min träning tänker på att jag ska fokusera mot Boston Marathon brukar jag tänka lite snabbt på att det blir kul att åka dit, hoppas vädret blir bra, att jag kommer iväg bra i starten, att det inte blir för trångt, att jag klarar Heartbreak Hill bra och så känner jag en viss nervösitet för resultatet. Men detta tar inte så lång tid att tänka lite på. Vad ska jag göra sen?

Hur gör ni när ni fokuserar?

Heartbreak Hill vs Västerbron

2010-04-04T10:44:00.003+02:00

Det är idag 15 dagar kvar till Boston Marathon och information om loppet med allt vad det innebär har kommit med posten. Där står som vanligt lite allt möjligt och lite märker jag att det är ett utav marathonloppen som ingår i big five. Det jag har fastnat på just nu är banprofilen och hur jobbig banan egentligen är. Detta frågade jag också både Kjell-Erik Ståhl och Anders Szalkai på träningslägret i Portugal och naturligtvis lyssnar jag på deras erfarenheter.

Det talas ganska mycket om Heartbreak Hill, en backe liknande Västerbron i Stockholm som kommer efter 32-33 km. Det verkar vara en stigning på 25-30 höjdmeter som ska klättras på mindre än en kilometer. Jag har jämfört detta med just Västerbron i Stockholm (som man dessutom passerar två gånger) och jag tycker de är ganska lika, enligt banprofilen i alla fall. Men en stor skillnad tror och hoppas jag kommer vara att efter Heartbreak Hill i Boston är det mestadels utför och platt in i mål, medan det i Stockholm kommer en massa "skit" (uppför) även efter Västerbron och in mot mål.

Jag hoppas naturligtvis att detta stämmer. Samtidigt så gäller det nu att börja samla på sig en massa positiva tankar och så länge jag tror att de sista 8 km är lättare i Boston än i Stockholm så är det en positiv tanke för mig, oavsett om det stämmer eller inte.

Känning, smärta eller skada?

2010-04-03T12:50:00.000+02:00

Att träna i olika former och däribland springa, är inte alltid en dans på rosor. Jag vill egentligen inte säga att det gör ont att bli bra, men visst känns det lite i kroppen ibland. Det kan naturligtvis vara vanlig hederlig träningsvärk, men det kan också vara något annat.

Jag tänkte lite på det under gårdagens långpass och det slog mig att det faktiskt har varit lite så den sista tiden. Vad då? Jo, att jag någon stund under träningens gång har känt någonting någonstans i kroppen, men det går ofta över under träningspassets gång och kommer inte tillbaka. Ibland kan det vara lite mer, antingen kännas lite mer eller kännas under en längre tid och kanske till och med efter träningspasset. Men vad är det och hur reagerar jag på det? Är det bara en känning, en smärta eller kanske till och med en skada? Var går gränsen?

Jag har genom åren inte haft något som jag kallar en större skada, tror jag. Jag har inte behövt göra något mer än att vila några dagar, max en vecka, sen har jag kunnat köra på som jag vill igen. Men ibland har jag under en träning känt någonting någonstans men det har försvunnit innan träningspasset är slut. Men ibland, på senare tid lite oftare, har någon känning någonstans, eller vi kan kalla det smärta, fortsatt även efter träningspasset. Vid något tillfälle har kanske samma känsla kommit i nästa träningspass eller i ett träningspass inom en vecka. Frågan är vad detta innebär. Är det inget att bry sig om, lite tillfälliga känningar eller smärtor får man räkna med? Eller är det kroppens signal på att den är lite överansträngd och om jag inte skärper mig i form av lugnar ner mig eller kanske stretchar bättre, kan det bli värre?

När jag var nere på träningslägret i Portugal frågade de på någon föreläsning hur många som varit skadade någon gång, på grund av sin träning. Jag tror mer än hälften räckte upp handen. Men var går gränsen? När har man lite ont och när är man skadad? Och vad händer om man blir skadad? Tyvärr tror jag att många av oss vilar och sen kör på i samma stil som innan vi blev skadade. Rimligtvis borde vi ändra på något så att vi inte blir skadade igen, men gör vi det? En sak som jag ofta hör är att vi ska lyssna på de som är duktiga och inte blir skadade, men hur är det med det? En del av oss kanske har förebilder eller tränare som vi får träningsprogram, tips och råd från, men är det så lyckat om de vi lyssnar på har en tendens att bli skadade? Eller är skadorna bara otur? Kanske ibland, kanske inte, jag vet inte.

Varför trött efter långpasset?

2010-04-02T23:50:00.003+02:00

Det är nu sen kväll och framåt eftermiddagen och nu under kvällen har jag känt mig ganska trött efter långpasset på drygt 30 km i förmiddags. Och jag undrar varför. Okej, det var ju ganska långt, men det gick också ganska lugnt. Ska jag inte klara av ett lugnt långpass utan att bli trött? På träningslägret i Monte Gordo körde vi under första veckan, ultraveckan, en massa långpass i lugn fart och där tyckte jag inte att jag blev lika trött. Kan jag skylla på vädret?

Men Sara har smart påpekat att jag bara hade ätit frukost innan och då blir det också viktigt vad jag åt igår kväll. Och kanske hur mycket jag sov inatt. Och inte minst att på ett pass över 1,5-2 timmar börjar kolhydraterna ta slut och även om jag hade lite sportdricka med mig kanske 4-5 dl på 30 km inte är tillräckligt. Det är alltså inte bara att sätta ena foten framför den andra och tro att det alltid ska gå bra. Ibland måste man ha insidan med sig också.

Jag har sprungit ganska länge, även om jag ofta är en periodare, och jag känner både gamla erfarna rävar och de som inte sprungit så länge. Det roliga (eller sorgsna) är att jag tycker många gånger att de som som inte sprungit så länge är bättre pålästa om både det ena och det andra. Vi som har hållit på länge kanske kör på som vi gjorde förr, ut och kuta, gärna pers på rundan varje gång! Men de som inte sprungit så länge är mycket bättre på att ta till sig av den erfarenhet som finns att tillgå från olika ledare och de hjälpmedel som finns att tillgå i form av pulsklockor, tröskelfarter, lämplig utrustning beroende på träningspass, styrkeövningar med mera. Detta tycker jag blir ett tydligt exempel på hur vi alla kan lära oss något av varandra, oavsett om vi har sprungit i många år eller är nybörjare och oavsett om vi jagar tider eller springer för att må bra.

Långpass med pulsklocka

2010-04-02T18:00:00.001+02:00

Idag tänkte jag låta min pulsklocka göra comeback efter att ha legat i dvala ett bra tag. Jag gjorde ett försök med den på ett tidigare pass för någon vecka sen, men då fick jag inte med mig pulsen och fotpoden ville inte vara med. Idag fick jag igång pulsen men fotpoden fortsätter att jävlas. Så mycket för det nyinköpta batteriet på Runners Store!

Tanken med dagens långpass var att det skulle bli minst 30 km och att jag skulle springa det med en puls mellan 120 och 150 enligt tips från mjölksyratestet. Långpassen behöver tydligen inte gå fortare än så och ibland kan jag ju följa deras rekommendationer även om jag gärna testar mig någon gång. Hur ska jag annars veta hur fort jag kan springa om jag bara får jogga på långpassen på träning?

Vädret var okej, dvs det regnade inte. Det var inte jättevarmt men inte för kallt heller. Fast det beror ju på vad man tar på sig. Trots att vi är inne i april hade jag både mössa och vantar. Förra året kunde vi nog gå i shorts under påskhelgen och vi invigde balkongen. Tveksamt om det blir några shorts på balkongen den här påsken. Jag hoppades att pulsintervallet jag skulle hålla innebar en fart på ungefär 5 min/km. Det skulle innebära samma fart som vi hade på ett långpass i Monte Gordo där vi i shorts och skönt väder gled fram i strax under 5 min/km.
Jag drog iväg och försökte hitta känslan från Monte Gordo och kanske att den började infinna sig lite efter ett tag. Idag var ju förutsättningarna lite annorlunda och jag var ju dessutom själv. Och ingen som kunde tala om för mig vilken fart jag höll. Det flöt på ganska bra och jag hade inga problem med att cykelvägarna var långa och kanske tråkiga, jag har ju sprungit långpass på löpband och tränat pannben i vinter. Pulsen låg ganska snällt på 130-140 slag per minut. Kanske att jag en bit in i rundan hade lite medvind, men det märker man ju sällan. Men när jag lite senare vände tillbaka fick jag motvind och jag antar därför att jag hade lite medvind tidigare. Även om det inte gick så fort rusade pulsen upp runt 145 och det kändes lite besvärligt eller vad jag ska kalla det. Jag ville inte springa i motvind, jag ville ta mig framåt, men inte för sakta och jag ville inte att pulsen skulle gå över 150. En inte helt lätt ekvation att lösa. Men jag fick pusta på och kämpa lite och det rullade säkert på ganska bra trots allt. Jag kanske hade en liten svacka i passet just där också. För när jag hade varit ute i drygt 2 timmar och började närma mig hemma igen tyckte jag att allt var ganska lugnt. Klockan stannade på 2 timmar och 40 minuter och jag gissar och hoppas på att rundan var drygt 30 km. Pulsen varierade naturligtvis men låg nog ofta mellan 130-145 och det var nog bra efter tipsen från mjölksyratestet.

Jag sprang ut ganska tidigt på förmiddagen, hade bara käkat frukost och hade lite sportdricka med i vätskebältet. Men jag känner också att det inte är helt lätt att fylla på med energi i samma takt som man gör av med den. Helt plötsligt blir det hur gott som helst att sluka allt som finns i den stackars lilla flaskan. Att tänka på energin i kroppen innan passet och under passet är trots allt ganska viktigt och det tycker jag själv kan vara lätta att glömma, "jag ska ju bara ut och springa en sväng".

Det är idag 17 dagar kvar till Boston Marathon så än är inte sista långpasset kört innan den maran.

Piggare innan träning än efter träning!

Mer om mitt mjölksyratest

2010-04-02T09:52:00.005+02:00

Jag tänkte berätta lite mer om laktat- eller mjölksyratestet jag gjorde tidigare i veckan. Jag är ingen expert på detta utan utgår från hur jag gjorde testet, berätta lite om mina värden och hur dessa tolkades och vad jag skulle kunna göra för att bli bättre på marathondistansen.

Jag fick tips från andra som tyckte att jag borde göra ett sånt här test, dels för att jag kanske skulle tycka det var kul och dels för att det förhoppningsvis skulle kunna ge mig något i form av förslag på förändringar i träningen som skulle kunna förbättra mina resultat. Jag tog kontakt med Sport Support Center på Djurgården i Stockholm och fick en tid tidigt i tisdags morse. Ett litet hus på andra sidan Djurgårdsbrunnsbron som var lätt att hitta till.

Han som testade mig heter Christer Skog och han började med att ta lite uppgifter som ålder, längd och vikt och frågade lite om hur mycket jag brukade träna osv. Sen berättade han hur testet skulle genomföras. Allt sker på löpband, i alla fall för mig som springer, och det innebar en uppvärmning i en ganska låg fart i 10 minuter. För min del var 11 km/h en lagom uppvärmningsfart, men detta är helt individuellt och kan vara vad som helst. Därefter tas första blodprovet genom ett stick i fingret. Så fort tillräckligt mycket blod sipprat ut från fingret sätts bandet igång igen och ökas med 1 km/h, dvs till 12 km/h. Nu börjar själva testlöpningen som innebär att jag springer i 4 minuter och sen lämnar jag lite blod. Efter varje 4 minutersintervall och blodlämning ökas hastigheten på bandet med 1 km/h och jag kör vidare. Intressant att se vid vilka hastigheter jag tycker det går lugnt, när jag börjar flåsa, när svetten börjar rinna och när jag tycker att det blir riktigt jobbigt. Min sista intervall blev på 17 km/h, och den 4 minutersintervallen kändes som att då gick det ganska fort. 17 km/h motsvarar 3,30 min/km. Jag hade inte behövt köra så länge utan till 16 km/h eller kanske till och med 15 km/h hade räckt. Det viktigaste är att man kommit upp ordentligt i flås så att det för testet innebär att man har gått över gränsen för vas man kallar mjölksyra som ligger på 4 millimol.

Efter sista intervallen var det bara att gå av bandet och pusta under tiden som blod analyserades klart och det min dom skulle komma. Som jag berättat tidigare hade jag en syreupptagningsförmåga (VO2max) på 63,4 ml/kg/min och det verkade vara ganska bra, eller till och med mer än ganska bra. Vad jag har förstått från tidningar och annat så är det 50 också bra och Charlotte Kalla har 72. Men vad jag inte vet är hur svårt det är att öka med en enhet. Är det till exempel en stor skillnad mellan 63 och 65? Skulle det vara svårt för mig att ta detta klivet? Men det verkar som att detta värde är en hyfsad färskvara och ganska snabbt sjunker om man slutar träna.

Vid varje intervall får vi reda på pulsslag och laktatnivå (mjölksyranivå). Och eftersom gränsen för mjölksyra är bestämd till 4 millimol (mmol) så kan man tydligt se hur min mjölksyra ökas ju fortare det går och enligt en graf få ut att min gräns ligger runt 14,4 km/h (4,10 min/km) och en puls på 160 slag i minuten.

Enligt testledare Christer så tycker han att min motor, dvs syreupptagningsförmåga på 63,4 ml/kg/min är tillräckligt bra för marathonlöpning och behöver egentligen inte förbättras. Träningsmässigt var Christers förslag att jag skulle bli duktigare på att köra lugna långa långpass i en lägre puls än att jag drar på mig mjölksyra, t ex mellan 120 och 150 slag i minuten. På detta sätt skulle min tröskelvärde kunna tryckas framåt och förbättras så att jag kan hålla en högre fart utan att dra på mig mjölksyra. Han tyckte också att jag skulle kunna köra snabbdistanspass på 30-45 minuter på en nivå där jag drar på mig lite mjölksyra, i till exempel 15-16 km/h (3,45-4,00 min/km).

Detta test tycker jag kan vara intressant för alla att göra. Med utgångspunkt från vilken distans man siktar på eller vill bli bättre på kan man få värdefulla tips till träningen. Det kan också vara bra att veta hur olika pass bör springas för bästa effekt. Jag tycker för egen del också det är bra att få lite fysiologiska detaljer som gör att jag bättre vet vad jag borde kunna klara för utgångsfarter på marathon.

Någon mer som har gjort liknande test? Vad är era reflektioner?

Här ser ni en snubbe som börjar längta efter varmare väder!

Mycket lopp på gång i april

2010-03-31T13:37:00.003+02:00

Imorgon är det 1 april och det är inget skämt! En stor vårmånad, inte minst när det gäller antalet löptävlingar av olika slag som går av stapeln i april. Det är en salig blandning av terränglopp, landsvägslopp, marathon, ultralopp och även utländska lopp är intressanta för en del av oss. Att planera in ett lopp på sin veckoresa eller weekendtripp är ingen dum idé. Själv passar jag på att förlänga en weekend och Boston Marathon med några dagar i New York.

Laktattest hos Christer Skog

2010-03-30T10:28:00.002+02:00

Idag ringde klockan snortidigt och det var mitt fel. Jag skulle vara på plats för att göra ett laktattest redan 08.30. Det är inte lätt att beräkna hur lång tid det tar med bilen i Stockholm med köer och allt så vi åkte i hur god tid som helst. Trots att jag gick ganska långt istället för att ta bussen sista biten (de håller ju bara på och gräver överallt!) kom jag 20 minuter för tidigt. Och jag som inte gillar att springa på morgonen, men det var ju i alla fall inomhus.

Testet skulle gå till som så att jag skulle värma upp i 10 minuter i en fart och sen skulle första blodet tas. Sen skulle farten höjas med 1 km/h och sen ny blodtömning. Och så skulle vi hålla på till jag stupade. Nä, inte riktigt, det räckte att jag blev varm i kläderna och fick upp flåset. Min 10-minutersuppvärmning gick i 11 km/h och sen började alltså 4-minuterspassen på 12 km/h. Vi körde på, pratade lite i början, men när vi närmade oss 16 och 17km/h pratade jag inte så mycket längre, killar är ju dåliga på att göra 2 saker samtidigt och springa räckte för min del.

Efteråt var det en oviss väntan på någon form av resultat. Samtidigt visste jag inte vilken typ av resultat eller feedback jag skulle få eller hur jag skulle tolka den. Jag har nu fått resultatet i siffror och kurvor, men ska få fråga lite mer i detalj senare vad allt innebär. Men ett värde kan jag berätta om, mitt VO2max var 63,4 ml/kg/min och det var tydligen ganska bra, eller helt okej.

Laktattest bokat!

2010-03-29T15:42:00.003+02:00

Nu ska vi se om jag också kan komma in i den del av löparvärlden som pratar om puls, pulszoner, mjölksyratrösklar och allt vad det heter. Imorgon ska jag göra ett mjölksyratest, eller laktattest som det så fint heter.

Det blir kul och se vad det blir av det. I och med detta så ska jag heller inte satsa så hårt om jag ska träna idag, skönt! :-)

Träning i Stockholm?

2010-03-29T09:16:00.003+02:00

Igår kväll rullade vi in i Stockholm. Något vintrigare och kylslagnare än hemma. Så när Sara i morse frågade vad det blir för träning idag hade jag ingen aning. Jag har med kläder för både ute och inne. Jag gissar att det blir som så att hittar jag träningssällskap kan det bli utomhus, annars lär det bli inomhus.

Alltså, någon i Stockholm som är träningssugen idag?

Dagens långpass

2010-03-27T18:59:00.003+01:00

Dagens långpass blev inte lika långt som det kanske borde varit. Jag borde kanske verkligen fått till ett väldigt lugnt långt långpass. Men det är så svårt att hålla igen på farten. Jag vill hellre testa lite.

Det blev 25 km och sen lite nerjogg/gång. Jag sprang de första 5 km i 4,50 min/km tempo och det kändes bekvämt. Mellan 5 och 15 km ökade jag lite till 4,35 min/km och det kändes också helt okej. Borde jag fortsätta i denna bekväma farten? Kanske det, jag sprang ganska hårt i onsdags och det är ju inte så längesen. Men jag kunde inte hålla mig. Jag tänkte snarare på vad som sägs ibland, att man en bit in i långpasset ska testa tänkt marathonfart. Och så blev det. Mellan 15 och 25 km började jag köra i 4,00 min/km (okej, lite fortare än tänkt marafart). Och nu gick det inte lika enkelt längre. Det var inte asjobbigt, men det kändes ändå att det började gå fort. Men, ändå, vid 23 km var det dags igen. Jag ville kolla hur fort det kändes att springa i 3,50 min/km, så det gjorde jag mellan 23-25 km. Sen fick det räcka, lite jogg/gång fick avsluta dagens långpass.

Imorgon ska jag vila och åka till Stockholm. Vi får se vad det blir för träning där, men nåt måste det bli. När det blir långpass nästa gång får vi se, men då måste det blir upp mot 35 km i lugn fart.

Långpasslördag

2010-03-27T09:39:00.002+01:00

Idag är det ett utav de sista långpassen innan Boston Marathon. Även om vi slipper snö i södra Sverige så regnar det faktiskt idag. Alltså, gymmet, här kommer jag!

Imorgon åker jag upp till Stockholm så jag hoppas på bättre väder så jag kan springa lite utomhus och slipper nöta bandet.

Men nu iväg till gymmet. Hålla tummarna för att det går bra!

Styrketräning på lunchen

2010-03-26T16:21:00.002+01:00

Idag, när solen lyser och stan nästan spritter av vår och gatorna är rensopade från grus gick jag in på gymmet för att styrketräna på lunchen. Inte illa va?

Första veckan i Portugal hade vi en special-PT som gick igenom några övningar med oss som han tyckte var bra överkroppsövningar för oss löpare. Och idag gjorde jag de flesta av dessa, plus hängde och svajade lite i chinsmaskinen.

Kanske inte det starkaste ni sett!

Marathondojjor

2010-03-25T20:18:00.005+01:00

Boston Marathon närmar sig med stormsteg och jag tänker väl på det en del, men inte jättemycket. Bra eller dåligt, jag vet inte.

Men det man tänker sig springa i ska ju gärna provas en del innan så att det funkar, utan skavsår eller andra skavanker. När det gäller kläderna är det ett tag kvar men vilka skor jag ska springa i måste snart bestämmas eller i alla fall måste jag veta att alternativen jag väljer mellan funkar på längre distanser.

Igår sprang jag mitt 20 km pass i mina ganska nya Adidas Adizero Adios och de tyckte jag fungerade ganska bra. men kan jag räkna med att de funkar på en mara bara för att de funkar i 20 km? Och sen har vi det här med om dojjorna klarar av att ta stötarna i 42 km. Jag väljer till exempel inte de tunnaste dojjorna till en mara, men var går gränsen? Man vill ju ha lätta dojjor utan att de är för klena för att ge mig det stöd jag behöver under 42 km.

Vad säger ni? Hur tunna dojjor vågar ni använda på en mara?

Adidas Adizero Adios följde med mig på gårdagens 20 km

Några Adizero-modeller att välja på, här i hallen i Portugal

Dags att testa formen

2010-03-24T22:11:00.007+01:00

Ja just det, jag skulle ju springa ett utepass idag var det tänkt. Och det gjorde jag faktiskt. Lite tack vare Sara, för jag hade tyckt att det var så mycket lättare att ställa sig på bandet igen. Men Sara vann och jag sprang. Det skulle bli ett pass på runt 20 km och Sara skulle serva med dricka och allmänt stöd.

Jag hade en plan att jag ville hålla en fart som innebär under 3 timmar på maran, ca 4,15 min/km men det fick gärna närma sig 4,00 min/km också. Jag drog iväg på cykelvägen och det kändes ganska lätt, men också ganska snabbt. Jag visste inte hur fort det gick men att det gick under 4,15 min/km gissade jag och kanske att det till och med gick under 4,00 min/km. Hoppas kan man ju alltid! Jag delade upp distansen i 3 delar där jag fick en pyttepaus där Sara stod med dricka. Första etappen på ca 6,7 km gick okej, men "bara" i 4,06 min/km. Jag var lite trött efter detta, men bara så där lagom anfådd att jag inte kände några problem med att fortsätta i samma stil. Andra etappen gick ganska enkelt och som på räls, för utom att jag nästan fick stanna till för ett par passerande rådjur. Tänk att rådjuren redan har hittat till Tylösand och stranden. Andra etappen på 5,5 km gick bra med 4,00 min/km, men sen var jag lite småtrött. Efter drickan så tog jag det medvetet lite lugnare i början, men samtidigt kom jag ganska snabbt upp i ganska liknande fart och jag tuffade på. Och det var ju inte så långt kvar och kanske därför kunde jag hänga i. I tredje etappen på 7,6 km snittade jag 4,05 min/km, lite förvånande faktiskt.

Alla siffror är förstås lite ungefärliga, men jag tror inte de skiljer sig så mycket från verkligheten, och den kan ju både vara bättre och sämre. Det kändes som att det inte var några större problem med att hålla distansen, men kanske jag hade hoppats att jag med lätthet skulle hålla lite högre fart. Jag får alltså fortsätta och köra långa långpass, men också intervaller i olika varianter.

Min blogg brukar ju inte översvämmas av en massa bilder på mig själv, men nu hade Sara kameran i högsta hugg och då kan jag väl passa på att lägga upp några av dem. Så behöver jag kanske inte lägga upp bilder på ett tag. :-)

Ni ser inte att det är rött ljus va?

Hmm, det ser inte ut att gå så fort är jag rädd!

Skål! Det var ju ändå lillördag!

Man märker att man springer långt när man följer ortsskyltarna!

Får man spruta vatten på funktionären?

Vad ska det bli idag då?

2010-03-24T11:27:00.002+01:00

Igår kände jag mig laddad inför att köra ett lite längre och lite fortare pass idag, men just nu vet jag inte om jag känner för det lika mycket. Vi pratade också om att jag skulle springa utomhus. Hmm, hur ska det gå!? Jag skulle inte känna samma ångest eller nervositet inför att köra samma pass inne på löpbandet, det skulle jag tro på mer att jag klarade av. Samtidigt måste jag ju kunna springa utomhus också, tävlingar är ju ofta utomhus. Hoppas att det blir något bra i alla fall!

Första passet hemma igen

2010-03-22T21:09:00.005+01:00

Jag hade egentligen tänkt ta det lite lugnt ett par dagar till efter träningslägret i Portugal, men när Sara skulle till gymmet idag kunde jag väl lika gärna hänga med. Precis som förr ställda jag mig på löpbandet, men idag lite mer ovan än tidigare. Jag glömde till exempel handduken till löpbandet.

Det blev en halvtimmes löpning med start i 5,00 fart och slut på 3,45 fart. Det kändes lika jobbigt i början på 5,00 fart som i slutet på 3,45 fart. Men det får duga för att vara planerad vilodag. Jag till och med stretchade efter dagens träning.

Jag till och med stretchade efter dagens lilla träning!

Precis efter träningen så slog det mig vilken skillnad det är mellan att träna hemma och på träningsläger. När jag tränar hemma (som vanligt alltså) så är det soffan och det dagliga som tar över efter träningen. På träningsläger kan jag också vara trött efter träningen men trots det så tänker jag nästan direkt på nästa träning. Jag undrar varför. Kanske har jag inte så mycket annat för mig på träningsläger, det mesta är träningsrelaterat.

Negativ split eller inte?

2010-03-22T16:05:00.003+01:00

När man planerar sitt marathonlopp är det en stor fråga vilken utgångsfart man vågar lägga sig på och vilken tid man siktar på att ha efter halva loppet. Det talas ofta om negativ split, som det kallas om man springer andra halvan snabbare än första.

Läser och lyssnar man runt lite så tycker jag det ofta rekommenderas att man lägger upp loppet så att man får en negativ split. Och visst, i den perfekta världen ska kanske någon som siktar på att spring maran under 4 timmar öppna på 2 timmar och avsluta på 1,59 och alltså få totaltiden 3,59 och därmed negativ split. Men hur realistiskt är det?

I 3-timmarsprogrammet på Marathon.se står det att en utgångsfart på 1,27-1,28 är en lagom tid på första halvan för att kunna springa maran under 3 timmar. Det tycker jag låter realistiskt, och det innebär INTE en negativ split (om man inte slutar på under 2,56 med den utgångsfarten). Jag tror också att det är ytterst få, säkert under 20% av alla som springer till exempel Stockholm Marathon, som springer med negativ split.

Visst hade jag tyckt att det vore kanon om jag kunde få mina ben att öka farten på andra halvan och det i så fall kanske först efter 30 km. Men hur lätt är det att öka farten efter 30 km när man redan är ganska trött? Många säger ju också att det är efter 30 km som maran börjar och jag är beredd att hålla med. Och då är jag mer än nöjd om jag kan fortsätta hålla den fart jag redan har. Att öka farten brukar inte vara aktuellt.

Vad säger ni? Lyckas ni springa med negativ split? Och i så fall, hur nära ert pers på halvmaran kan ni ha efter ett varv och ändå få negativ split?

Strandjogging är ganska bra, om stranden inte lutar! :-)

Formtoppning till maran

2010-03-22T11:05:00.003+01:00

Nu är jag hemma igen efter två veckors träningsläger i Portugal. Och idag är det 4 veckor kvar till Boston Marathon. Ja, det går faktiskt på en måndag.

Så nu är frågan hur man formtoppar sig för marathon. Visst har jag sprungit ett antal marathonlopp tidigare, men egentligen aldrig formtoppat mig mer än att jag tränat lite mindre och ätit lite mer sista veckan. Och hur man kan göra de sista dagarna tycker jag också man kan läsa lite överallt, men min fundering ligger snarare i hur träningen ska vara sista månaden/veckorna.

Jag springer gärna ett millopp eller en halvmara 2-3 veckor innan maran. Dels för att känna lite på form och tävling, men kanske framförallt för att få ett besked i var man står resultatmässigt så att man får en indikation på vad man vågar gå ut på för kilometertid på maran. Men just nu har jag inget lopp inplanerat innan maran och det tycker jag gör träningen och laddningen sista veckorna ännu svårare. Jag ska nog surfa runt och se om jag hittar någon tävling inom rimligt avstånd de närmsta veckorna. Jag tar tacksamt mot förslag på lämpliga lopp.

Men oavsett om jag springer något lopp innan maran, hur skulle ni lägga upp träningen sista veckorna innan maran vad gäller långpass, snabbdistans och intervaller?

Finns mycket att fundera på sista veckorna innan Boston Marathon

Massage och hemresa

2010-03-20T23:13:00.005+01:00

Sista förmiddagen i Monte Gordo hoppade jag över träningen och unnade istället benen 30 minuter massage. Det var skönt och säkert ganska välbehövligt. Det är också skönt att veta att benen är helt okej efter 2 ganska hårda träningsveckor. Visst kan jag vara trött i kropp, knopp och framförallt benen, men jag har just nu inga direkta känningar i benen när jag tränar så det är bra.

Nu har vi landat i Sverige och jag sitter på en hemsk nattbuss på väg söderut. Men jag har i alla fall ett eget dubbelsäte så jag hoppas natten blir okej. Imorgon blir jag hämtad av Sara och vi tar en lyxfrukost på underbara Grand Hotel i Mölle.

Jag ska sammanfatta mina 2 veckor i Monte Gordo i ett eget kommande inlägg för er som är nyfikna och funderar på att åka dit.

Korta intervaller ger fundering på namnbyte

2010-03-19T20:26:00.002+01:00

Sista eftermiddagens korta intervaller blev hur hemska som helst. Jag visste ju egentligen att jag inte gillar intervaller och jag visste ju att jag tränar intervaller alldeles för sällan. Och tränar jag det för sällan kan jag ju inte heller bli bra på det och då får jag ju svårare att gilla det.

Vi skulle köra 16*45 sekunder med 45/90 sekunders vila. Det lät ju mycket med 16 intervaller men 45 sekunder lät ju inte så mycket, det blir ju bara 12 minuters effektiv löpning egentligen. Efter ganska lång uppvärmning med löpskolningsövningar var vi nog mer än varma för detta pass. Vi drog iväg och intervallerna rullade i och för sig på, men det gick fort, det var jobbigt, steget var inte vad det borde vara och jag tyckte jag blev väldigt trött. Vi peppade varandra och vi behövde det, redan innan vi gjort hälften. de 45 sekundernas löpning kändes helt plötsligt ganska lång och vilan som innan start kändes lång var inte lika lång längre. Men det rullade på, Vi tog den ena intervallen efter den andra och till slut var det bara två kvar och då tog vi dem också. 16 intervaller blev på vägen 14, men vi gjorde 16 innan det faktiskt var slut.

Men jag var väldigt trött mellan varje intervall. Okej, när vilan var slut kunde jag ju springa, men jag var väldigt trött. Men jag återhämtade mig ganska snabbt efter intervallerna och kunde jogga tillbaka. Men hela den timmen som gått efter att passet slutade tills nu har jag tänkt på passet och bloggens namn, det är nåt som inte stämmer, inte idag i alla fall. Idag var det inga snabba fötter, inte tillräckligt i alla fall. Kan man byta bloggnamn till långsamma fötter, trötta ben eller kanske till sluta spring, lägg dig i soffan?

Vad lär jag mig av det här då? Ja, den gamla devisen att man blir bra på det man tränar fortfarande håller. Jag sticker ofta ut och springer en sväng och det blir jag bra på, men jag tränar nästan aldrig korta intervaller och därför är jag urdålig på det. Men då borde jag kanske träna mer korta intervaller för att bli snabbare och Kjell-Erik Ståhl sa ju också förra veckan att jag måste komma ner mot 35 minuter på milen för att bli snabbare på halvmara och mara.

1 månad kvar till Boston Marathon

2010-03-19T16:20:00.004+01:00

Idag fick jag ett mail från Boston Marathon som berättade att det idag är en månad kvar till den stora dagen. En månad, eller drygt fyra veckor, eller 31 dagar. Det börjar närma sig.

Imorgon åker jag hem från Portugal. Jag ska nog ta det lite lugnt ett par dagar innan jag fortsätter träna, men jag har ingen spikad plan på hur jag ska träna sista månaden. Men det blir nog långpass och kvalitet i 2-3 veckor innan jag börjar ta det lugnare nån vecka in i april.

Det känns ändå ganska bra att det bara är en månad kvar. Hade det varit 3 månader kvar kanske det hade blivit svårare med motivationen. Nu borde ju inte ens jag kunna misslyckas med motivationen, tycker jag. Så häng med sista månaden och peppa mig till mitt mål!

Tjohoo! Jag har kvalat in till Boston Marathon!

Vila igår och bergspass idag

2010-03-18T15:50:00.004+01:00

Igår fick de snabba trötta fötterna vila när resten av kroppen hellre ville åka till Sevilla än springa. Fötterna tackade inte nej till en vilodag från löpningen, men fick gå en hel del ändå. Det blev lite käk, lite kultur och lite vandring i stan och jag kom på mig själv att jag gillar konceptet med att åka iväg på helger till olika städer.

Idag var det bergspass igen. Jag kände inte för det direkt. Förra veckan fick jag ont i benen och ena vaden började krångla efter bergspasset så det påverkade säkert mig. Jag åkte med dit, men visste inte om jag skulle jogga runt. När jag väl bestämde mig var det naturligast att hänga med på 10 km (istället för 14km). Men oj, det gick lugnt och med facit i hand skulle jag kanske hängt med på 14 km ändå. Men efter drygt halva rundan var det okej att vi ökade farten och då gjorde vi, eller jag, det. Men då var det ingen som hände på så jag fick ett eget litet snabbdistanspass de sista kilometrarna. Det kunde alltså blivit bättre, men blev okej ändå.

Det finns faktiskt en liten by däruppe i bergen också.

Gårdagens danspass

2010-03-17T19:30:00.006+01:00

Efter gårdagens långpass visste jag inte riktigt om mina medlöpare var sugna på ett eftermiddagspass, men jag bytte om som vanligt och gick till mötesplatsen. Och visst, där fanns de som skulle träna lite av varje, men jag såg ingen från mitt förmiddagspass.

Jag gick ner på stranden istället och kollade om det hände nåt där, kanske fanns det något stretchingpass jag kunde vara med på. Men nä, jag såg bara ett danspass. Men nä, jag hoppade över danspasset och gick hem igen. Det gjorde jag inte bara för att danspass inte är min grej. Hade jag varit med på danspasset hade ju dansarna skrattet ihjäl sig åt mig och inte fått någon träning. Så man kan ju säga att jag delvis hoppade över danspasset för deras skull. :-)

Danspasset jag var snäll att inte vara med på!

Förmiddagens långpass

2010-03-16T14:59:00.003+01:00

Det var några dagar sedan veckan med Rune tog slut och därmed var det också ett tag sen jag sprang lite längre. Men idag stod det 28 km på programmet för TSM och jag tänkte haka på. Nu finns det ju ingen grupp för 3 timmar på maran, så jag kör med de som siktar på runt 3,15 på maran. Tanken var att vi skulle hålla 5 min/km (vilket jag tycker är lite långsamt för min del, men man kan väl inte få allt).

Från början var det jag, Anders Szalkai och 5 löpare till. Vi drog iväg och landade ganska snabbt in på en fart runt 4,55-5,00 min/km, men trots det blev det ett litet snöre av vår lilla grupp. Jag låg där framme och försökte hålla lagom fart (utan hastighetsprylar på mig) och Anders tog hand om de längre bak. Ganska tidigt fick 2 släppa och så var vårt snöre bara 5 löpare. Vi skulle ju hålla 5 min/km så jag fortsatte mitt jobb med att dra i den farten eller strax under och de närmast bakom verkade nöjda med det, så vi fortsatte så. Jag kanske skulle bli flagglöpare på maran? Kul att vara farthållare och hjälpa andra!

Efter drygt 2 mil var vi nästan tillbaka där vi började och det var dags att dra upp tempot till runt 4,30 min/km sista biten. Det blev lite si och så med det. Vi kan väl säga som så att när jag (och Anders) ökade farten blev det under 4,30 min/km och vi blev ensamma. Efter ett tag vände vi om för att hämta upp de andra (som också hade delat på sig) och sen höll vi deras fart en stund. När det inte var så långt kvar tyckte jag det var dags att gå ner under 4,30 min/km igen så jag drog på. Drog nog på ganska bra för jag blev trött. Men Anders som hade ökat senare kom ifatt mig så vi körde på tillsammans sista biten. Så det blev en bra fartlek sista biten snarare än en stabil fartökning, men det gör väl inget.

Mot slutet mötte vi ett annat gäng som var på väg mot slutet av sitt långpass och jag kunde inte låta bli att göra mitt hopp, mitt signum. Finns tyvärr ingen bild på hoppet just idag.

Mitt hopp, mitt signum. Här i Toronto förra sommaren.

Och vaderna då? Jo, dom sitter kvar men jag kände knappt ingenting så det är skönt. Jag behöver väl fortsätta stretcha bra för vaderna och baksida lår så går det nog bra. Jag har också bokat in en massage på lördag innan jag åker hem.

Gårdagens intervallpass

2010-03-16T14:47:00.003+01:00

Igår eftermiddag skulle domen ske, domen mot vaderna. Skulle de palla eller inte. Planen var att vi skulle springa 6-8 eller kanske 10 intervaller på 3 minuter med 60-90 sek vila. Farten skulle ligga runt 4 min/km. För egen del tyckte jag att farten var lite i lägsta laget och skulle hellre lägga mig runt 3,45 min/km.

Efter en 15-20 minuters uppjogg kom vi fram till asfaltrakan som vi skulle kuska fram och tillbaka på. Vi var en massa olika grupper som skulle göra ungefär samma sak, men i olika tempo. Starten gick på den första och ganska snabbt kom jag in i en lagom rytm som var tillräcklig. Jag körde på i samma stil i andra, tredje osv och det visade sig vara en bit under 4 min/km för min del, så jag tror nog att jag låg runt mina önskade 3,45 min/km. Vaderna gick okej, men visst kände jag lite efter ett tag i ena vaden/knävecket så efter 6 intervaller fick det räcka för min del.

Men jag var egentligen inte jätteorolig, det var fortfarande mycket bättre än vad det var för ett par dagar sen. Och efter lite nerjogg och stretching dagen till ära så skulle det säkert vara bra.

Tidningen Marathon & Löpning

2010-03-15T21:11:00.003+01:00

Samma dag som jag åkte till Portugal hittade jag en ny tidning på Pressbyrån, Löpning & Marathon. Den är tjockare än en vanlig tidning och är inte lika fullproppad med annonser som andra tidningar kan vara, men lite dyrare. Jag vet inte om det är en engångstidning eller en tidning som ska komma frekvent framöver. De kanske testar med ett nummer och fortsätter om den säljer, vad vet jag.

Tidningen går igenom en massa olika faser inför ett marathonlopp, som till exempel utrustning, träning, kost, uppladdning, med mera. Jag måste erkänna att jag inte har lusläst den från pärm till pärm, men har ändå skummat igenom en stor del av tidningen. Det kanske inte är så mycket som är nytt för mig, men det ser jag egentligen som ganska positivt. Det kan ju innebära att jag har ganska bra koll själv. Men jag tycker ändå att det är kul att bläddra igenom en tidning som pratar mycket om ett mål vi många har gemensamt, springa marathon. Så vill ni få lite tips, eller känna att ni har koll på läget eller bara inspireras lite så kanske tidningen är nåt för dig.

Tidningen Marathon & Löpning

Jogg och löpskola

2010-03-15T13:03:00.005+01:00

Igår stod jogg och löpskola på programmet. Joggen gick bra, inga konstigheter, men jag försökte ta det ganska lugnt på löpskolningen. Löpskolningen bestod av en massa övningar som säkert såg ganska dumma ut där ute i skogen och jag försökte ta det ganska försiktigt med tanke på mina dåliga vader.

Anders höll i trådarna på ett okej sätt, men vi var ju ganska många så det fanns de ledare från TSM som hoppade in och chefade lite. Tyvärr tycker jag det blev ganska fånigt när de skulle försöka chefa, men de kanske tyckte det var skitkul. Men vi som var med behöver ju inte vara duma, man kommer faktiskt ganska långt med sunt förnuft!

Idag har jag faktiskt hunnit med ett kort styrka- och rörlighetspass på morgonen. Ganska nöjd att jag kom upp till det nu när jag får hushålla med löppassen. Jag är egentligen inte så road av dessa pass, men det var ganska okej, ganska. I eftermiddag står det intervaller på programmet och jag får se hur jag gör. Det känns som vaderna blir ganska inblandade i ett intervallpass.

Som ni märker har jag tyvärr blivit sämre på att träna med kameran i handen. Sorry! Ska försöka bättra mig. Jag kanske ska ta kort på andra när de tränar så slipper jag när jag själv tränar.

Ny vecka, nytt folk

2010-03-14T14:54:00.003+01:00

Jaha, så har då lite bloggare lämnat Portugal för skidor i Italien eller hemresa till Sverige. Men några tappra är vi som stannade kvar här nere och tillsammans med ett gäng nya bleka svenskar kom solen och nästan värmen också, men bara nästan.

Vad ska hända i veckan då? Ja, det blir inte så mycket långa långsamma pass som förra veckan. Kanske att det blir något annat istället, vi får vänta och se. Jag känner att vaderna börjar göra sig påminda och jag har fått lite massage av en naprapat som passade på att knäcka saker och ting rätt när hon ändå höll på. Hon avrådde mig också från att springa på stranden, och det gör inget. Springa på sneda stranden hoppar jag gärna över.

Team Stockholm Marathon är här nere denna veckan också och igår kom också Anders Szalkai som håller lite i detta. Anders ska också ha en föreläsning senare i veckan. Jag har för mig att jag läst någonstans att alla grupper som TSM har hemma även skulle finnas här nere, men så var det tydligen inte. Enligt Anders så var det ingen från 3-timmarsgruppen som är här nere, så där sket det sig. Jag får väl hitta någon annan grupp, vi får vänta och se.

Morgonjogg och Spanienresa

2010-03-12T14:20:00.002+01:00

Efter 17,5 mil på 5 dagar tar jag nu det lite lugnare innan nästa vecka kör igång på söndag med Anders Szalkai och lite kortare och snabbare pass. Idag morgonjoggade jag lite lätt på stranden och i eftermiddag blir det en liten utflykt till Spanien. Vi är visst bara några kilometer från Spanien, så det blir lunch/fika i Spanien idag.

Bergspass med hemjogg

2010-03-11T19:15:00.004+01:00

Idag verkade som om nästan hela gänget skulle hänga med upp i bergen för någon aktivitet. För min egen del tänkte jag bara jogga 10 km och sen fick jag se hur allt var. Det gick lite rykten om att det inte skulle vara några jättebackar men jag tyckte nog det var småkuperat hela tiden så jag var glad att jag tog det väldigt lugnt.

Efter dessa 10 km och när andra hade gjort sina aktiviteter kunde man välja mellan att åka buss hem eller springa hem, ca 29 km. Jag tyckte inte benen var på bästa humör men jag hade egentligen inte ont någonstans så jag hängde på. Jag förstod att det skulle gå lugnt med fikapauser. Och tur att jag hängde på för nästan med en gång började benen gå bättre och allt kändes okej igen. Och det gick lugnt och vi hade pauser. Men efter sista fikan när vi hade 12 km kvar så var vi ett gäng som fick dra iväg lite fortare och jag vet inte exakt, men vi höll kanske runt 5 min/km och det tycker jag var okej, det var ju ändå fjärde milen för dagen.

Jag hade ganska trötta ben för ett par dagar sen, men nu tycker jag att de är tillbaka där de ska vara, i okej form. Perfekt! Vi har ju en vecka till när vi ska öka farten lite och det är ju bra om benen hänger med då.

Polar sponsrade tydligen Bergspasset!

På fikan bjöds det på soppa, chips, cola och vin!

Gårdagens bättre eftermiddagspass

2010-03-11T19:06:00.003+01:00

Igår eftermiddag bangade jag ultragängets 20 km för att hänga med Team Stockholm Marathon som skulle köra 12 km i 5 min/km. Jag tänkte att jag kanske kunde få lite mer i fart på dessa 12 km än jag fått tidigare. Vi var "bara" 5 stycken plus ledare, men det blev ett bra pass som slutade med en snittid på 4,47 min/km. Och eftersom de första 2-3 km gick en bra bit över 5 min/km blev den sista milen alltså i ganska bra fart. Det var skönt att få sträcka ut och springa i "normal" fart lite.

Ledaren för denna grupp berättade att nästa vecka kommer Anders Szalkai ner och tar hand om denna gruppen och det passar ju bra eftersom jag stannar en vecka till och tänkte försöka få lite mindre mängd och mer fart än denna första vecka.

Morgonjogg, där satt den!

2010-03-10T15:43:00.003+01:00

Det är nu tidig eftermiddag i Monte Gordo och jag "väntar" på eftermiddagens pass. Idag ska jag se vad Team Stockholm Marathon tänker hitta på. Eftersom jag inte ska springa långpass idag så kämpade jag mig faktiskt upp till morgonens morgonjogg. Okej, jag blev lite försenad så jag fick springa ifatt de andra, men det var inga problem. Det var kallt som fasen i morse, jag frös lite faktiskt och längtade hem till den varma duschen.

Det var ganska skönt faktiskt, inte med morgonjogg egentligen kanske, men benen som egentligen är ganska trötta skötte sig bra. Jag är ju nästan lite orolig för att jag ska bli långsam om jag bara springa långa långpass i ultrafart, men förhoppningsvis finns det lite fart att ta fram ganska snabbt när jag behöver den.

Mycket löparspår i sanden!

Styrketräning och 25 km i blandad fart

2010-03-10T14:49:00.004+01:00

Igår, tisdag, kom jag inte upp till tidiga morgonjoggen så det blev faktiskt, håll i er, lite styrketräning för överkroppen. 4-5 ganska enkla övningar som jag nästan skulle kunna fortsätta med hemma, vi får se.

Igår eftermiddag hade jag lite svårt att bestämma mig för vilket löppass jag skulle hänga med på senare på dagen. 25 km med ultragänget, alltså i långsam, fart, eller 10-12 km i annan fart som jag gissar skulle vara i 5 min/km som snabbast. Inget perfekt kanske, men samtidigt var väl kroppen lite trött efter 9 mil på de två första dagarna.

Jag körde 25 km, men det blev faktiskt ganska bra. Vi var 4 stycken som fick dispens att köra på i eget tempo fram till vätskekontrollen efter 14 km. Och det gjorde vi såklart. Vi dog på i en ganska bra fart. Jag har ingen aning om hur fort det egentligen gick, men vi fick ju sträcka ut benen lite i alla fall. Tyvärr fick vi vänta en bra stund på de andra så vår paus blev alldeles för lång, men vi skulle ju ha följe med de andra sista milen hem.

Så passet blev gaska okej ändå och benen kändes ganska bra efteråt, benen var nästan bättre efter än före passet.

Lite energi kvar till mina hopp måste jag ha!

5 mil i regn och rusk

2010-03-08T22:03:00.005+01:00

Ni som tror att vi har 25 grader varmt och solsken här i Monte Gordo måste jag göra glada eller besvikna på att vädret än så länge inte är speciellt bra, även om vi än så länge har sluppit snö.

Idag var det dags för ett 5 milspass, är det ultravecka så är det. Jag vet inte om de kör detta pass varje vecka, men på en ultravecka hör det hemma. Ledare för passet var ultrakungarna Rune och Kent. Vi var nog ungefär 30 löpare som var med på dagens pass. Vi började vår resa 09.30 och hade första fikastoppet vid 9km, lunch vid 22 km, nästa fika vid 33km och sista fikan vid 41km. Precis som igår gick passet väldigt sakta, men ska man springa 5 mil tycker jag inte det gör så mycket, jag blev i alla fall tillräckligt trött. Fikapauserna var förhållandevis långa och vid lunchen satt vi ner en bra stund. Sista milen gick hem på stranden och den biten försvann ganska snabbt när jag och Petra sprang med Rune som berättade om sin dröm, sitt liv. Hur långt det egentligen blev vet jag inte, det beror på vem man frågar, men mellan 50 och 53 kilometer, så jag kallar det kort och gott 5 mil. Sista 3 milen gick i duggregn och man blev ganska kall vid pauserna.

Så här ett par timmar efter passet är jag lite trött i benen, hoppas att det "bara" är trötthet. Vad det blir imorgon vet jag inte än, det får jag se imorgon vad jag orkar med.

Petra slog distansrekord och ville fira!

Rune gör reklam för sin Runekaka!

32km pass

2010-03-08T21:42:00.004+01:00

Igår var det dags för ett 3-milspass som började med motvind på en mjuk sandstrand, inte så bra. Efter det bar det iväg upp bland byarna och det började bli lite kuperat och skön asfalt som under fötterna. Det gick inte speciellt fort men ändå blev gruppen ganska utdragen och vi väntade in de andra med jämna mellanrum. Med bara 5 km kvar var det dags för fika på ett tydligen ganska klassiskt fikaställe. Därefter körde vi fri fart hem som jag och några till utnyttjade, passet hade ju på det stora hela ändå gått ganska sakta (men sista 5 km hem gick ganska fort).

Morgonjogg i Monte Gordo

2010-03-07T21:34:00.007+01:00

Så är vi då framme i Monte Gordo i Portugal. Stor förväntan och många undringar och funderingar hade jag med mig tillsammans med min övriga packning. Vi blev bussade från flygplatsen genom regnet fram till hotellet. Det märktes att resan verkligen är charter med träning, ett koncept Springtime Travel har kört nu ett bra tag och lyckas bra med. Som jag tidigare har berättat så åkte mamma och pappa med Springtime till Hawaii och Honolulu Marathon för ett gäng år sedan, men detta är första gången jag åker med dem. Kvällen bjöd på mat och informationen att det var en morgonjogg idag klockan 07.30 om man kände för det. Mer information skulle komma senare. Jag fick alltså hålla mig till tåls ett tag till innan mer detaljerad information om veckans pass skulle komma.

Trots den tidiga timmen kom jag upp i tid till morgonjoggen, som jag i och för sig höll på att missa. Samling vid receptionen innebar tydligen 100 meter utanför hotellet. Men när jag hittade gänget såg jag att de allra flesta hade orkat upp i ottan för morgonpasset. Efter en snabb intro av några av ledarna och vad som ungefär skulle hända resten av dagen gav vi oss iväg på en 7 km morgonjogg. 20 min åt ena hållet och sen vända var upplägget som gjorde att alla kunde vara med, oavsett hur fort man sprang.'

Samlingen var tydligen utanför hotellet innan morgonjoggen.

Morgonjogg på stranden.

Petra och Miranda vill stajla på stranden.

En del stretchar tydligen efter morgonjoggen...

Ute på morgonjoggen började det kännas lite mer ”på riktigt”. Träningsveckorna har börjat och vad ska jag välja att vara med på för pass? En spänd förväntan på informationen som skulle komma klockan 10. Som en utav coacherna hemma (pappa) säger, det är ju inte bara vilken distans som ska tränas som är viktigt, utan också vilken fart det kommer att gå i. Även om jag tänker mig en hel del mängd, vill jag ju att det ska gå i en ganska passande fart för mig också.

Efter en dusch var det frukostdags. Tyvärr var det lång kö för att ens komma in i frukostmatsalen, så det gäller att vara ute i god tid framöver. Jag undrar när man måste vara där för att slippa kö? Nu hann vi precis käka innan informationen drog igång. En jäkla massa ledare som alla skulle säga nåt, en eller flera gånger. Det blev en blandning av korvstoppning och förvirring, kanske speciellt eftersom jag inte fick något program som jag längtat så efter. Fler program av de som tog slut och andra program för andra grupper och andra aktiviteter skulle finnas senare i servicerummet, vilket gjorde att det blev tokmycket folk även där efter den vanliga informationen. Men förhoppningsvis får vi snart lite bättre koll på läget och kan välja vad vi vill vara med på. För min egen del blir det nog ett pass på 30km i lugn fart i eftermiddag. Bättre det än ett pass på 10 km i lagom fart (5 min/km).

Dags för träningsläger i Portugal

2010-03-06T12:36:00.002+01:00

Sara har lämnat av mig inne i Stockholm och snart blir det Arlanda och sen Portugal. Det var i och för sig två dagar sen jag åkte hemifrån, det tar tid att komma fram. Det är kallt i Stockholm och det ligger snö på marken. Men det är också sol och blå himmel. Sol och blå himmel hoppas jag på i Portugal också, men snön och det kalla vädret slipper jag gärna.

På radion i bilen in till Stockholm tidigare spelade de "Sommartider" med Gyllene Tider och visst börjar jag längta till sommaren och jag ska ju i alla fall till våren, en bit på väg alltså. Jag kom också på en gammal anekdot. När jag en gång på 90-talet var på träningsläger i Chania på Kreta med ett par klubbar från Halmstad var vi ute på puben en kväll undrade DJ var vi kom från. När vi svarade Sverige drog han igång den enda låten han visste han hade från Sverige, "Sommartider" med Gyllene Tider. Ganska klockrent för ett gäng från Halmstad.

Löparshopping istället för träning

2010-03-05T10:02:00.002+01:00

Igår lämnade jag nästan våren i Halmstad och kom fram till ett vintrigt och kallt Stockholm. Det blir ingen träning här i Stockholm, utan planen är att jag ska shoppa lite inför solsemestern, eller jag menar träningslägret, till Portugal som börjar imorgon. Det blir i alla fall ett par nya löpardojjor. Jag försökte beställa på nätet, men antingen hade de inte min storlek eller så kunde de inte leverera i tid, så det får blir gammal hederlig shopping i vanlig affär.

Sen vet jag inte om det kanske blir lite annat smått och gott också. Det snackas lite om compeed, energikakor, vätskebälte, löparryggsäck och annat. Jag vet inte, kanske får bli något av det där också, men blir det använt? Om jag inte använder det hemma i Sverige, blir det använt utomlands då? Och även om det blir det, är det lönt att shoppa på sig en massa som kanske inte blir använt när jag kommer hem? Inte lätt det här, lättare med luff i Thailand! :-)

Styrketräning och andra nyttigheter

2010-03-03T14:21:00.005+01:00

Olika former av konditionsidrott har nog alltid varit min grej. På samma sätt har nog aldrig styrketräning varit min grej. Och ser man på vad som också är viktigt nuförtiden så är det ju vad man äter och dricker. Skulle jag kunna börja gilla styrketräning och frukter med konstiga namn? Vad skulle i så fall krävas för denna förändring? Och skulle i så fall den förändringen vara framöver eller bara tillfälligt? Kanske har jag fått dessa funderingar från att ha tittat en del på Biggest Loser. Där kryllar det av folk som börjar styrketräna och äta nyttigt. Det intressanta är varför de lyckas eller hur länge de lyckas efter att programmet är slut. Hur stor del har deras tränare som hjälper dem? Jag är nöjd med min PT och har lätt för att träna när vi ses, men hur skulle det bli om jag sen skulle köra egna styrkeövningar själv? Jag vet faktiskt inte.

Jag styrketränar med meloner!

Och jag dricker nyttig juice!

Laktattest, tydligen inte

2010-03-03T10:14:00.003+01:00

Många har på olika bloggar och inom bloggjoggarna pratat sig varma om att göra ett laktattest och jag har blivit nyfiken och vill också göra ett sånt där test. Dels är jag lite nyfiken på mina värden, men eftersom jag inte riktigt vet vad jag får reda på och hur det ska tolkas så är jag minst lika nyfiken på vad jag kommer få reda på från de som håller i testerna.

Nu ligger det här rekommenderade stället för att göra testet i Stockholm och därför passar jag på att åka upp till Stockholm redan på torsdag innan vi åker till Portugal på lördag. På så vis skulle jag kunna göra testet på torsdag em eller fredag, men tydligen inte. När jag försökte boka en tid fick jag reda på att de inte är där på hela veckan. Så något laktattest blir det alltså inte. Jag får fortsätta att fundera på vilka värden jag skulle fått och vilken information jag skulle kunna få.

Jag måste erkänna att jag blev lite bitter på det här! :-(

Kärt barn har många namn, men jag - ett djur!?

2010-03-02T11:23:00.005+01:00

Man brukar ju säga att kärt barn har många namn och det kan faktiskt gälla även mig, inte minst mig som löpare. Numera är jag SnabbaFötter här på bloggen och det är ett namn jag tycker är ganska kul. När jag en gång i tiden började springa fick jag ofta höra namnet Löparnisse, utan att egentligen veta var det kom ifrån. Jag har också (i en mindre krets) blivit kallad för kenyan, men det var nog mest just den dagen till ära.

En i vissa löparkretsar inte helt okänd figur är Rosa Pantern, som alltid klär ut sig när han tävlar och då ofta i någon form av rosa panter-klädsel. Jag har genom åren sprungit en hel del med denne Rosa Panter och kunde ju då inte vara sämre själv. Mitt namn blev därmed Tigern, (även om det kanske mer ser ut som leopard). Och varför inte, både tigern och leoparden har väl snabba fötter och springer fort, så jag borde ju inte tacka nej till den jämförelsen.

Av en ren slump kan ni läsa om både Rosa Pantern och Tigern (SnabbaFötter) i senaste numret av Runners World, på sidorna 68-69 och 79. En anledning att rusa som ett djur till kiosken alltså!

Här är ett par exempel på hur det kunde se ut där vi drog fram. Här är vi inbjudna till ett 10000-meterslopp på Bislet i Oslo som invigdes med friidrottsgala och detta 10000-meterslopp.

Rosa Pantern och Tigern med svenska flaggor på Bislet i Oslo!

Även om jag inte vann tog jag i alla fall starten, allt för uppmärksamheten!

OS är slut :-(

2010-03-02T00:33:00.004+01:00

OS är slut! Vad händer nu? Jag tycker själv att jag har varit ganska bra på att kombinera träning och OS-tittade. Men o andra sidan har jag nog knappt sett nåt annat på TV än OS de senaste två veckorna heller.

Det känns kanske lite fånigt, men det är lite sorg att OS är slut. Vad händer nu? Inte bara att jag inte kan titta på OS längre, men vilken tomhet det måste bli för alla aktiva och vad händer med anläggningarna som byggdes för OS? Förhoppningsvis kommer Vancouver att använda dessa och dess omgivning på ett bra sätt. Men det är lätt att satsa och tro att allt ska bli så bra, även i efterhand, och sen kanske det inte alls blir så. OS-arenan i Montreal är inte jättegammal och även om den på olika sätt används, så är det inte som förr och den ganska väl tilltagna omgivningen runt arenan står tom och öde. Det enda som händer är ogräset som växer upp mellan den spruckna betongen. Även om OS-arenan i Montreal fortfarande ser ganska pampig ut så känns helheten lite tom och åldrande och jag undrar om de inte kunde utnyttjat detta bättre. Som OS-fantast åker jag bort till OS-arenan när jag är i Montreal och känner historiens vingslag och försöker tänka mig in i hur det var då, när Anders Gärderud och Bernt Johansson tog de svenska guldmedaljerna 1976.

OS är slut, för den här gången. Nästa gång är det sommar-OS och då i London 2012. Kanske skulle man åka dit? Eller, nja, det är väl som vanligt, man ser det bättre på TV. Men, man vet aldrig vad en OS-tok kan få för sig!

Söndagens långpass

2010-03-01T00:55:00.003+01:00

Att jag skulle springa långpass idag när det var söndag var det egentligen aldrig någon tvekan om. Det jag kanske däremot var lite orolig för hur det skulle gå rent tidsmässigt. Skulle jag palla stå på bandet i tillräckligt lång tid? Jag visste inte vad det var på TV.

Förra veckan körde jag på ganska hårt på mitt långpass, men idag var planen att ta det lite lugnare. Dels tyckte jag att det räckte och dels ville jag verkligen att det skulle bli ett långpass och då fick jag inte vara slut efter 18 km bara för att det gått för fort.

Jag började i 5.00 min/km fart och ökade farten successivt upp till 4.30 min/km fart under de första 15 kilometerna. Sen tänkte jag att jag blir här, jag kör på i 4.30 min/km, det får räcka. Under första milen ungefär hade jag bra sällskap från TV´n med Biggest Loser, men sen var det roliga slut. Resten av passet hade jag inget kul på TV´n som kunde göra passet lite roligare. Ibland hade jag folk runt omkring mig på konditionsmaskinerna, men ibland var jag nästan helt själv. Sara var också på gymmet på olika 45 minuters pass, så mellan hennes pass fick jag besök så jag hade hela tiden detta att se fram emot.

Jag hade det ganska tungt idag, fick inget gratis (om man nu kan få det när man springer). Det kändes som jag kämpade varje kilometer, varje minut och av någon anledning hade jag knappt några tankar på kommande lopp heller som skulle kunna hjälpt motivationen. Jag vet egentligen inte vad jag höll på med. Men, men, jag kämpade på i 2,5 timme som idag blev 32 kilometer. Visst hade jag kanske tänkt något längre, men det får bli i Portugal.

Idag körde jag i mina gamla Asics Noosa som jag köpte förra decenniet. Jag har för mig att jag var ganska nöjd med dem, men idag var de inte kanon. Jämfört med mina olika skor från Adidas Adizero serie så är Noosa tjockare och varmare och inte lika lättsprungna. Framförallt efteråt var jag också mer öm i fötterna än vanligt. Så tyvärr, mina Noosa får kanske inte följa med till Portugal, vi får se.

OS-middag

2010-02-28T12:17:00.008+01:00

Jag gillar de Olympiska Spelen! Så är det bara. En massa andra tävlingar som VM och sånt kan ju vara kul, men det är OS som gäller. Jag gillar Kanada också, så nu när OS har varit i Kanada har jag kollat ganska mycket på TV. Jag har nog knappt sett något annat program på TV på 2 veckor.

För ett par år sen var jag och Sara i Whistler och åkte skidor. Vi susade alltså ner för backarna där de alpina deltagarna har gjort upp om medaljerna. Gick omkring i den mysiga byn, som nu säkert är helt överbefolkad och kanske inte lika mysig. Jag köpte redan då på mig lite OS-prylar, som till exempel vin och kläder. Nu precis innan OS började har jag fått ytterligare lite OS-kläder, direkt från Whistler. Okej, lite tokigt kanske, jag vet. Men är det OS så är det.

Idag är det sista dagen på OS. Hockeymatchen blir en höjdpunkt i sig, på något sätt, även om Sverige kastade in klubborna för längesen. Jag ser också fram emot femmilen och där kan det nog gå hur som helst, vem vet, det blir kanske ytterligare en medalj till längdskidåkningen som klart dominerat den svenska medaljskörden i detta OS. Som fyrverkeriintresserad pyrotekniker hoppas jag också att OS avslutas med fyrverkeri. Fyrverkeri är trots allt ganska stort i Kanada med flera stora tävlingar där världens kanske mest prestigefyllda fyrverkeritävling hålls i Montreal varje sommar. (Och självklart har jag varit med där och tävlat med Sveriges lag).

Igår kväll, efter träningen, var det dags för OS-middag hemma hos oss. 3-rätters framför TV´n med vitt och rött OS-vin. Och självklart med OS-kläderna på. Det blev en kanonkväll med André Myhrers brons i slalom som höjdpunkten från TV´n. Tankarna gick också till när vi ska till Whistler igen, till träningslägret i Portugal som börjar om en vecka och till Boston Marathon i april som får allt mer fokus.

Här är lite bilder från vår OS-middag.

Lite vitt OS-vin kanske?

Missa inte våra skidbilder från Whister i bakgrunden.

Klart vi ska ha lite rött OS-vin till varmrätten!

Oxfile med rostade rotfrukter till varmrätt blir kanon!

Lite skön avkoppling med ett glas rött OS-vin kan väl inte skada.

Kortintervaller i brist på fantasi

2010-02-27T18:44:00.004+01:00

Jaha, lördag idag och given träningsdag kan man tro. Efter en sovmorgon och en sväng på stan med fika kändes det inte helt kul att gå och träna. Eftersom gymmet stänger klockan 5 på lördagar så kunde jag inte ens skjuta upp det. Och senare ikväll är det ju ändå OS, så då måste man ju hålla sig hemma.

Vi kom till gymmet, jag och Sara, och hade bara en timme kvar innan de stängde. Visste fortfarande inte vad jag skulle göra. Men, jag tycker själv att det gick ganska okej. Det blev kortintervaller. Jag körde 15*1 minut med 1 minuts vila. De första 5 med farten 3.25 min/km, nästa 5 på 3.20 min/km och sista 5 på 3.15 min/km.

Med mina Snabba Fötter borde ju inte detta vara några problem. Det var det i och för sig inte heller, men jag är inte så van vid att springa kortintervaller eller i den farten, så det var kul. Man kan alltså lyckas träna nåt vettigt även om man har ont om tid.

Jag till och med stretchade idag även man man knappt kan tro det!

Test av sockar från CRAFT

2010-02-26T00:23:00.004+01:00

Den här veckan ska vi berätta vad vi tycker om sockar från CRAFT. Sockar som specifikt träningsplagg är ganska kul. Det är inte jättelängesen vi sprang omkring i helt vanliga sockar i våra löpardojjor. Sen har det kommit sockar utan sömmar, sockar med olika tjocklek på olika delar av socken och ibland skojar de till det med att ha olika färger på olika delar av socken.

Jag vill ha olika typ av löparsockar beroende på vad jag ska springa för pass och därmed beroende på vad jag ska ha för skor. Ska jag springa ett pass som gör att jag har ett par större ordentligare träningsskor vill jag ha ett par sockar som naturligtvis är sköna och de behöver inte vara så tunna. Ska jag springa ett pass som gör att jag har ett par lättare tunnar skor vill jag också ha ett par tunna sockar.

Sockarna från CRAFT är väldigt sköna att ha på sig och lätta att ta på sig, vilket jag inte tycker alla löparsockar är. De är lite mittemellan tjocka och tunna så de är lätt att hitta användningsområde. Jag skulle kanske inte använda dem i mina tunnaste lättaste skor för snabba intervaller eller tävling, men annars kan jag använda dem till de flesta pass. Slutsatsen är att jag än så länge är mycket nöjd med sockarna.

CRAFT löparsockar